Om jag var en grind...

 

 ...och hade en skylt...

...undrar just vad som skulle stå på den då. Stressad och sur? Gammal och trött?

Jag önskar att det skulle stå nåd. Eller Jesus. Eller båda.

God morgon

Ny dag, ny vecka och ingen vet vad de har i sitt sköte. Det är så spännande med livet, att när man ser framåt kan man bara gissa och sedan får man se hur det blev egentligen. Jag vet bara en sak. Att Gud älskar oss lika uthålligt som en förälder älskar sina barn.

Kan någon se var himlen tar slut? Jag har prövat många gånger, innan jag fick barn och fortfarande hade tid med sådant brukade jag ligga i gräset och roa mig med att försöka hitta "taket" i himlen. Det gick förstås aldrig, och det var naturligtvis en del av leken. Så här står det i Bibeln: "HERRE, upp i himlen räcker din nåd, din trofasthet ända till skyarna."Upp till himlen räcker alltså Guds nåd över oss. Varje dag vi kan säga "idag".

Cool colds

Igår morse frågade jag barnen vad de ville hitta på i helgen, och mellansonen sade, "slappa". "Hela dagen?" frågade jag, men egentligen visste jag redan svaret. Slappa fick han i alla fall. För jag blev pangförkyld och var tvungen att bädda ner mig, och plötsligt fick barnen ha en massa mer datortid än de brukar få. Gissa om de var nöjda.

Nu sitter jag mest i soffan med en kopp te. Har varken orkat läsa eller virka, än mindre städa och stryka. Men se på film har funkat. Då händer det något fast man inte behöver hjälpa till själv.

Det finns ett modernt ordspråk (fast det kallas nog knappast det), som går ut på att män blir så ynkliga när de blir förkylda medan kvinnor bara blir klädsamt dåliga och fortsätter göra storverk i alla fall. Jag är less på det. Vill att både kvinnor och män ska kunna unna sig att vara krassliga om de är det, och inte behöva ha dåligt samvete eller bevisa hur duktiga vi är, om vi egentligen borde ta hand om sig själva lite. För det är ju inte fel att vara svag. Bara mänskligt.

The Clockery

Det bästa med vår lilla stad är att det knappt finns några stora butikskedjor här, mer än en handfull. Men affärer finns det gott om, bland annat en för tävlingscyklar, en för modellplan och tåg, en balettaffär för små flickor och deras mammor, en kristallbutik, en scrapbook-butik, och så den här. Min favorit. Det är liten klockaffär som säljer och restaurerar gamla urverk, och nu har de blivit så stora att de hyr Margret's Tearoom på andra sidan gatan för att få plats med sina stora moraklockor någonstans.

Har velat ta kort på den här butiken i säkert ett halvår, för den är som en liten pralin, särskilt inuti. Den här gången vågade jag inte be om lov att knäppa inne i butiken, men innan vi flyttar måste jag nog det. Tur att det dröjer till dess.

Hålla kvar

Funderade lite över varför jag suger i mig alla vyer och dofter här i England, och fotar och kommenterar och håller på. Det är som om livet här var ett vin att njuta av och att det vore slöseri att bara hälla i sig det, lite tanklöst så där.

Insåg att det nog beror på att jag är medveten om att den här tiden kommer ta slut. This too will pass. Och jag vill hålla kvar ögonblicket, lite längre.

Tid för drömmare

Den här världen har inte tid för drömmare. Det här landet har inte plats för tårar. Det står allt mer klart för mig. Sorgen som tidigare varit en del av livet, ett kvitto på att vi levt, är ännu en pervers defekt som vi lär oss att inte visa, att gömma undan, att förtränga i mörka vrår där den växer och växer och växer när vi har blicken riktad åt ett annat håll, åt det håll våra mot och medmänniskor kräver att vi ska rikta blicken, så rasar allting till slut i befrielse och i förbannelse.

Marcus Birro skulle jag gärna vilja läsa. Varje dag.

Januari

Grått, grått, grått, grått
Blött, grått, grått, grått
Trött, grått, grått, grått
Blått?!

Blått! Blått! Blått! Blått!
Grått, grått, grått, grått
Grått.

Bridge Cottage

Bridge Cottage, det äldsta huset i vår lilla stad. Det står alldeles nere vid ån, så det är snett och vint och har nog varit med om några översvämningar. Gissar att tidvattnet gjort en del skada på 500 år.

Det här huset byggdes ungefär samtidigt som William Shakespeare såg dagens ljus för första gången, och när Gustav Wasa skidade omkring i de djupa Dalaskogarna. Häxjakten pågick för fullt och i Sverige fick vi vår första stora bibeöversättning.

Nu finns det ett museum i Bridge Cottage. Passande tycker jag.

Johan Rheborg och det vackra

Såg Johan Rheborgs program i Stjärnorna på slottet, och han berättade om sin pappa som fick cancer och hamnade på hospice. Johan ville uppmuntra honom och tog med honom ut i bilen, för att pappan skulle slippa sitta där i dödens väntrum utan få uppleva något roligt istället. Men pappan blev ledsen - för att han såg allt det vackra omkring sig och för att det gjorde så ont i själen.

Någon dag är alltid den sista, men just idag lever vi. Imorgon vet ingen vad som händer. Ha en underbar dag, just idag.

Det bästa...

...som hände mig idag var nog att gå under regntunga skyar med maken och upptäcka en kamelia som börjat blomma. Jag tror det är lite tidigt, men en klarrosa färgklick i allt det grå är ändå en lisa för själen. Livet vinner till slut.

Muddy walk

Mr Stenlund och jag hade anledning att fira, så vi tog skogsvägen ner på sta'n och blötte ner oss ordentligt. Och så klart måste min gamla kompis kameran med.

  Lerjorden är mucky och härlig så här i januari.

Någon väntar tålmodigt på att någon annan ska sluta plåta.

Feels like plastic

Ett litet inlägg i skönhetsdebatten - "my skin feels like plastic!" Den här filmen har jag väntat på.