Jesus, påsken och jag

Den som har läst lite på min blogg kanske har märkt att jag nämner Gud ibland, så där i förbigående nästan. Han är en viktig person i mitt liv, och nu i påsk tänkte jag skriva lite om varför det blev så och hur det gick till när jag bestämde mig. Häng med den som vill.

Under gymnasiet tyckte jag att jag visste vad det innebar att tro på Gud, och jag hade en bild av att man skulle kunna bibeln (åtminstone till stora delar), vara duktig på att be och bara göra snälla saker. Jag passade verkligen inte in i den bilden och var inte intresserad men andra fick gärna hålla på om de ville, och jag kände nog egentligen att Gud var på riktigt. Fast jag ville vara fri och inte bli tillsagd vad jag skulle göra och inte. Och jag ville abslout inte att någon skulle säga att jag inte dög som jag var.

När jag var 19, 20 år vände det. Gulfkrisen kom med Saddam Husein i spetsen och rörde till i världsordningen, och många i min klass blev livrädda. Folk pratade om att tredje världskriget kanske skulle bryta ut nu, och jag blev också rädd. Tänk om alla skulle dö nu? Det fick mig att börja tänka på Gud, och döden, och meningen med livet, och plötsligt blev det viktigt för mig att veta vem Gud var och om han var intresserad av mig. Jag började läsa bibeln på kvällarna, och bad den enda bön jag kunde: "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är...". Efter ett tag lade jag till: "Gud, om du finns, hjälp mig då att tro på dig."

Efter några månader fick jag möjlighet att åka till England och plugga. I Brighton hittade jag en vän som var prästdotter och trodde på Gud, och vi pratade och gick i kyrkan (fast vi gick mer på puben), och jag blev vuxen det året. Ju mer jag läste om Gud, desto mer intresserad blev jag. Men jag hade många frågor och åsikter, och tyckte att en del av det jag läste var svårt att förstå.

Ja, det räcker nog för idag. Fortsättning följer.

Relationer

Det viktigaste vi får på den här jorden är nog relationer ändå. Det är genom andra vi får en aning om vilka vi är. Vi ser oss själva i deras ögon och lär oss att vi är värda att älskas, för att någon älskar och ser just oss.

Den gåva vi får av relationen med andra är precis samma gåva vi kan ge till andra. Vi kan älska, se och bekräfta våra barn, vänner, kollegor, grannar, föräldrar, familjer och kärlekar i livet. Frågan är bara, har vi tid till det viktigaste?

Biologi och avsvimmade tjejer

På utflykten igår åkte vi till Cuckmere Valley, där the River Ouse mynnar ut i Engelska kanalen. Min gamla biologilärare skulle ha blivit själaglad (han som jonglerade med koögon så tjejerna dånade i högstadiet, men som i ärlighetens namn även lärde oss ett och annat ibland).

Det här är nämligen ett praktexemplar på meandringar och korvsjöar (vilket kanske var det enda som fastnade i minnet på den lätt avsimmade tonårstjejen). Ibland är det lite roligt att ha läst biologi ändå.

Skymning

Efter en lång och mödosam dag tog vi med oss en vän och alla barnen i bilen och åkte till havet. Där såg vi solljuset silas genom slånbärsbuskarna innan det slutligen försvann bakom kullarna. När vi skjutsat hem vännen och körde in vår lilla stad igen var det mörkt, och för barnen var det natt. Nu blir det natt även för oss.

Piraterna och jag

Försöker jonglera med alla ingredienser i livet just nu. Barnen har två veckors påsklov, så de är hemma med mig. Mina studier har dessvärre inte påsklov, så de följer mig var jag går. Det känns lite som ett äventyr att få ihop det, men hittills går det rätt så bra. Jag pluggar morgon och kväll när barnen är upptagna med annat, och sedan hittar vi på saker mitt på dagen.

Idag blir det bio, på Englands äldsta nu använda biograf, som passande nog ligger på promenadavstånd. Vad vi ska se? Pirates in an adventure with Scientists. Temat känns bekant, på något vis. Det kan väl aldrig vara vår familj det handlar om?

Kamelia

Några bilder från gårdagens tur till Nymans, innan jag ska läsa kyrkohistoria, städa undan helgen och vara med barnen i någon slags härlig blandning. Tur man är kvinna, det sägs ju att vi kan det där med multi-tasking. Fast i mitt fall undrar jag.

Hade aldrig sett en kamelia innan jag flyttade till England, men nu älskar jag dem. De tillhör tesläktet och blommar på våren när så lite annat blommar. De första börjar redan i januari, eller ännu tidigare om man har tur. Städsegröna blad har de också, vilket gör dem vackra året om. What's not to like, liksom?

Nymans Gardens

Efter kyrkan bar det av på bilutflykt till Nymans, en pärla i West Sussex dit vi garanterat åker fler gånger. Vi har äntligen lärt oss vad de krokiga vägarna har för effekt på vissa av barnen, så den här gången hade vi inhandlat en "sickness bucket" för att skydda oss mot läskigheter efter vägen. Den har nu en egen hedersplats i skuffen.

 

 Lökväxterna blommade överallt. Hisnande vackert.

 Har insett varför jag är så beroende av att komma ut i naturen. Förutom den friska luften och solen, så uppslukas jag av en annan värld för ett tag. Jag förlorar mig själv i blommorna, färgerna och dofterna, och glömmer bort mig själv och mina små problem. Och så kommer jag hem igen, med ett förnyat perspektiv på livet.