Oväntat möte

Imorse gick jag till en plats bakom skolan för att fota det här fältet. Det har fascinerat mig i över två år, men inte förrän nu har jag hittat platsen där man kan få till en bra bild. "Jaha, där står du, vad lustigt. Jag hade också tänkt ta kort här" sade en kvinna bakom mig. När jag vände mig om såg jag att det var min kompis från kyrkan. Vi stod där och pratade en stund, och hon började berätta om sitt liv och om hur det hade varit för henne för några år sedan - precis om sådana saker som jag kämpar med en del just nu. Och med sin berättelse påminde hon mig om sådant som jag kanske redan visste, men hade glömt på vägen.

När jag gick hem därifrån var jag helt förvånad. Samtalet där på trottoaren var en sådan där stund man kan söka upp terapeuter för att få, men det här kom till mig helt oplanerat och oväntat.

Om någon undrar hur jag kan tro på en Gud som jag aldrig har sett, så är den här morgonen en del av mitt svar. Livet är inte enklare för att jag tror. Men jag upplever tydligt att det finns någon där i bakgrunden, som vill mig väl och som känner mig väl. Bättre än jag känner mig själv. Och denne Någon vet också precis vad jag behöver.

16 år

Idag har vi varit gifta i 16 år, Mr Stenlund och jag. Det låter som en evighet. I själva verket har resan tillsammans bara börjat. Och jag är så tacksam för de här åren, med allt vad de har innehållit. Och jag hoppas på många goda år framför, nu när jag vet lite mer om vad jag har att vänta än jag hade för 16 år sedan:

Glädje. Kamp. Oro. Förtröstan.
Tillit och närhet. Distans, ensamhet.
Sjukdom. Barn. Hälsa. Nya utmaningar - jobb, studier, vänner, städer, länder.
Översvallande tacksamhet. Förälskelse. Besvikelse.
Stora segrar, och små. Förluster. Lärdomar.
Bakläxor.

Och kärlek. Alltid denna kärlek, som binder ihop två människor och som genom allt gör det möjligt att fortsätta hålla ihop, höra ihop, och att fortsätta vilja göra just det.

Min kloka svärmor brukar säga någonting om hur fascinerande det är att man kan leva sitt liv med en människa man inte känner, och att det ändå går så bra. Hon har varit gift med sin Mr Stenlund i mer än 40 år nu. Och det är ett mysterium att det går så bra ändå, att leva så nära en person som man inte kan kontrollera och som ofta har ett helt annat perspektiv än man själv har. Ibland känns det verkligen som att vi kommer från olika planeter! Ta bara det där med hur man ser på kommunikation, suckar jag nu. (Och tänker mig att maken suckar över precis samma sak när han läser.) 

Så. Jag höjer min tekopp, i tacksamhet för livet och vad det har gett mig. Min man. Mina barn. Ett sammanhang att tillhöra. Någon som har valt att vara vittne till mitt liv. Människor vars liv jag får bevittna, och förhoppningsvis välsigna. Tack Gud! Du känner mig, och vet vad jag behöver!

Vissa dagar...

... ska man vara extra snäll mot sig själv tycker jag. Inte kräva för mycket. Våga vara lat och göra inget särskilt.

Jag tror att vår tid är överupptagen med effektivitet. Men eftertanke behövs också, och kreativitet, och kärlek, denna sällsamma, vackra blomma. Och de växer bäst i skuggan av ingenting särskilt. De behöver tid - och ljus, och rymd - för att växa i våra liv.

Nåd är ett gammalt ord som jag smakar på ibland. Nationalencyklopedin beskriver det som Guds ovillkorliga kärlek, den kärlek som inte behöver förtjänas. Det är en skön tanke att vi inte behöver förtjäna, eller bevisa, eller försöka övertyga om att vi nog faktiskt är värda att älska. Någon älskar oss ändå.

Jesus, påsken och jag (del 4)

Då är jag alltså framme vi den fjärde och sista delen i min lilla berättelse. Del 1, del 2 och del 3 kan man klicka sig fram till här.

Jag var alltså på läger och hade precis förlorat hoppet om att lära känna Gud på riktigt. Det verkade som att jag inte dög i alla fall, och som att Gud inte ville ha mig. Men efter lunchen fick jag den sista pusselbiten jag behövde för att kunna se hela bilden klart och tydligt. Ledaren läste mer ur bibeln, och där stod det inte bara att jag hade sumpat min chans till gemenskap med Gud - det stod något mycket viktigare också. Gud hade en gång för alla bestämt att ingen ska behöva försöka förtjäna hans kärlek. Vi får bli barn till Gud som en fri gåva från honom, genom Jesus. Så här står det nämligen:

Nu har Gud visat en annan väg att bli skuldfria inför honom än genom att försöka lyda allt som står . . . Vi kan bli skuldfria inför Gud genom att tro på Jesus Kristus. Och detta gäller alla, vilka vi än är.

Tanken svindlade. Gud älskade mig alltså i alla fall, fast han visste vem jag var och vad jag hade gjort. Då behöver man ju aldrig gömma sig för honom eller låtsas vara bättre än man är. Den dagen lämnade jag över mitt liv till Gud slutgiltigt. För mig var det jätteviktigt, av flera anledningar:

1. Jag hade varit tom så länge och saknat en mening med livet. Nu fick livet plötsligt ett högre syfte, att lära känna honom och att leva i hans plan för mitt liv. Mitt liv var inte förgäves, jag finns av en anledning.
2. Jag behövde aldrig mer vara ensam och rådlös. Gud finns alltid vid min sida, som en riktig, trofast pappa som hjälper mig genom allt.
3. Gud ser hela mig och älskar det han ser. Om och när jag gör fel får jag lämna över det till honom och få total förlåtelse och upprättelse igen. Jag behöver inte skämmas mer, varken inför honom eller någon annan.
4. Jag får lära mig att vara mindre rädd och istället lita mer och mer på honom. Jag var så rädd att bli sårad innan jag blev kristen, och kämpar fortfarande med det. Men Gud hjälper mig att ta risker och lita på honom, och så många gånger har han hjälpt mig i så kallade "omöjliga" situationer.

Ja, det var ett sammandrag av två år av mitt liv, hoppas det blev begripligt. Man kan ju undra varför jag skriver det här, men det är det viktigaste och största som har hänt mig och jag tror att det kan hända vem som helst. Som det stod i den där versen: "Detta gäller alla, vilka vi än är". Gud kanske väntar på dig den här påsken, vem vet?

Jesus, påsken och jag (del 3)

Nu är jag framme vid tredje delen i berättelsen om när jag blev kristen, och vill man läsa del 1 och 2 kan man göra det här och här.

 

Jag var alltså på ungdomsläger. På lördagen innan lunch skulle en av ledarna tala om Jesus. "Bra" tänkte jag, för jag hade aldrig fattat vad han skulle vara bra för. Och vad han talade! Vi läste ett bibelord tillsammans, där det står så här:

Alla har syndat och förlorat gemenskapen med Gud, han som kan rädda oss.

Sedan berättade mannen på olika sätt om hur vi vänder oss bort från Gud gång efter annan och gör oss till främlingar inför honom som har skapat oss och älskar oss. Han talade om att vi slarvar bort gemenskapen med Gud och förbrukar rätten att leva nära honom. Att vi slutar vara hans vänner, och gör oss till hans fiender. För mig var det här totalt chockartat. Jag som hade trott att Gud ville ha mig och att jag dög som jag var, nu ringde bara de där orden i öronen: Alla har syndat. Även jag. Alla har förlorat gemenskapen med Gud. Även jag.

Ledaren avbröt för lunch, och sade att vi skulle gå igenom resten av versen efter maten. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Jag kunde knappt tänka, jag var bara så ledsen. Och rädd. Tänk om det jag hade börjat drömma om - att få lära känna Gud på riktigt - inte var möjligt. För jag visste ju vem jag var. Jag visste vad jag hade gjort. Jag var plågsamt medveten om att jag hade vänt både Gud och människor ryggen, ofta dessutom. Det fanns alltså inget försvar. Jag var skyldig.

Nu skulle jag egentligen vilja fortsätta skriva om hur det gick efter den där lunchen, men jag väntar ändå tills imorgon. Och om det är någon som blir upprörd för det jag skriver så vill jag bara säga att det blir bättre sedan. Mycket, mycket bättre. Fortsättning följer...

Jesus, påsken och jag (del 2)

Det här är del två i berättelsen om mitt liv, eller snarare om när jag tog steget att bli kristen. Den som är intresserad kan läsa del 1 här. 

Jag hade alltså åkt till England, och planen var att jag skulle hitta mig själv och förhoppningsvis även Gud, om jag bara kom bort från allt och alla ett tag. Jag började gå i en gammal anglikansk kyrka på söndagkvällarna, för den låg nära och bra till och de hade kvällsgudstjänster. (På morgonen ville jag sova, eftersom jag alltid gick ut på lördagskvällarna.)

Jag vet egenligen inte varför jag gick till den där kyrkan i en hel termin. Jag fattade ju ingenting. Det var små korgossar som sjöng, och psalmsång, och någon slags predikan måste det ju ha varit, men de hade lika gärna kunnat prata grekiska för min del. Bara en sak fastnade under hela hösten; en affisch i entrén där det stod:

I asked Jesus, "How much do you love me?"

"This much", he said, then he stretched out his arms and died.

De korta raderna gjorde mig alldeles matt. Var det därför Jesus skulle dö, för att han älskade folk? Och kunde de där omvälvande raderna gälla mig också? Älskade Jesus mig? Jag var tvungen att fortsätta söka och försöka ta reda på svaret.

Efter jul flyttade jag till en annan del av staden och började gå till en liten baptistkyrka ett stenkast från mitt nya hus. Jag förstod fortfarande inte ett skvatt, men kände ändå att jag måste tillbaka söndag efter söndag. Det var så ljust och fridfullt där. Och det stod människor i entrén som sade välkommen och hjälpte folk till rätta, och de såg ut som att de tyckte om att just jag kom. Deras glädje gjorde att jag tänkte att Gud kanske gillade mig.

Så blev det påsk, och jag och min kompis följde med på ungdomsläger. Precis som vanligt var det folk där som undervisade från bibeln, men den här gången var det annorlunda. Jag förstod! Och sedan den helgen blev hela livet annorlunda.

Men mer om det imorgon.

Jesus, påsken och jag

Den som har läst lite på min blogg kanske har märkt att jag nämner Gud ibland, så där i förbigående nästan. Han är en viktig person i mitt liv, och nu i påsk tänkte jag skriva lite om varför det blev så och hur det gick till när jag bestämde mig. Häng med den som vill.

Under gymnasiet tyckte jag att jag visste vad det innebar att tro på Gud, och jag hade en bild av att man skulle kunna bibeln (åtminstone till stora delar), vara duktig på att be och bara göra snälla saker. Jag passade verkligen inte in i den bilden och var inte intresserad men andra fick gärna hålla på om de ville, och jag kände nog egentligen att Gud var på riktigt. Fast jag ville vara fri och inte bli tillsagd vad jag skulle göra och inte. Och jag ville abslout inte att någon skulle säga att jag inte dög som jag var.

När jag var 19, 20 år vände det. Gulfkrisen kom med Saddam Husein i spetsen och rörde till i världsordningen, och många i min klass blev livrädda. Folk pratade om att tredje världskriget kanske skulle bryta ut nu, och jag blev också rädd. Tänk om alla skulle dö nu? Det fick mig att börja tänka på Gud, och döden, och meningen med livet, och plötsligt blev det viktigt för mig att veta vem Gud var och om han var intresserad av mig. Jag började läsa bibeln på kvällarna, och bad den enda bön jag kunde: "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är...". Efter ett tag lade jag till: "Gud, om du finns, hjälp mig då att tro på dig."

Efter några månader fick jag möjlighet att åka till England och plugga. I Brighton hittade jag en vän som var prästdotter och trodde på Gud, och vi pratade och gick i kyrkan (fast vi gick mer på puben), och jag blev vuxen det året. Ju mer jag läste om Gud, desto mer intresserad blev jag. Men jag hade många frågor och åsikter, och tyckte att en del av det jag läste var svårt att förstå.

Ja, det räcker nog för idag. Fortsättning följer.

Fågelstämma

Jag var så sur och tyckte så synd om mig själv, men så gick jag ut i solen 

och stötte på det här gänget, och vips så var det slut på det sura. 

 Och då var de inte ens trevliga - de flög så långt de kunde 

när de såg mig komma med kameran, och ville inte vara med på bild!

Bara två gamla uvar kvar, de som inte riktigt orkar bry sig om paparazzis längre. 

Tack Gud för naturen utanför husknuten!

Glädjetåg

Glädjetåg följer en glädjevåg

Tiden går, generationer sår

där fler och fler människor på vår jord
ser sina dagar gå

Ingen själ kan stoppa tiden som går

fler och fler ser sina dagar gå

Undrar ibland vad är mitt mål

Jag tror på dig som ger liv som växer i liv

Jag vill skapa någonting i mig som jag tror
jag får behålla i evighet

Tron som ska fylla tvåtusen år
har sköljt generationer med sin glädjevåg

Texten är Fredas. 

Sången finns på Spotify, Glädjetåg heter den.

Jag tror...

... att det finns något gott och vackert i alla människor.


... att vårt värde inte sitter i hur vi ser ut, vad vi kan, hur mycket pengar vi tjänar eller varifrån vi kommer.

... att alla är en gåva till sin omgivning, och att något av det bästa vi kan göra för andra är att upptäcka vår unika gåva och använda den.

... att vårt värde aldrig kan tas ifrån oss, vilka fruktansvärda handlingar vi än må utsättas för. Ingen kan komma åt, stjäla eller kränka vårt människovärde.

... att det aldrig är för sent. Så länge vi kan säga idag så finns kärlek, förlåtelse, upprättelse, nya chanser, vägar att upptäcka och lärdomar att dra.

... att livet är en oförtjänt och vacker present. Och att det gäller för varje dag också.

... att Gud tror mer på oss än vi tror på Honom.

God morgon

Ny dag, ny vecka och ingen vet vad de har i sitt sköte. Det är så spännande med livet, att när man ser framåt kan man bara gissa och sedan får man se hur det blev egentligen. Jag vet bara en sak. Att Gud älskar oss lika uthålligt som en förälder älskar sina barn.

Kan någon se var himlen tar slut? Jag har prövat många gånger, innan jag fick barn och fortfarande hade tid med sådant brukade jag ligga i gräset och roa mig med att försöka hitta "taket" i himlen. Det gick förstås aldrig, och det var naturligtvis en del av leken. Så här står det i Bibeln: "HERRE, upp i himlen räcker din nåd, din trofasthet ända till skyarna."Upp till himlen räcker alltså Guds nåd över oss. Varje dag vi kan säga "idag".

Skitstress!

Idag är det söndag och tanken var att jag skulle ta det lugnt och fira vilodag, som jag tror benhårt på och som jag så väl behöver. Men. Jag har dragit på mig en skada som gör att jag blir extra mottaglig för stress, och när den väl sätter sig i kroppen spelar det ingen roll att det är söndag och att jag har tänkt vila hela dagen.

Som en av alla dem som gått in i den berömda utmattningsväggen, skulle jag vilja vända mig till den som inte är där, men som tror att den kanske är i riskzonen: Stanna upp! Nu. Det är inte värt det. Vem ska tycka bättre om dig för att du sliter ihjäl dig? Vad har du tänkt uppnå med alla dina fina insatser? Tror du egentligen på att det kommer "lugna ner sig" snart eller vet du innerst inne att det inte stämmer? Att ekorrhjulet snurrar för fort för att du springer för fort?

I den här världen och tiden verkar mottot vara hos många: "Jag gör, alltså är jag". Och vi svenskar verkar vara duktiga på att identifiera oss med det vi ägnar oss åt, läs producerar. Men tanken att man kan bevisa sitt värde med gärningar fanns redan för många år sedan, och med kristna ord brukade det kallas gärningslära. Tänk att i denna supersekulariserade tid har vi alltså fortfarande ett behov av att visa att vi duger. Inför någon, odefinierad, tänkande varelse som ska godkänna oss. Det är faktiskt lite lustigt mitt i allt det bedrövliga.

Jag tror på en Gud som älskar mig, även om jag ligger under en filt och inte rör en fena under resten av mitt liv. Jag tror att mitt värde sitter i något annat än vad jag lyckas med och inte, bara därför att Gud älskar mig och ville mitt liv. Och ändå är det så svårt.

Idag är det söndag. Vilodag. Jag önskar dig vila. I hjärtat.

Vad ska jag ge?

Ikväll när vi satt runt bordet och bad vår kvällsbön tänkte jag på dagarna och kvällarna som rullar på, det som faktiskt är våra liv. Den tid vi har med barnen nu, den kommer de att se tillbaka på som sin barndom, och det vi ger dem i form av tid och engagemang och, faktiskt undervisning, det kommer de att ha med sig hela livet. Det vi inte ger dem får man hoppas att de får någon annan stans. Men som förälder vill man ju packa en så komplett ryggsäck som möjligt för sina barn, så att de har det de behöver när det är dags att ge sig ut i världen.

Så. Vad är då viktigast att ge dem? De senaste Nintendo-spelen och en utlandsresa varje år? Nej, tack och lov tror jag inte det, för vi har verkligen inte satsat så i vår familj. En känsla av att de är okej, att de duger, att de är älskade som de är? Ja, absolut! Även om vissa menar att vår generation är lite överfokuserade på just den biten, så tror jag att det är ovärderligt att få med sig en god självkänsla i bagaget. Men det är inte allt.

För mig är det allra viktigaste att ge vidare en övertygelse om att det finns en Gud som älskar dem och som har en plan för dem, som vill hjälpa dem att leva livet på rätt sätt och ställa till rätta när det blir fel. För om man vet det, då har man verktyg att klara av det mesta, för att inte säga allt.

Då finns bara den svåraste frågan kvar. Hur gör jag? Hur ger jag mina barn det de allra, allra mest behöver?

Julfrid

Jag älskar juldagen, den är min belöning för allt slit inför julen. Har njutit av Singing in the Rain med Gene Kelly, sjungit carols och skrattat gott med vänner och familj. Julfriden har lagt sig.

Har också tänkt på ett bibelord, i en hel månad nu:

Det folk som vandrar i mörkret

ser ett stort ljus,

över dem som bor i mörkrets land

strålar ljuset fram.

. . . 

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

För mig sammanfattar det här sammanhanget hela julens budskap. I den mörkaste av tider tänder vi ljus, en bild av det som hände när Jesus föddes. Då gick hela världen från mörker till ljus  - från hopplöshet till hopp - och sedan dess blir världen aldrig densamma.

Mörkret omkring oss kan bli grått och skrämmande, men det blir aldrig hopplöst igen. Desperationen kan slå sitt grepp om oss, men den når aldrig längre än till bönevrån. Där måste den släppa taget. För ett barn har fötts och en son är oss given. Ljuset har gått upp. I våra hjärtan.

Julfrid?

Snart fjärde advent och om en vecka har julen sin absoluta peak. Jag minns när jag var liten och paketen var öppnade, att jag ofta kände tomhet och undrade varför jag hade väntat på just julen så länge. Som vuxen har julen ofta känts som ett maratonlopp som man bara måste klara av, och när man gjort det kan man pusta ut och säga bra gjort till sig själv. Innan man ställer sig och diskar.

Det finns en förväntan på julen som visar sig vara mer en boja än en välsignelse. Och det är väl inte jul-pressen vi väntar på, och tänder ljus för? Så nu sitter jag här och funderar på vad som är en bra jul för mig egentligen, eftersom jag inser att det inte är detsamma som den jul media visar upp.

Det jag längtar efter mest är att kunna sitta ner och uppleva friden. Och tacksamheten. Närheten till Gud och min familj. Och att se barnen lyckliga, för att vi är tillsammans och de vet att vi älskar dem. Så okej, Ulrika. Hembakat knäckebröd är gott, men ingen väg till julfrid. Och ett välputsat hus är skönt att ha, men jag kan lika gärna släcka lampan och tända ljus. Och storstäda färdigt i januari.

I år ska det bli! I år stryker jag Kraven från inbjudningslistan och bjuder in Friden istället. Och Maybe This Christmas får påminna mig när jag glömmer.

Vackra, vackra höst

Jag vet att jag har sagt det förut, men jag kan inte se mig mätt på naturen! Det mest fascinerande är kanske att den förändras hela tiden - precis som en människa formas och omformas både inuti och utanpå. Det är spännade att se bilder på människor man känner, och konstatera att de ser annorlunda ut nu än för bara något år sedan. Det gäller naturligtvis mig med, men jag har svårare att se på mig själv objektivt av någon anledning.

Så vackra som de här bären är, så outsägligt vackra är vi allihop! Och Någon ville våra liv!

Tankar från en sjukbädd

 
Idag har jag varit sjuk, vilket känns lite som en lyx när man bara blir påmind om det så där klädsamt mycket. Har suttit i morgonrocken och studerat, och druckit te, och funderat lite på lycka (igen). Risken är ju nämligen att man går genom livet och väntar på ett lyckorus som aldrig kommer, medan förutsättningarna för att vara lycklig finns där hela tiden.


I bibeln står det om att alltid glädja sig: "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: Gläd er!" Men är det så lätt då, att alltid vara glad och happy clappy?! Nej, inte i alla lägen, men om vi kan få iväg rymdfarkoster till månen och transplantera hjärtan och utforska utdöda kulturer och språk, så måste det i alla fall vara värt ett försök att styra våra sinnen litegrann. Inte för att vi ska bli så där irriterande präktiga, utan för att glädje och tacksamhet är som en regnjacka för själen. Jag ska förklara hur jag menar: Glädje föder glädje, och ilska föder ilska, precis som kärleksfulla handlingar föder kärleksfulla känslor. Att erkänna och ge utrymme för det goda i livet innebär också att det negativa inte får oproportionerligt stort fokus och grepp om oss. Det negativa rinner lättare av oss om vi håller det i sitt rätta perspektiv: glädjen blir regnjackan som skyddar oss från att översköljas av negativa känslor.


Men då blir man väl en hycklare, om man slutar lyssna till sig själv och låtsas vara gladare än man är!? Ja och nej, skulle jag vilja säga. Jag tror på ärlighet, att säga som det är och inte hymla med hur man egentligen känner. På det sättet kan man inte gå omkring och låtsas att allt är bra när det helt uppenbart inte är det. Men den som ständigt lever med slagsida mot motgångarna i livet är knappast ärlig - varken mot sig själv eller mot andra. Och besvikelse är väldigt lätt att fastna i. Säg att det är ens födelsedag och tio vänner kommer på kalaset, medan en glömmer bort det. Att då slänga bort de tio vännernas välsignelse och låta besvikelsen ta över för den enda som inte kom, det är faktiskt ganska barnsligt. Den barnsligheten vill jag utmana, främst i mig själv men också i vår ganska bortskämda kultur.

Jag är tacksam idag. För livet först och främst, men också för en Gud som ger mig handfasta råd om hur jag ska segla torrskodd genom livet. För familjen och vänner, för att jag får studera, har mat och kläder (en del till och med nya), och tak över huvudet. Och om den dagen kommer då allt tas ifrån mig vill jag ändå vara tacksam. Och glad. Trots allt.

Det stora i det lilla

Storslagna vyer är fantastiska, men att stanna upp och gå nära, nära naturens små detaljer är minst lika hisnande. Jag tänker på lavan på ett träd till exempel, eller gultörne som blommar under fel årstid.

Om någon frågar hur jag kan tro på en Gud i den här galna världen, så vill jag kontra med just det. Se på lavan på grenen. På gultörnet i full blom. En ljuvlig liten bebishand. Eller ett leende. Hur skulle jag kunna låta bli att tro?

Bra grejer

Idag var en sådan där dag när jag tycker att jag borde hinna allt, och därför inte lyckas särskilt bra med något. Det är då man behöver en riktigt bra lista. Inte en att-göra-lista som jag har övat på att skriva i 20 år eller så, de tror jag inte på längre. Nej, något finare: en lista över allt jag är glad för! Då får jag  liksom gå igenom dagen en gång till och sålla bort det jag är stressad över, och spara det fina. Ja, så får det bli!

Idag är jag glad för att Erik och jag var tillsammans och gjorde vardagsgrejer ihop. Åt en snabblunch av gårdagens laxrulle. Körde genom vackra Sussex och pratade om huruvida man kan vara avundsjuk på sig själv. Sprang efter julklappar åt människor som vi älskar.

Och så är jag glad över att Natans vän Toby var här efter skolan, och att alla barnen hade så roligt tillsammans. Och så är jag glad för min tekopp. Och Kurt Elling. Och över att jag snart är fyrtio, eftersom jag känner mig själv så mycket bättre nu än för en massa år sedan.

Det var någon ateist som sade att det svåraste med att inte tro på en Gud, var att man inte har någonstans att vända sig med sin tacksamhet. Det problemet har inte jag. Vissa dagar måste jag påminna mig om att vara tacksam bara.

Ikväll lyssnar jag på Kurt Elling och slår in julklappar. Den här är härlig! Cool Yule heter den.

Huset fullt

Idag har vi haft huset fullt hela da'n. Först var det familjen som flaxade omkring och försökte förbereda för det stora slaget, och sedan var det grannar och glögg och lussekatter i vartenda hörn. Nu är det lugnet efter stormen, och jag är tacksam och glad.

Tänkte mycket på Jesus idag. Det står om honom att han sprang på många kalas och träffade mycket folk, så enkel och mänsklig, och mitt i allt det mänskliga en glimt av himlen själv. Några gav han personliga hälsningar från Gud och viskade svaren på deras gnagande, outtalade frågor. Vissa botade han, och andra utmanade han, eller gav en ny inriktning för hela livet.

Jag skulle så gärna vilja att vårt hem var lite som Jesus - enkelt, och mänskligt. Och en liten, liten glimt av himlen.