Husmorstips för städfobiker

Jag tycker det är så vansinnigt tråkigt att städa! Det är bara det att jag mår så dåligt när det blir stökigt, så jag kommer inte undan. Plocka undan, dag ut och dag in, dammsuga, tvätta, hänga tvätt, torka damm, diska... Och det var bara idag. Imorgon börjar det om igen, det vet ju alla som inte har en egen städstab hemma.

Jag har i alla fall en metod som tar mig igenom städrutinerna när jag måste men absolut inte vill. Då sätter jag på tv:n. Det måste vara en reklamkanal, och något lagom spännande. På det viset kan jag sitta i soffan och slappa och titta på film. När det sedan blir reklam så skjuter jag upp ur soffan som en kanon och städar allt jag hinner under de fem minuter jag har på mig innan programmet börjar igen. Sedan börjar det om, med TV, lugn och ro en stund, och så turbostädning! Jag lurar mig själv att göra det som gör mig så uttråkad.

Jag borde kanske skämmas som håller på så här. Om det inte vore för att det faktiskt funkar. Jag hinner se miss Marple samtidigt som jag får en snygg diskbänk. Det är det som kallas en win win situation.

Mellandag

Upptäcker en tidslucka mellan de personliga projekten, som råkar sammanfalla med att barnen fortfarande går i skolan i flera veckor till och att maken fortsätter jobba som vanligt. Känner mig yr av alla möjligheter som öppnar sig - korta dagsturer till städerna häromkring, långpromenader i skogen, eller kanske kaffe med en vän på Costas coffeeshop nere i backen.

Men man ska inte ta ut sig. Det får räcka med att gå tillbaka till sängen idag - och till en god bok. Jag kan nämligen inte minnas när det hände sist. Känner mig som tonåring på nytt, fast skrynkligare den här gången, och fullt medveten om hur lyxigt det är med enkla njutningar.

Åh... dessa tulpaner

Alltså, hur vackert är det med tulpaner egentligen? Jag har njutit av den här buketten sedan förra tisdagen. Solen upptäckte dem igår där de stod på vardagsrumsbordet och undrade om det fortfarande fanns någon som älskade dem, eller om de var för gamla och fula för kärlek nu. Det är de så klart inte.
 


Man ser ådringen i bladen och solen som skär rakt igenom. Det spränger i hjärtat av lycka.

Smärtsamt vitt

Det är mycket tulpaner i bloggosfären just nu och min gissning är att det bara avspeglar hur det ser ut på köksborden. Och jag terroriserar er med tulpanerna som står på vårt köksbord. Blir så glad över det nästan smärtsamt vita och det frodiga gröna i allt det februarigrå.

Den som pysslade ihop de här har sannerligen sinne för detaljer. Ståndarna och pistillerna behöver ju inte vara så där vackra, men det är de. Och bladen hade inte behövt vara så där krispiga och... lövtunna, liksom.

Söndag igen. Ljuvliga, sköna söndag. Jag ska vila, ta barnen till kyrkan (som vi är så glada för och som har blivit en slags extrafamilj), äta gott (förhoppningsvis; "mamma är bästa kocken" var det någon som sade, fast inte om mig kommer jag just ihåg), ligga på sängen med en god bok och kanske något mer. Men inte särskilt mycket.

Önskar dig en ljuvlig söndag på sofflocket. Eller där du helst vill vara, och mår som allra bäst.

Ny termin

I morse skuttade barnen iväg till skolan igen, med nya julklapps-lunchlådor i högsta hugg, men i övrigt precis som vanligt. Och jag kunde äntligen börja ägna mig odelat åt den nya boken som ska vara översatt och klar i slutet av februari. Tänkte i min enfald att det skulle vara så enkelt att vara hemma med barnen i jul, och smita undan med lite översättning under lugna stunder ibland, men så här i efterhand undrar jag hur jag tänkte egentligen. Vilka lugna stunder, liksom?

Ibland blir jag så trött på mig själv, när jag kommer ihåg att planera så att det ska bli bra för så många andra, men glömmer bort mig själv. Jag ska ju älska min nästa och mig själv, var det ju tänkt. Så nu övar jag mig på att vara lite mer som en "karl" och ägna mig åt mitt, så får väl resten rasa om det vill. Skickade till och med iväg maken att storhandla, utan att ge utförliga instruktioner om vilka saker han skulle köpa och för vilket pris. Suck. Jag är visst jämställd på ytan, men läskigt mycket könssterotyp om man bara skrapar lite. 

Såg de första snödropparna idag och ville så gärna ta en bild, men jag kunde inte riktigt med det. De växte ju i någon annans rabatt. Men bara så ni vet lurar våren runt hörnet. Och till dess får jag njuta av andra vårvackra blommor som lyser upp min dag. Och kanske odla mustasch, så att jag tar mig själv på lite större allvar.

Om Sullivan och New York

Sista dagen på jullovet. Vinden viner så trädgårdsplanken bågnar, och det sjunger i skorstenarna. En bra anledning att stanna inomhus med andra ord. Barnen leker kurragömma under trappen och jag fick inspiration att testa några nya recept.

Bakade No Knead Bread från Sullivan's bageri i New York. På det viset känns det som att vi får känslan av the Big Apple i alla fall, fast vi aldrig har varit där.

Man gör så här: vifsar ihop lite mjöl med vatten, salt och pyttelite torrjäst kvällen före, och lägger  gladpack över bunken. Låter stå i minst 12 timmar innan man viker ihop degen ett par gånger och lägger det att jäsa igen. Sedan ska det in i ugnen. Så enkelt, och stadigt och gott. Vill man kolla in receptet på riktigt kan man göra det här.Vill man ha receptet på svenska kan man be mig lite snällt.

Sedan måste jag ju testa ett linspålägg med, att ha till brödet. Inte från New York kanske, men GI-märkt minsann. Kokade 250 g röda linser mjuka, fräste 1 finhackad röd paprika och soltorkad tomat i 3 msk av tomatoljan (vanlig olivolja funkar också jättebra). Sedan blandade jag ihop allt med paprikapulver, rosépeppar, salt och svartpeppar, och mixade till typ slät konsistens. Hm. Nice med lite oväder. Nu, fika!

Julmorgon

 Tänk att det blev jul i år med! Vi hade uppesittarkväll med vänner från flera håll i världen igår och bjöd varann på juldelikatesser från våra hemländer. Lettisk brödsoppa var det mest exotiska tror jag, det smakade som vörtbröd i grötform. Fast godare än det låter. En av våra engelska vänner hade med en julklapp med julrim på, då började jag nästan gråta. Det var en sån fin gest, och kändes som att hon bekräftade vår kultur. Lite som alla som köper billy-hyllor och köttbullar på IKEA.

Idag blir det en nästan helt vanlig julafton i den stenlundska familjen. Någon måste smyga ner till slaktaren bara, för när skinkan skulle provsmakas igår - färdiggriljerad och tillagad efter konstens alla regler - visade det sig att den inte var saltad. Tur att Christmas Eve bara är en vanlig dag här, affärerna har öppet till midnatt tror jag. Och så ska vi avsluta som förra året - gå en ficklampspromenad i mörkret till Christmas Carol Service i kyrkan, och sedan dricka varm choklad med marshmallows. Det blir inte mer jul än så för mig. Ha en riktigt god, glad, vilsam, fridfull, välsignad, underbar jul, alla!

Marshmallow Magic Squares

Bakade Marshmallow Magic Squares idag, de har säkert ett annat namn, men anyway. Man smälter 40 g smör långsamt i en gryta, sedan låter man 180 g marshmallows smälta ner i smöret (ser läskigt ut ett tag, men det tar sig). Efter det blandar man i 180 g rice crispies och trycker ut smeten med oljade händer på ett smort bakplåtspapper. Toppar med små smarties eller liknande, jag krossade stora för man tager ju vad man haver.

Försökte klicka ner smeten i små formar men fick snabbt ge mig. Det visar sig nämligen att smält marshmallows blir lika flygigt som kombinationen hår och ballonger - bara jättekladdigt - och jag fick panik.

Man får inte panik när man äter dem, dock. Förrän möjligen efter jul, om man ställer sig på vågen.

Micro-promenad

Följde dottern till badhuset - en micropromenad på fem minuter - i gråmulet regn-glopp. Slogs återigen av vilken vitamininjektion det är bara att komma utanför dörren. Har man kameran med sig hittar man skönheten även den gråaste dag, och på den kortaste av promenader. Jag får nog vara tacksam som får mina kickar av att plåta kvistar och bär, och inte av djuphavsdykning eller rymdflygningar. Det är ju lättare för en småbarnsmamma att det här blir av...

Min älsklingsväxt murgrönan, med sina vackra vinterbär.

Envisa björkblad som håller ett krampaktigt tag om sin kvist. Varje gång jag ser en björk tänker jag på Umeå som också var vår stad en gång. I ett annat århundrade.

Hoppsan

Idag har jag lärt mig att så fort man trycker på publicera-knappen på sin blogg, så är det oåterkalleligt. Således verkar det som att jag inte kan ta bort den här bilden, hur gärna jag än skulle vilja.

Jag är lite tacksam ändå att det var det här jag råkade lägga ut, och inte något bildspel av mina fulaste grimaser. Men jag ska klicka försiktigare nästa gång, så slipper vi grimaserna även i fortsättningen!

Vår engelska bakgård

 Murgrönan växer som ogräs

Skulpturen med flera funktioner 

Jordgubbarna som ger löfte om en sommar till

Skafferi 2.0

Har uppgraderat skafferiet. Det var antingen det, eller att sluta äta varierat som gällde. Det är väl baksidan av compact living, att man inte får plats med allt, eller måste trixa för att få plats. Fördelen är att man får dra hem nya burkar.

Notera att det inte finns godis i med i burkarna. Jag är extra stolt över det!

Vårt hus

Vi bor fem personer i en fyra på ca 75 kvadratmeter. Sade i ett svagt ögonblick att det vore roligt med compact living ett tag, då trodde jag aldrig att vi skulle landa i ett så här litet hem när vi kom till England. Här är befolkningstätheten oerhört mycket större än i Sverige, särskilt i södra England är det tätt mellan hus och byar. Men det går bra, man får öva sig i att inte fylla huset med så mycket saker och barnen är otroligt anpassningsbara.

Huset vi kom till när vi flyttade hit förra augusti var en skolåda i jämförelse med det vi har nu: en gammal skomakarbostad från förra sekelskiftet, som med sina tre rum och kök uppmätte smått otroliga 40 kvadratmeter med utbyggnad och allt. I det huset fick vi inte upp möblerna upp för trappen, eftersom den var för trång, och om någon ville gå förbi en när man jobbade i köket fick man helt sonika gå ut därifrån och lämna företräde. Ett enkelriktat kök helt enkelt.