Sockerhjärnan

Testar att skriva här men vet inte än om det kommer bli bloggande eller något annat som jag kommer ägna mig åt. Vet bara att jag måste ge utrymme för att bli frisk från mitt sockerberoende.

För arton månader sedan läste jag Bitten Jonssons bok Sockerbomben, och en stor pusselbit föll på plats i mitt liv. Sedan dess har jag slutat med socker, fallit, rest mig, fallit och rest mig så många gånger att jag tappat räkningen.

Det mest positiva som har hänt under den tiden är att jag insett att jag faktiskt är beroende. Tidigare tänkte jag att jag nog hade ganska bra koll i alla fall, och att jag nog inte var så illa däran ändå. Idag tänker jag att jag kommer aldrig klara detta ensam. Jag är beroende av socker och snabba kolhydrater. Jag är slav under mitt ätande. Det är läskigt, eftersom jag naturligtvis vill känna att jag har kontroll. Samtidigt anar jag att det finns en befrielse i det, eftersom jag tvingas öppna upp mig för andra, både för Gud och andra människor, för att klara av att leva abstinent. Och det finns andra som gått samma väg som jag, och som kommit ur sockerträsket som jag fortfarande simmar omkring i. Det är jag så otroligt tacksam för.

Så. Tanken med att skriva av mig här är just att jag vill skriva av mig. Och om någon läser och kommenterar får jag väl fundera vad jag gör av det då i så fall. Men det här är för mig. För min egen bearbetning och mitt personliga tillfrisknande.

Jag ser mig själv utifrån, och ser en vän som jag inte haft tid för på länge, men som jag tycker mycket om. Jag vill ge henne utrymme nu, att kämpa sin egen kamp istället för alla andras, att tillfriskna en dag i taget, med små steg åt rätt håll.  Jag vill säga att vi ska ta oss igenom det här, tillsammans och inte ensamma, med den hjälp och de människor omkring oss som vi behöver. Jag håller tummarna och ber om nåd och hjälp på vägen. Det kommer behövas.

Måndagstacksam

Idag är det mulet och jag är ledig. Firar dagen med att städa lite. Att-göra-listan är dock alltid längre än orken så nu ligger jag på sängen och sparar viktiga uppgifter till en annan dag. Då blir det bra med lite aktiv tacksamhet, så man slipper stirra på allt som inte blev gjort.

Tacksamheten idag omfattar:

Min säng. Tänk att den alltid tar emot, utan frågor eller blickar, och bara låter mig vila när jag behöver.

Min nya gigantiska kudde. Läste på facebook om en kudde som kunde ta bort nackvärk, och slog till. Den är stor som ett ångfartyg, lätt som ett moln, och ja, den verkar bli vän med min nacke. Jag visste inte att ständig nackvärk kan ha med sovställningen att göra. Klart att den har. Så nu är jag tacksam att jag vet.

Min lånade spikmatta. Upplev 2006 på nytt liksom.

Mer tacksamhet: Assam-te, sms från goda vänner, skogspromenader och rinnande, drickbart vatten (ja, vi bor i Gävle :), husdrömmar, färdigtorkade kantareller och nya skor. Ha en ljuvlig vecka, och skriv en egen lista vettja. Kolla här.

Mörkret

Nu är det mörkt när man går och lägger sig igen. Lite sorgligt, och lite mysigt. I år har det känts okej, men jag minns höstarna innan jag hade försonats med kylan och skumrasket under vintermånaderna, då kändes mörkret som en ovälkommen gäst som aldrig ville gå hem.

Mörkret har fått stå symbol för så mycket genom åren. Okunskap. Ondska. Själens dunkla natt. Det okända och farliga. Men avsaknaden av mörker kan användas som tortyrredskap, och man blir galen om man förvägras den vila som finns i dunklet. Så mörkret behöver vi, bara i rätt dos, och så om vi vet att det blir ljust snart igen. 

Ibland blir de mörka perioderna alltför långa i våra egna liv. Då är det skönt att tro på en Gud som ropar ut över sin skapelse: "Natt ska inte förbli där nu ångest råder" (Jesaja 9). "Det mörka kommer att gå över. Jag kommer till dig och har med mig gryningen i mina händer. Det finns hopp, mitt i den svartaste natt."

Jag tänker på vår värld, och särskilt på delar av Mellanöstern där det varit mörkt så länge nu. Jag väntar på en gryning där. På fred, och att vapnen ska smidas om till verktyg för det goda. Och natt ska inte förbli. Inte där heller. En dag ska även den mörkaste natt vändas i ljus. 

Plan B

Idag var det meningen att vi skulle åka iväg på avspark med vår kyrka. Inspiration, mat och gemenskap i koncentrat, det brukar vara mysigt. Men så fick någon magsjuka igår kväll, och någon annan behövde akut plugga ikapp på grund av sjukdom hela veckan fram till nu. Man vet aldrig säkert i vår familj, förrän det är dags att åka och man ser hur många får man kan räkna in, så att säga. Men två av fem som kom iväg idag är väl hyfsat ändå. Och jag får sätta mig in i nians matte och biologi igen. Det är verkligen på tiden, uj vad man glömmer.

Att ha barn är verkligen en övning i flexibilitet tycker jag, det är nyttigt. Minns innan vi fick vår första, att jag såg fram emot att inte vara i centrum längre, jag såg fram emot att finnas för någon annan. Att bara leva för sig själv blir ju väldigt tråkigt i längden.

Plocka svamp

Förra veckan gick jag ju vilse i svampskogen, men skam den som ger sig. Kompisen och jag åkte ut igen imorse och hittade trattisar, taggsvamp och gula kantareller. Och eftersom jag nu har plockat svamp hela tre gånger i livet, så kan jag nu allt som finns att veta om de små läckerheterna. Här är mina bästa tips:

1. Ta inte de finaste.

2. Om man vill hitta kantareller måste man smyga ordentligt. De är nämligen väldigt skygga som det verkar. Men står man en stund och inte låtsas om sig själv, så kan det hända att det kryper fram några stycken ur mossan. Ibland tar de med sig hela familjen när de väl dyker upp.

3. Lingon är också fint. Och alla konstiga svampar man inte känner och som därför får stå kvar. Till någon som har plockat mer och kan ännu fler sorter än mina fyra.

Och sist men inte minst. 

4. Glöm inte kaffet. Att dingla med benen från bakluckan på bilen och dricka kaffe med sin vän mitt i skogen är svårslaget. Tänk vad jag har lärt mig. Tack Bia!

Leka jobb

Morgnar är härliga, tycker jag nu för tiden. Under ganska många år var morgnar det stressigaste man kunde uppleva (läs dagislämningar och så), men just nu finns det tid att andas. Dricka kaffe. Göra sig fin till jobbet. Jag sade till mr Stenlund häromdagen att det känns lite som att leka jobb när man gör sig iordning, tar på skorna, rafsar ihop nycklar och plånbok, och sedan trippar iväg.

Det känns rätt så najs att leka jobb. Speciellt som jag har haft en hel del annat på agendan ett bra tag:

* Jobba hemifrån ("- Morgonrocken funkar väl alldeles utmärkt fram till lunch i alla fall?")

* Vabbande med långtidssjuka barn (" - Ja just ja, måste hinna duscha innan sjukhuset också")

* Arbetslöshet ("- Jag har inte råd med en massa kläder, vad ska jag trolla fram nu då")

* Sjukskrivning ("- Leka jobb? Tror inte det.").

Som sagt. Rätt så najs känns det. Och idag kom det en monsterladdning (med mina mått alltså), med skor från det lila företaget på nätet, bara till mig. Typiskt att jag inte jobbar imorgon.

Tacksam

Ja!!! Jag fick till det! Min egen tacksamhetslista, på rätt dag och med länk och bild och allt (gissa om jag är stolt nu). Idag är det måndag och solen skiner. Och jag är tacksam för...

 (drumroll)...

Att september är här. Jag får väl vänja mig vid att jag verkar älska september, det har jag inte fattat förut.

Att jag orkar baka idag, trallala.

Att träffa kollegorna och ha medarbetarsamtal. Och se fram emot fortsättningen på jobbet.

Att jag ska få låna en spikmatta till min knastriga nacke.

Min man. Alltid min man. Och mina barn förstås. Men min man!

Att jag kan vara tacksam nästa måndag med, det är ju världens vaccin mot bland annat missmod och missunnsamhet. Tack till den som startade den här tacksamhetsvågen!