Glädjetåg

Glädjetåg följer en glädjevåg

Tiden går, generationer sår

där fler och fler människor på vår jord
ser sina dagar gå

Ingen själ kan stoppa tiden som går

fler och fler ser sina dagar gå

Undrar ibland vad är mitt mål

Jag tror på dig som ger liv som växer i liv

Jag vill skapa någonting i mig som jag tror
jag får behålla i evighet

Tron som ska fylla tvåtusen år
har sköljt generationer med sin glädjevåg

Texten är Fredas. 

Sången finns på Spotify, Glädjetåg heter den.

Sköna söndag

Idag ska vi sjunga i kyrkan, det var länge sedan så det ska bli jätteroligt. Går omkring och övar på munspel till och med; min man måste ha en unik övertalningsförmåga för jag har aldrig spelat munspel förut och nu ska jag göra det offentligt. Men om jag tänker på Ruskprick i Saltkråkan och försöker se ut som Louise Hoffsten ska det nog gå bra. Intalar jag mig. Ha en skön fjärde advent!

Julfrid?

Snart fjärde advent och om en vecka har julen sin absoluta peak. Jag minns när jag var liten och paketen var öppnade, att jag ofta kände tomhet och undrade varför jag hade väntat på just julen så länge. Som vuxen har julen ofta känts som ett maratonlopp som man bara måste klara av, och när man gjort det kan man pusta ut och säga bra gjort till sig själv. Innan man ställer sig och diskar.

Det finns en förväntan på julen som visar sig vara mer en boja än en välsignelse. Och det är väl inte jul-pressen vi väntar på, och tänder ljus för? Så nu sitter jag här och funderar på vad som är en bra jul för mig egentligen, eftersom jag inser att det inte är detsamma som den jul media visar upp.

Det jag längtar efter mest är att kunna sitta ner och uppleva friden. Och tacksamheten. Närheten till Gud och min familj. Och att se barnen lyckliga, för att vi är tillsammans och de vet att vi älskar dem. Så okej, Ulrika. Hembakat knäckebröd är gott, men ingen väg till julfrid. Och ett välputsat hus är skönt att ha, men jag kan lika gärna släcka lampan och tända ljus. Och storstäda färdigt i januari.

I år ska det bli! I år stryker jag Kraven från inbjudningslistan och bjuder in Friden istället. Och Maybe This Christmas får påminna mig när jag glömmer.

Where I'll Lay

Vi har bott på rätt många platser, Erik och jag, så ibland kommer frågan upp var vårt hemma är egentligen. Ofta kommer jag fram till att hemma är där vi har en historia och där det finns människor vi älskar. Och då finns det många platser som vi kan kalla hemma. Andra dagar är det lätt att avundas dem som bott på samma plats hela livet, som fortfarande umgås med barndomsvänner och har ett odelat liv.

I somras funderade jag mycket på var flyttfåglar som Erik och jag ska begravas när det blir dags för det. Borde det bli i Timrå, där jag växte upp och jag har mina systrar och min mamma? Eller i Skövde, där vi inte har någon familj, men där barnen var små och vi har många kära vänner? Eller i England, där vi ju faktiskt bor och bygger våra liv just nu?

Julie Millers makalösa sång All My Tears löste mitt problem. Den kommer här, i en version av Emmylou Harris.

Amerikajazz

När det blir höst och mörkt och kulet sådär, så blir jag alltid så sugen på jazz. Den ska vara lättsmält och smart, och gärna amerikansk, à la Ella Fitzgerald och Harry Connick Jr till exempel. En karamell jag gärna lyssnar på just nu är Tony Bennetts duett med Lady Gaga, The Lady Is A Tramp, som man kan lyssna på här. Den har inget budskap och absolut inga pretentioner, förutom att vara trevlig förstås. Men den är oförskämt harmlös och alldeles oemotståndlig! Passar bäst till tända ljus, en stor kopp te och ett fånigt leende. Eller en turkos peruk för den delen, om man nu skulle råka ha en över.

En annan jazzbekant är ju förstås Kurt Elling, som gör sin egen jazz, nytt och samtidigt klassiskt. Honom kan man lyssna på här. Väl värd besväret.