Amsterdam

... var en ljuvlig fond för några dagar med goda, goda vännen. 

Vi har gått och gått (tills det kändes som att man hade feber i kroppen)...

 ... shoppat lite (vem hade kunnat tro att just det skulle hända?)...

...njutit av stadens många kanaler...

  ... och tusentals cyklar (som tack och lov rasslar ganska mycket, annars hade vi nästan krockat med många fler)...

 

... och så klart hunnit beskåda några tulpaner också. Fast det var nog fler turister än blommor när vi var där.

Bort, ut, framåt

När Mr Stenlund och jag bara var kära men inte ens hade berättat det än, så brukade vi sitta uppe på kvällarna och leka konstiga pratlekar. Vi bodde på internatskola långt ute i bushen, så det fanns väl inget annat att göra gissar jag. Så då satt vi i någon soffa och frågade varandra saker som "om du var ett väder, vilket väder skulle du vara då?", eller "vilka tre personer skulle du ta med till en öde ö och varför?" Och om maken hade frågat mig vilket djur jag helst skulle vilja vara, så hade mitt svar naturligtvis blivit fågel. Då med. För frihetens skull, och för möjligheten att bara flyga iväg någonstans dit man aldrig har varit.

Förra julen när vi var nya här köpte vi en jordglob, och när jag tittade på den kunde jag bara tänka på hur jobbigt det vore att åka till ett nytt ställe. Jag hade fått lite för mycket av det goda och orkade inte ta in mer nytt. Men nu har jag bott här så länge att det är roligt att flyga igen och se nya världar. Jag kan längta bort, ut, framåt igen, och känner igen mig själv lite bättre.

Det finns så många platser man vill se. Just idag är det Amsterdam jag vill till. Jag vill strosa bland tulpanerna i vårsolen, med en kär gammal vän, och bara njuta av livet. Måste nog flyga dit.

Om Sullivan och New York

Sista dagen på jullovet. Vinden viner så trädgårdsplanken bågnar, och det sjunger i skorstenarna. En bra anledning att stanna inomhus med andra ord. Barnen leker kurragömma under trappen och jag fick inspiration att testa några nya recept.

Bakade No Knead Bread från Sullivan's bageri i New York. På det viset känns det som att vi får känslan av the Big Apple i alla fall, fast vi aldrig har varit där.

Man gör så här: vifsar ihop lite mjöl med vatten, salt och pyttelite torrjäst kvällen före, och lägger  gladpack över bunken. Låter stå i minst 12 timmar innan man viker ihop degen ett par gånger och lägger det att jäsa igen. Sedan ska det in i ugnen. Så enkelt, och stadigt och gott. Vill man kolla in receptet på riktigt kan man göra det här.Vill man ha receptet på svenska kan man be mig lite snällt.

Sedan måste jag ju testa ett linspålägg med, att ha till brödet. Inte från New York kanske, men GI-märkt minsann. Kokade 250 g röda linser mjuka, fräste 1 finhackad röd paprika och soltorkad tomat i 3 msk av tomatoljan (vanlig olivolja funkar också jättebra). Sedan blandade jag ihop allt med paprikapulver, rosépeppar, salt och svartpeppar, och mixade till typ slät konsistens. Hm. Nice med lite oväder. Nu, fika!

Egentid

Idag har vår lilla ankfamilj varit och handlat tillsammans med hela Uckfield tror jag. Det är fascinerande att det ens kan bli trafikstockning i en så liten stad som den här, men idag var det stopp. Folk och bilar överallt. Nu sover barnen i sina sängar och maken jobbar natt, och jag... Borde. Sova. Men...

Det är ju så skönt med ett tyst hus. Det finns ingen som pockar på min uppmärksamhet och jag får plötsligt tänka mina egna tankar. De är visserligen få och spretiga i den här sena timmen, men ändå mina! Och jag vill bara stanna uppe en liten stund till.

Jag älskar min familj mer än jag trodde var möjligt. Men efter många och långa dagar tillsammans är det ändå ljuvligt med ensamheten ibland, och att få att vara för sig själv. Hörde om de svenska journalisterna i Etiopien, att de aldrig kan tänka en egen tanke i fängelset, eftersom musik dånar genom högtalarna dygnet runt och lysrören i taket aldrig släcks. Jag gissar att deras önskelista inför julen ser helt annorlunda ut än min, för jag har ju redan det viktigaste. Frihet. En egen säng. Mina älskade alldeles nära. Egentid.

Nu vet jag vad jag ska göra innan jag somnar. Jag ska be. För journalisterna och de andra i fängelset där borta i Etiopien. Där ljuset aldrig slocknar och det aldrig blir tyst.

Månen

 
På väg hem genom sta'n slogs jag av  hur vacker månen är, och hur den lyser upp allt det svarta. Stannade och tog en bild, och då kom en man och ställde sig bredvid mig, även han med näsan i vädret. Han berättade om månen hemma i Bangladesh och om hur den förändras hela tiden. Jag tyckte jag kände igen den där hemlängtan som kan hugga till emellanåt, i hans röst.

Det är fascinerande att var man än är på jorden, så finns månen där. Det är samma måne i Uckfield som i Västerbotten, eller Georgien. Och nu lyser den både här på oss och i södra Indien, precis som i den unge mannens älskade Bangladesh. Den lyser också på flygplanet som färdas mellan Skavsta och Gatwick, just precis i det här ögonblicket. Där sitter Eriks föräldrar och bror, mina svärföräldrar och min svåger, barnens farföräldrar och farbror. Å, vad vi längtar...

Julklockor 3

Den sista klockan fick vi av en marockansk pizzabagare i Västerbotten. Jag råkade säga att den var fin där den stod på disken när vi skulle betala, och han insisterade på att vi skulle ha den. Dagen efter åkte Erik och jag tillbaka till pizzerian med en ny klocka från Lövångers antikaffär. Och fortfarande över 10 år senare, ler jag av minnet när jag ser vår marockanska koskälla. Från Robertsfors.

Julklockor 2

Våra andra julklockor är åsnebjällror från Dalli Bazaar i Lahore (ursäkta stavningen alla pakistanare, jag chansar vilt här som ni förstår). Dit brukade vi i alla fall gå och veckohandla för en massa år sedan.

När vi köpte dem stod några unga pakistanare och undrade vad de galna västerlänningarna skulle göra med en massa djurbjällror. Och så skrattade de, och skojade med oss som så tydligt var utlänningar och verkligen hade noll koll.

En av killarna vände sig till mig med en terrakotta-sak i handen, och frågade: "Do you know what this is?" "No", sade jag eftersom jag inte visste, och de höll på att falla ihop på marken av ohejdad munterhet. Efter ett tag i landet förstod jag vad de hade visat mig - en helt vanlig toaskrapa, som folk använder istället för toalettpapper. Läskigt, visst, men who am I to say, som köper åsnebjällror och hänger upp som pynt.

Julklockor

Våra julklockor är gjorda av papier maché och köpta i Islamabad i Pakistan. Jag tycker om dem för att jag kan tänka mig kvinnorna som satt i bergen mot gränsen till Afghanistan och gjorde de där klockorna och målade dem så vackert. De för oss samman på något vis, fast vi aldrig har träffats.

Vad är då en människa? Egentligen.

Som socialpsykolog tycker jag att det är olidligt spännande med livets skiften och vad de gör med en. Vad betyder till exempel ens yrkesroll för hur man uppfattar sig själv och hur andra uppfattar en? Vad händer när man blir arbetslös eller sjuk och inte kan jobba? Eller när man flyttar utomlands och måste byta språk; när man plötsligt förväntas kommunicera och vara rolig och smart på sitt andra, tredje eller fjärde språk? Är man likadan som alltid eller förändras man, socialt och mentalt?

Jag tror att vi alltid förändras och att den sociala situationen påverkar oss mycket, socialpsykologin har övertygat mig på den punkten. Vi är inte statiska robotar som reagerar likadant i alla lägen. Vi är mer komplexa än så. Tack och lov, skulle jag vilja säga.

Jag beundrar invandrare på ett nytt sätt nu, när jag själv har smakat lite av att bli avklädd min egen kultur och därmed en del av den jag är. Jag tänker på "våra" invandrarfamiljer hemma i Södra Ryd, som ofta kom flyttande till Sverige i mogen ålder, med barn att lotsa igenom två vitt skilda kulturer. Det pris de får betala för en ny plats att kalla sin är större än någon kan ana, om man inte har gått igenom det själv.

Vad är då en människa? Ovärderlig, i sitt eget hemland eller inte, på hemmaplan eller borta. Men också sårbar, och i ständigt behov av andra. Jag blir stolt när jag tänker på Bibelns budskap, som lyfter fram änkan, den faderlöse och främlingen som särskilt viktiga människor för oss att värna. Den ensamstående föräldern, det ensamma barnet och invandraren. De utsatta. De tänker Gud på och vill att vi ska se. Vilken Gud!