New Forest

Strax öster om Bournemouth ligger New Forest, en nationalpark 

som förutom ett antal småbyar och samhällen även bjuder på hedmark.

Det sägs att 10 procent av all jordens hedmark ligger just här i Storbritannien. Så här på höstkanten är det hjärtskärande vackert med den blommande ljungen som målar kullarna i violett.

Lite skog finns det också i New Forest, även om man som svensk kan le lite över hur lite träd som behövs för att det ska heta forest. Själv tänker man ju på mil efter mil av orörd skog hemma i Sverige.

Här går hästarna vilda, enligt en gammal tradition som hålls vid liv i området. De har oftast ägare men får ströva fritt och leva sitt liv, utan staket och under bar himmel. Och vi andra får anpassa oss efter dem för en gångs skull.

Båthuset

Båthuset nere vid dammen har varit med om en del genom åren, halvmurket som det är. 

Men vackert är det i all sin slitenhet.

Scotney Castle revisited

 

Vi åkte tillbaka till Scotney Castle i helgen och njöt av de romantiska omgivningarna där. Jag var utpumpad och orkade inte så mycket, så resten av familjen släpade omkring mig i området. Men kameran var med, och fotografera orkar jag ju för det mesta.

Det gamla slottet är till största delen en ruin, men vacker där den står mitt i vattnet. 

Minnen från fornstora da'r.

Stanmer Park

Alldeles vid universitetet ligger Stanmer Park, en pärla på the South Downs. Som picknickställe har det verkligen allt - utsikt, manor house...

 

... skog att vandra i... 

 

...och fina hus.

 

Just idag kunde man också beskåda en invandrarfamilj som skuttade omkring, lyckliga och glada (åtminstone när barnen fått äta), planerandes för ett stort kalas just där. 

Den första september smäller det. Århundradets picknick i familjen Stenlund.

Nymans på sommaren

Om man gillar utflykter och ska vara i England i mer än en vecka tycker jag att man ska överväga att bli medlem i National Trust. Man får uppleva så fascinerande sidor av detta vackra land, och får tillfälle att se in i världar som man annars skulle missa. (Och det vill man kanske inte.)

Vi åkte till Nymans idag igen, ett par mil från Gatwick och lika många ljusår från vårt lilla tegelhus från 60-talet. Stor romantikfaktor. Delar av huset är intakta medan andra brann ner för många år sedan. Men ruinerna är fortfarande vackra.

 

För att inte tala om duvslaget. Bara ordet duvslag får en att nästan dåna.

Jag plåtade den här nischen för att den var vacker. Sedan fick vi tillbringa halva eftermiddagen där, när regnet började störta ner och åskan mullrade mellan kullarna. Tur man har fika med sig och kan sitta länge i skydd för regnet. Och filosofera.

Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar

Vackert och hjärtskärande. Jag vill ju njuta av sommaren länge till. Men än 

är det inte höst ändå, så Tranströmer får allt vänta.

Vila

Solen skiner från en klarblå himmel idag igen, och ingenting är inplanerat. Barnen och jag åkte till biblioteket igår och drog hem flera kassar med böcker för olika åldrar och smaker, och jag hittade några romaner som jag längtar efter att få läsa. Idag blir det vila. Och lite förberedelser. Imorgon firar vi nämligen bröllopsdag i familjen.

Kvällspromenad

När dagen började svalkas tog vi en promenad i Rocks Park, eller Lake Wood som det egentligen heter.

 Bergarten där är så porös att man kan skriva i stenen, och det finns gott om grottor att utforska.

Efter årets hittills varmaste dag är kroppen trött och tanken har redan gått till vila. Promenaden blev nästan meditativ, drömlik. Men bara nästan.

Som tur var hade vi två söner med oss, som skulle akta sig från att trilla ner eller plumsa i. De hjälpte oss att inte förlora oss helt, utan att faktiskt hitta hem igen. God natt!

...och mera sol

Vi är skära i skinnet, trötta och glada efter en dag vid havet. Cuckmere Valley är nog min favoritstrand tror jag. Man får promenera genom ett landskap med får, kor, kaniner och en meandrande å i två kilometer innan man kommer fram till platsen där ån möter havet. Underbart! Det vara bara det att dotterns skor försvann - de låg och väntade på att bli upplockade men hamnade i havet istället. Det var visst det där med ebb och flod, efter två år har vi fortfarande inte vant oss.

Strandkålen var en ganska ny men trevlig bekantskap. Den växer direkt i gruset och kan knappast behöva så mycket näring.

På vägen tillbaka till bilen stötte vi på den här supercoole kaninungen som inte orkade vara rädd för människor i den där värmen. Han låg i skuggan på stigen och tog igen sig istället.

Sol!

Igår kväll på promenaden hade vi fint sällskap - av solen. Den beslutade sig för att stanna över natten, så nu åker vi till stranden tillsammans. Och jag har fattat ett stort beslut: jag ska inte ta några bilder. (I alla fall inte så många.) Ha det gott!

West Beach

Vi åkte en sväng till havet för att fira att vi fått sommarlov, både för att sonen ville dit och för att jag hade läst på Eva Trillians blogg om att se ut mot horisonten vid havet och längta... Men det där med längtan kom liksom av sig idag. Det var så många bilder som ropade på att bli tagna.

Vad är det med naturen som vidgar sinnet och gör en så barnsligt glad och fri? Är det dofterna, ljudet av vågorna som krasar in mot land, det flödande ljuset som fullkomligt sköljer över en, eller är det något annat? 

Alla i familjen upplever i alla fall samma sak. Det är som att hjärtat stannar upp och bara njuter av det som är just då, ungefär som måsarna ovanför huvudena, som leker tafatt på vindarna och inte ser ut att oroa sig för någonting. Glädjen tar sig uttryck på olika sätt - någon samlar stenar, någon spatserar på stranden, någon fotograferar (undrar vem?) och någon springer omkring och försöker överrösta vågor och måsar.

Så här efteråt förundras jag över att eftermiddagen blev så härlig, fast vi "bara" strosade omkring lite, fikade i en backe och åkte hem. Men det är nog så, att så länge vi har naturen omkring oss, har ben att ta oss ut med och ögon och öron att ta in allt med, så är vi rika. Gränslöst, omåttligt rika.

Hemlängtan

Jag var inte beredd. Hade inte ens ägnat midsommar en tanke, förutom möjligen sett fram emot att sommarprogrammen på P1 börjar snart. Inte har jag saknat den svenska sillen heller sedan vi flyttade hit. Men nu. Å vad jag längtar tillbaka. Inte till midsommarfirandet i första hand, men till Sverige - dofterna, maten, ljuset, barrskogen, vattnet. Och känslan av att vara hemma. Förra sommaren när vi åkte hem var det som att få sätta på sig sina sköna gamla skor igen efter en dag i slalombacken. Hem ljuva hem, liksom.

En norsk vän skrev på facebook idag att midsommar är som en svensk version av 17 maj. Och jag tror det stämmer. All vår längtan, alla drömmar om sommaren och om att få stanna upp och njuta av livet möts just där. Ingen vill vara ensam då - det är ju en tid för gemenskap, god mat och glädje, och svenskhet!

Nästa år blir det kanske midsommarfirande i Hyde Park med de andra hemlängtande svenskarna. Det får nog bli så. För så här kan vi ju inte ha det!

Scotney Castle

Som jag har längtat till Scotney Castle. Och idag kunde vi åka dit på en snabbvisit innan barnens skola tog slut för dagen. Jag skuttade omkring som en medelålders version av Askungen och njöt, medan maken provade ut vår nya kamera. Vilken glädje! Han har inte tittat på vår gamla, men nu kunde han knappt slita sig, varken mellan objekten eller objektiven. 

De gamla slotten och de undersköna omgivningarna gör något med en - man blir lätt och glad och full av sagokänsla på något vis. Jag nästan väntar mig att någon ska kasta ut en rapunzelfläta genom någon skottglugg eller att en prins i rustning ska rida förbi och ropa gutår. Eller nå't. Idag såg jag dock bara pensionärer, och så den egna ägandes prinsen i rugbytröja då förstås.

Och här kommer soundtracket.

Somrigt

 Lövsalar att gå under, som badar i grönt...

  ... rosorna vid vägen...

... och blommande kaprifol.

Fler bilder på det som är somrigt finns på fototriss hemsida. 

Där kan man också lägga in sina egna bilder och kanske vinna ett presentkort.