Mini-retreat för högkänsliga

En bok jag läste i sommar tog upp det där med högkänsliga människor (highly sensitive persons), och om olika strategier man kan använda sig av om man är just högkänslig. Författarens skrev bland annat att man skulle unna sig miniretreater ibland, åtminstone två gånger i veckan (!), när man kanske tar ett bad, läser en (positiv och uppbyggande) bok, tar en tupplur eller en promenad i friska luften. Kanske allt på samma gång också. Nåväl, jag tyckte det var en bra idé att testa, eftersom jag ofta känner att det blir för många intryck som gör mig stressad/irriterad/orolig/överväldigad/trött, eller kanske till och med ledsen.

Sagt och gjort. Nu har jag och maken testat detta i någon månad, och jag måste säga att det är ljuvligt! Verkligen ljuvligt, med planerad egentid då man bara får ta hand om sig själv. Äntligen får jag tid att vila, sortera intryck, njuta av stillheten och friheten, och ladda om batterierna. Jag blir mycket mer harmonisk av det här, och märker (till min förvåning ) att när jag abdikerar från köksbänken har maken det hur gött som helst utan mig! Han sjunger och gnolar över diskhon och verkar njuta, bokstavligen för full hals, av ensamheten. A win-win situation!

Högkänslig

För mig finns det något vackert i livets rytm. Veckans dagar, årstidernas växlingar, dagens olika rutiner. Och jag har länge tyckt att just söndagar har en särskild glans. Det är för att vi brukar vika den dagen för att hämta igen oss och ladda om för veckan som kommer. Det inbegriper både vila och att göra det vi gillar men kanske inte får till de dagar när livet rullar lite fortare. Och jag älskar just vila av någon anledning.

I sommar har jag läst en del om highly sensitive persons, eller högkänsliga personer, som de nog brukar kallas i Sverige. Jag känner igen mig så väl - de starka upplevelserna, känsligheten för andra människor och för stress, och det oerhörda behovet av att få dra mig undan och vara för mig själv. Jag hade önskat att jag hade vetat det jag vet nu när jag var 20. Då hade jag kunnat göra så mycket annorlunda och vetat mer hur jag skulle ta hand om mig själv. Men det är väl en av fördelarna med att mogna och bli äldre, att man förstår sig själv bättre (förhoppningsvis) och har lärt sig mer (ofta den hårda vägen) om livet, och om vad man själv och andra behöver.

Nåväl, forskarna menar att mellan 15 och 20 procent av alla människor - både kvinnor och män och i alla kulturer - är just högkänsliga. Vill man läsa mer om det kan man göra det här och här.

Paus

Smygtar en kaffepaus innan barnen och jag ska ner på stan för att se mupparna på bio. Till och med yngste sonen är entusiastisk, han som har tyckt att bio är trist och långtråkigt, och kanske lite läskigt.

Just pauserna är viktiga i mitt liv, kanske för att jag och stress har haft en ansträngd relation ganska länge, kanske helt enkelt för att jag trivs med livet när det är det är lugnt. Ibland blir kaffekoppen ett sätt att få sätta sig ner en stund och göra ingenting. Inte idag dock. För idag har jag bara ägnat mig åt ingenting särskilt.

Trampolining

Familjens bästa julklapp var nog studsmattan ändå. Nu har Natan och jag varit ute i vinterkylan och hoppat tillsammans i några dagar, och vi försöker slå våra personliga rekord från dagen innan. Vi tävlar också, men Natan uppmuntrar alltid den som kommer tvåa. Det är skönt för mig. Men mest pratar och skrattar vi. Natan sjunger också när han hoppar. Och jag pustar, tur man inte har tappat flåset helt och hållet.

För några år sedan hade jag alldeles för mycket att tänka på, och ofta var det uppmärksamheten mot barnen som tröt när dagen närmade sig sitt slut. Jag är tacksam för vardagarna här, de är sällan eller aldrig proppfulla nuförtiden och det enda vi har mer av nu är närvaro. Och kul förstås. Vi har mera kul nu.

Morgonkaffe

Idag är maken hemma på förmiddagen och solen skiner utanför fönstren. Jag dricker koffeinfritt, skippar sockret och tar en sak i taget. Varje dag en gåva.

Skitstress!

Idag är det söndag och tanken var att jag skulle ta det lugnt och fira vilodag, som jag tror benhårt på och som jag så väl behöver. Men. Jag har dragit på mig en skada som gör att jag blir extra mottaglig för stress, och när den väl sätter sig i kroppen spelar det ingen roll att det är söndag och att jag har tänkt vila hela dagen.

Som en av alla dem som gått in i den berömda utmattningsväggen, skulle jag vilja vända mig till den som inte är där, men som tror att den kanske är i riskzonen: Stanna upp! Nu. Det är inte värt det. Vem ska tycka bättre om dig för att du sliter ihjäl dig? Vad har du tänkt uppnå med alla dina fina insatser? Tror du egentligen på att det kommer "lugna ner sig" snart eller vet du innerst inne att det inte stämmer? Att ekorrhjulet snurrar för fort för att du springer för fort?

I den här världen och tiden verkar mottot vara hos många: "Jag gör, alltså är jag". Och vi svenskar verkar vara duktiga på att identifiera oss med det vi ägnar oss åt, läs producerar. Men tanken att man kan bevisa sitt värde med gärningar fanns redan för många år sedan, och med kristna ord brukade det kallas gärningslära. Tänk att i denna supersekulariserade tid har vi alltså fortfarande ett behov av att visa att vi duger. Inför någon, odefinierad, tänkande varelse som ska godkänna oss. Det är faktiskt lite lustigt mitt i allt det bedrövliga.

Jag tror på en Gud som älskar mig, även om jag ligger under en filt och inte rör en fena under resten av mitt liv. Jag tror att mitt värde sitter i något annat än vad jag lyckas med och inte, bara därför att Gud älskar mig och ville mitt liv. Och ändå är det så svårt.

Idag är det söndag. Vilodag. Jag önskar dig vila. I hjärtat.

Bra grejer

Idag var en sådan där dag när jag tycker att jag borde hinna allt, och därför inte lyckas särskilt bra med något. Det är då man behöver en riktigt bra lista. Inte en att-göra-lista som jag har övat på att skriva i 20 år eller så, de tror jag inte på längre. Nej, något finare: en lista över allt jag är glad för! Då får jag  liksom gå igenom dagen en gång till och sålla bort det jag är stressad över, och spara det fina. Ja, så får det bli!

Idag är jag glad för att Erik och jag var tillsammans och gjorde vardagsgrejer ihop. Åt en snabblunch av gårdagens laxrulle. Körde genom vackra Sussex och pratade om huruvida man kan vara avundsjuk på sig själv. Sprang efter julklappar åt människor som vi älskar.

Och så är jag glad över att Natans vän Toby var här efter skolan, och att alla barnen hade så roligt tillsammans. Och så är jag glad för min tekopp. Och Kurt Elling. Och över att jag snart är fyrtio, eftersom jag känner mig själv så mycket bättre nu än för en massa år sedan.

Det var någon ateist som sade att det svåraste med att inte tro på en Gud, var att man inte har någonstans att vända sig med sin tacksamhet. Det problemet har inte jag. Vissa dagar måste jag påminna mig om att vara tacksam bara.

Ikväll lyssnar jag på Kurt Elling och slår in julklappar. Den här är härlig! Cool Yule heter den.

Pepparkakor

Vi bakade pepparkakor idag, det är ju första advent snart bevars. Jag hade på tok för mycket att göra, men ville så gärna ägna mig åt något roligt innan helgen var slut också. Så nu finns det alltså pepparkakor i huset. Och disk, och tvätt som behöver tas omhand, och annat som hör livet till.

Ibland får jag kämpa med mig själv för att inte hamna i veckotidningsträsket och tro att livet ska vara lika välstylat och perfekt som det ser ut i tidningarna. För det är ju inte det. Möjligen under korta, korta stunder, men i övrigt är det livet som pågår, och det tar plats.

Så nu sitter jag i soffan och vägrar må dåligt över allt jag inte hinner. Tar en pepparkaka istället.

En sådan där dag

Den här dagen började klockan sju med uppsatsarbete från mitt fashionabla hemmakontor (i sängen den här gången, det beror på var det är lugnast), och kommer fortsätta med en massa som behöver en husmors ömma hand. Då behövs det mycket sådant här mellan varven.

Jag peppar mig själv med att skriva en lista på allt jag hinner med också. På det viset kan jag vara glad istället för att stressa upp mig över allt jag inte hinner. Och så blir det lite roligare att slita mig från tekoppen.