Deadline

Idag ska det hända - jag ska skicka in uppsatsen som jag har levt med det senaste halvåret. Allt började med att jag vaknade en tidig morgon i somras med en idé, och nu - läskiga tanke - har den blivit verklighet.

Det var det där med att förverkliga idéer. Ibland känns det tryggare att låta bli, för då kan jag bevara drömmen så där positiv och odelat härlig som den är i huvudet. Men när jag tar tag i saker och försöker leva ut min dröm, så innebär det ju alltid en massa arbete och inte sällan en och annan besvikelse på vägen.

Men idag är det drömmen som blir verklighet. Inte alls romantiskt, bara vardagsslit och nervositet just nu. Nåväl. Man överlever. Och det kommer en dag när jag inte är trött och pirrig, utan bara glad att jag gjorde det.

Föredöme

Kan den här växten så kan väl jag också. Blomma fast det är mörka oktober. Växa där jordmånen bokstavligt talat är obefintlig, och det ser ut som att det finns fler utmaningar än förutsättningar. Fånga ljuset och visa på hoppet fast den snart ska vissna.

Ja. Så måste det vara. Så vill jag att det ska vara.

Tyst i huset

Jo, men idag går det faktiskt lite bättre att plugga ändå. Det har nog vänt, för den här gången. Som jag har längtat efter att sitta i ett tyst och tomt hus, med bara en filt, en tekopp och mina böcker som sällskap. Och just idag kan jag njuta lite av det också.

Nu kallar soffan, och judiskt familjeliv under högmedeltiden. Vad jag nu ska ha det till.

I väntan på bättre dagar

Jaha, då var den nya terminen igång även här. Barnen har gått i skola i en hel vecka nu, och jag försöker också vara duktig och plugga. Det är tur att ingen vet hur ineffektiv jag kan bli ibland, när jag har för mycket omkring mig och inte orkar med alla nya intryck. Och det är lika tur att det är långt kvar till inlämning.

Nåväl, som (nästan) gammal och (nästan lika) vis vet jag ju att det kommer bättre dagar. Kanske det faktum att orkade ta mig in på bloggen tyder på att de redan är här? Hoppas ni har det bra där ni är.

Sovmorgon?

Sitter i halvmörkret och blinkar och gäspar, fast klockan är bara fem på morgonen. Jag har verkligen ingen aning om varför jag inte kan sova nu för tiden. Det räcker med att någon vaknar - och med tre barn i huset händer det ofta kan jag säga - så kan jag inte somna om. Typiskt, som Nalle Puh skulle ha sagt.

Nåväl, för några år sedan när jag fick hjälp med stresshantering, sade de att det bästa man kan göra är att kliva upp och se en film, läsa lite eller kanske blogga. Det är ju ingen idé att stressa upp sig, tids nog blir kroppen trött ändå och vila är också bra. Så nu sitter jag här med min tekopp. Ska försöka njuta av tystnaden i huset medan jag kan. God morgon förresten.

Sista skoldagen

Idag är det äntligen skolavslutning, och i veckor har barnen och föräldrarna masat sig upp på morgnarna med bara en längtan, sovmorgon och ledigt! Dottern och resten av year six gick till skolan i morse för att ta avsked från sin första skola, och om några veckor börja ett nytt liv några hundra meter bort (men samtidigt i helt en annan värld): secondary school. Med andra ord börjar hon "högstadiet" till hösten, elva år gammal - och jättestor!

Och jag undrar i mitt stilla sinne - när ska man känna att man hinner med? Vi har ju längtat efter den här dagen sedan i maj - efter sommarlov och lata dagar - men nu när den är här och en epok tar slut för vår lilla tjej, så undrar jag ändå vart tiden tog vägen. Men vissa saker förblir väl gåtor gissar jag. Som tidens gång, hur det kan bli bild på tv:n, var universom tar slut och hur det kan samlas så mycket disk på våran köksbänk.

Hemlängtan

Jag var inte beredd. Hade inte ens ägnat midsommar en tanke, förutom möjligen sett fram emot att sommarprogrammen på P1 börjar snart. Inte har jag saknat den svenska sillen heller sedan vi flyttade hit. Men nu. Å vad jag längtar tillbaka. Inte till midsommarfirandet i första hand, men till Sverige - dofterna, maten, ljuset, barrskogen, vattnet. Och känslan av att vara hemma. Förra sommaren när vi åkte hem var det som att få sätta på sig sina sköna gamla skor igen efter en dag i slalombacken. Hem ljuva hem, liksom.

En norsk vän skrev på facebook idag att midsommar är som en svensk version av 17 maj. Och jag tror det stämmer. All vår längtan, alla drömmar om sommaren och om att få stanna upp och njuta av livet möts just där. Ingen vill vara ensam då - det är ju en tid för gemenskap, god mat och glädje, och svenskhet!

Nästa år blir det kanske midsommarfirande i Hyde Park med de andra hemlängtande svenskarna. Det får nog bli så. För så här kan vi ju inte ha det!

Tack!

Nu har jag suttit en stund vid datorn och tittat in hos mina kära bloggkompisar - precis lagom med uppmuntran för att jag ska orka lite till idag. Tack alla ni som bloggar och som jag har lärt mig att hitta till - för era fina sidor  med härliga bilder, eftertänksamhet, inspiration, attityd, vardagsfunderingar, inredning, virkning eller vad det är - och för allt som ni så generöst delar med er av er själva! Jag känner er inte särskilt väl, och om vi gick förbi varandra på gatan skulle vi knappast ens märka det. Ändå släpper ni in mig i era liv och vi får dela vägen en liten stund. Det är fint tycker jag, en riktig gåva!

Idag och i helgen skulle vi ha varit på läger med kyrkan vi går till. Men redan när vi kom igår blåste det upp, och någon kom springande och berättade att vårt tält hade blåst bort. När vi kom fram hade själva tältet lyft och fått vingar, men inredningen stod kvar på kapplöpningsbanan där vi höll till. Å vad jag ångrade att jag inte tog med mig kameran, man kunde bara skratta åt eländet.

Så tillbringade vi natten i tältet i alla fall, slumrade till korta stunder men vaknade ofta, ofta av blåsten. Ibland fick föräldrarna sätta ner pluggarna i marken igen för att vi överhuvudtaget skulle kunna sova kvar. När vi klev upp imorse var många av de andra tälten redan nedtagna - småbarnsfamiljer hade flytt mitt i natten när deras tält blåste ner, och efter lunch kunde inte vi heller vara kvar. Då hade vi redan hjälpt några familjer att packa ihop och "fly fältet". Nu är det bara vinden kvar, som viner över the Downs - och husvagnarna, för de tar sig ingenstans i det här vädret.

Nåja, några bloggar senare finns det hopp om livet igen. Eller i alla fall hopp om ett varmt bad. Och fast de här dagarna inte alls blev den vitamininjektion jag hoppades på, så ångrar jag inte att vi for. Det här kan vi ju skratta åt länge.

På vakt

Man kan då aldrig vara säker. Jag som bara hade en 40-årskris (en sådan där man ifrågasätter sitt liv och sina värderingar) men ingen ålderskris liksom. Den var ju jag klar med när jag kom på att man måste bestämma sig för hur man ska ha det. Man frågar sig själv, Vill jag bli gammal och leva länge? Om svaret är ja, så accepterar man att man åldras, för det är ju själva grejen med att bli gammal. Och jag svarade ja. Och var glad.

Men så lade sig de gamla nojorna i bakhåll och överföll mig igår, när jag minst anade det. Jag fick en urgammal slagdänga på hjärnan, och började bli skraj igen. "Will you still love me tomorrow?" sjunger tjejen i låten och jag tänkte på att Erik snart skulle få en fru som är medelålders på riktigt. Var tvungen att fråga för säkerhets skull. Han hade visst tänkt älska mig alla dagar sade han, och log brett. Jag skämdes lite, men mest blev jag glad förstås.

Gårdagen var en nyttig påminnelse om att destruktiva tankar ligger i bakhåll och gärna hoppar på mig, särskilt när jag tror att jag inte är mottaglig längre. Fördomar till exempel, det är väl ingen som tror att de umgås med fördomsfulla tankar, men ändå finns de där. Eller överdriven självkritik, bitterhet, jantelagen, det-kommer-aldrig-att-gå-träsket...Jag får visst vaka lite mer över vad jag tänker. Vänligt men bestämt mota bort det jag inte vill stå för. Och påminna mig om att gammal är också bra.

Förresten, den som vill höra låten kan göra det här. I den vackra Amy Winehouses version.

Mera regn

Efter ett antal dagar i regn och blåst börjar det bli lite enformigt att sitta inne.

Interiörerna är inte autentiskt stenlundska som ni nog förstår, och det är väl tur det, för jag har inga svepande klänningar som matchar huset. Passar bättre i tegelhus från 60-talet helt enkelt. 

Jag längtar ut!

Något vackert

De här kameliorna ser nästan ut som marsipanrosor. Eller också är det jag som är hungrig, jag vet inte. Vad jag vet är dock att helgen är på väg och att skolböckerna får ge plats för familjen ett tag. Jag märker att jag tappar koncentrationen med barnen - vilket jag avskyr - och när jag är med maken kommer det bara  kyrkohistoria. Då vet man att det är dags för en paus. Och något vackert.

Ooops!

Hoppsan! Jag råkade visst beställa helt fel biljetter till Amsterdam nästa vecka. Jag och min kära kompis ska vara där några nätter från och med torsdagen, men min flygstol är bokad för onsdagen vilket öppnar upp en helt ny och oväntad situation.

Ska jag vara tråkig och boka om biljetten till nästa dag, eller ska jag använda pengarna till att lära känna Europa lite på egen hand? Den förståndiga, förutsägbara familjemodern och den äventyrslystna, upplevelsehungriga tonåringen sitter på var sin axel och bråkar. Får se vem som vinner.

Mycket kvar

Det är mycket dag kvar på den här aftonen och kvällen. Har en massa inlämningsuppgifter att se över och skriva färdigt innan torsdagen övergår i fredag, och kraften tog slut innan middagen idag. Men jag hör fåglarna sjunga utanför fönstret och imorgon är jag helt ledig. Då ska jag inte bry mig om kyrkohistoria ett dyft!

Ser fram emot att ha lite mer plats i huvudet för mina egna, vanliga, enkla tankar igen. Och att hinna blogga ordentligt någon gång.

Jul i påsk

Vissa blommor kan det där med att ge hopp. Julrosorna är sådana blommor för mig. Mitt i den mörkaste midvinter står de där och viskar att livet lever fast det inte verkar så, och så gör de oss sällskap ända tills vintern för länge sedan har tappat taget. Hoppas de får gå till vila snart, efter lång och trogen tjänst.

 

Jag känner att jag också skulle vilja ha lite ledigt nu faktiskt, det vore gott att få ligga i träda i en halv säsong eller så.

Biologi och avsvimmade tjejer

På utflykten igår åkte vi till Cuckmere Valley, där the River Ouse mynnar ut i Engelska kanalen. Min gamla biologilärare skulle ha blivit själaglad (han som jonglerade med koögon så tjejerna dånade i högstadiet, men som i ärlighetens namn även lärde oss ett och annat ibland).

Det här är nämligen ett praktexemplar på meandringar och korvsjöar (vilket kanske var det enda som fastnade i minnet på den lätt avsimmade tonårstjejen). Ibland är det lite roligt att ha läst biologi ändå.

Drömmar

Sjukt barn idag igen - favorit i repris skulle man kunna säga, eller åtminstone repris. Och maken jobbar, så hela den övriga familjen blir hemma hela dagen. Då får man drömma sig bort, eller tillbaka, till gamla vårupplevelser. Som den här utflykten, när vi åkte till Tonbrigde med härliga släktingar och njöt av den första riktiga vårdagen.

De första spirande bladen är de allra vackraste, tycker jag. Som små barn 

som lär sig gå på vingliga ben. De är så fulla av liv i all sin litenhet. 

 Önskar dig en skön, lång och avslappnad söndag.

Får och påskliljor

Åkte en snabb sväng förbi Buxted Park Country Hotel idag, för att se om deras påskliljor blommar än. Förra året missade vi dem, men vi förstod att det skulle vara värt att åka tillbaka för att se dem i sin vackraste blosmterprakt. Men nej. Inga blommor än. Bara får som växte helt vilt där i hagarna.

 Får åka tillbaka om ett par veckor igen. Återkommer kanske med blommande liljor vid tillfälle.

Skoluniform. Och inte

Så, då var boken inskickad och klar och nu kan jag inte ändra ett enda komma till. Lite läskigt är det för en perfektionist som mig, men det är sådant man får ta. Firat har jag inte gjort än, men imorgon har maken utlovat en överraskning och det är nästan roligare att vänta, och längta och inte veta. Det räcker ju längre då, firet, även om det bara skulle bli en kopp te i solen på baksidan av huset.

I eftermiddag blev det till att hafsa ihop tre maskeradkostymer på temat barnböcker. Ingen hade kommit ihåg att föräldrarna skulle informeras om att det var non school uniform day imorgon, förrän barnen kläckte det ur sig kring middagen. Det är roliga dagar när barnen har lite fest i skolan, men kan vara klurigt för föräldrarna att trixa ihop. Nåja, vi klarade det den här gången med. Fast inga fler överaskningar nu på ett tag, tack.

Katten

Ibland saknar vi vår lilla katt som inte kunde följa med på europaäventyr. Här ser det ut som att han saknar oss med, även om jag har väldigt svårt att tro att han verkligen gör det. Vi fick några minuter med vår lurvige vän när vi var hemma i Sverige i somras. Han såg ut som en väluppfostrad tonåring som satt med vid köksbordet, och alla visste vad han tänkte fast han inte sade nå't: "Kan de inte gå snart? Så jag får sova?"

Salon Maman

Häromdagen skulle femåringen klippas, och trots sin ringa ålder har han utvecklat ett omisskännligt sinne för vad som är coolt och därmed önskvärt i livet. "I want spikes" var det enda han sade. Och googlandet började.

En halvtimme senare när han var färdigklippt och klar såg han mig i ögonen med stort allvar och utbrast: "Mum, never cut this again, ok?!" Först trodde jag att han var besviken men så småningom förstod jag att om jag inte klipper honom igen får han ju ha kvar den fina frisyren. Så jag log. När vi sedan stylade med frisyrgelé och luggen stod rakt upp sade han: "I'll never wear a hat agin!" Nu hade jag växt en decimenter. Han som älskar sin keps!

Men jag sadlar nog inte om till frisör ändå, därtill är jag för ödmjuk. Och så var det ju så att storasyster önskade sig en riktig frisörklippning i julklapp, för hon ville slippa min badrumssalong. Och det betyder också något.