Good bye, sweet Magnolias

 

Som gammal norrlänning är man ju inte precis bortskämd med magnolior, så det gäller att passa på att njuta medan man kan. Det här exemplaret hade gigantiska blommor med kronblad på över 10 cm. De såg nästan lite läskiga ut. Vissa blommor kan visst bli dubbelt så stora, berättar Wikipedia.

Oväntade färgkombinationer i naturen - superlyckat! Oväntade färgkombinationer när jag testar - inte riktigt lika lyckat.

Nu börjar magnoliasäsongen ta slut här, så att vi ska ha något att längta efter till nästa vår. Underbart är visst ganska kort.

Jul i påsk

Vissa blommor kan det där med att ge hopp. Julrosorna är sådana blommor för mig. Mitt i den mörkaste midvinter står de där och viskar att livet lever fast det inte verkar så, och så gör de oss sällskap ända tills vintern för länge sedan har tappat taget. Hoppas de får gå till vila snart, efter lång och trogen tjänst.

 

Jag känner att jag också skulle vilja ha lite ledigt nu faktiskt, det vore gott att få ligga i träda i en halv säsong eller så.

Jesus, påsken och jag (del 4)

Då är jag alltså framme vi den fjärde och sista delen i min lilla berättelse. Del 1, del 2 och del 3 kan man klicka sig fram till här.

Jag var alltså på läger och hade precis förlorat hoppet om att lära känna Gud på riktigt. Det verkade som att jag inte dög i alla fall, och som att Gud inte ville ha mig. Men efter lunchen fick jag den sista pusselbiten jag behövde för att kunna se hela bilden klart och tydligt. Ledaren läste mer ur bibeln, och där stod det inte bara att jag hade sumpat min chans till gemenskap med Gud - det stod något mycket viktigare också. Gud hade en gång för alla bestämt att ingen ska behöva försöka förtjäna hans kärlek. Vi får bli barn till Gud som en fri gåva från honom, genom Jesus. Så här står det nämligen:

Nu har Gud visat en annan väg att bli skuldfria inför honom än genom att försöka lyda allt som står . . . Vi kan bli skuldfria inför Gud genom att tro på Jesus Kristus. Och detta gäller alla, vilka vi än är.

Tanken svindlade. Gud älskade mig alltså i alla fall, fast han visste vem jag var och vad jag hade gjort. Då behöver man ju aldrig gömma sig för honom eller låtsas vara bättre än man är. Den dagen lämnade jag över mitt liv till Gud slutgiltigt. För mig var det jätteviktigt, av flera anledningar:

1. Jag hade varit tom så länge och saknat en mening med livet. Nu fick livet plötsligt ett högre syfte, att lära känna honom och att leva i hans plan för mitt liv. Mitt liv var inte förgäves, jag finns av en anledning.
2. Jag behövde aldrig mer vara ensam och rådlös. Gud finns alltid vid min sida, som en riktig, trofast pappa som hjälper mig genom allt.
3. Gud ser hela mig och älskar det han ser. Om och när jag gör fel får jag lämna över det till honom och få total förlåtelse och upprättelse igen. Jag behöver inte skämmas mer, varken inför honom eller någon annan.
4. Jag får lära mig att vara mindre rädd och istället lita mer och mer på honom. Jag var så rädd att bli sårad innan jag blev kristen, och kämpar fortfarande med det. Men Gud hjälper mig att ta risker och lita på honom, och så många gånger har han hjälpt mig i så kallade "omöjliga" situationer.

Ja, det var ett sammandrag av två år av mitt liv, hoppas det blev begripligt. Man kan ju undra varför jag skriver det här, men det är det viktigaste och största som har hänt mig och jag tror att det kan hända vem som helst. Som det stod i den där versen: "Detta gäller alla, vilka vi än är". Gud kanske väntar på dig den här påsken, vem vet?

Jesus, påsken och jag (del 3)

Nu är jag framme vid tredje delen i berättelsen om när jag blev kristen, och vill man läsa del 1 och 2 kan man göra det här och här.

 

Jag var alltså på ungdomsläger. På lördagen innan lunch skulle en av ledarna tala om Jesus. "Bra" tänkte jag, för jag hade aldrig fattat vad han skulle vara bra för. Och vad han talade! Vi läste ett bibelord tillsammans, där det står så här:

Alla har syndat och förlorat gemenskapen med Gud, han som kan rädda oss.

Sedan berättade mannen på olika sätt om hur vi vänder oss bort från Gud gång efter annan och gör oss till främlingar inför honom som har skapat oss och älskar oss. Han talade om att vi slarvar bort gemenskapen med Gud och förbrukar rätten att leva nära honom. Att vi slutar vara hans vänner, och gör oss till hans fiender. För mig var det här totalt chockartat. Jag som hade trott att Gud ville ha mig och att jag dög som jag var, nu ringde bara de där orden i öronen: Alla har syndat. Även jag. Alla har förlorat gemenskapen med Gud. Även jag.

Ledaren avbröt för lunch, och sade att vi skulle gå igenom resten av versen efter maten. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Jag kunde knappt tänka, jag var bara så ledsen. Och rädd. Tänk om det jag hade börjat drömma om - att få lära känna Gud på riktigt - inte var möjligt. För jag visste ju vem jag var. Jag visste vad jag hade gjort. Jag var plågsamt medveten om att jag hade vänt både Gud och människor ryggen, ofta dessutom. Det fanns alltså inget försvar. Jag var skyldig.

Nu skulle jag egentligen vilja fortsätta skriva om hur det gick efter den där lunchen, men jag väntar ändå tills imorgon. Och om det är någon som blir upprörd för det jag skriver så vill jag bara säga att det blir bättre sedan. Mycket, mycket bättre. Fortsättning följer...

Utmaning

Den här tanten och farbrorn ser ut som tagna ur en veckotidning från sextiotalet. Men jag såg dem förra helgen så jag vet att de finns på riktigt. De är mina idoler som stannar upp och njuter av livet som det är, fast det är jättekallt i luften. "Solen skiner ju!"

Det här är min utmaning till mig själv idag, att stanna upp och njuta av det som är istället för att hatta runt och försöka ordna med allt. "För solen skiner ju!"

Jesus, påsken och jag (del 2)

Det här är del två i berättelsen om mitt liv, eller snarare om när jag tog steget att bli kristen. Den som är intresserad kan läsa del 1 här. 

Jag hade alltså åkt till England, och planen var att jag skulle hitta mig själv och förhoppningsvis även Gud, om jag bara kom bort från allt och alla ett tag. Jag började gå i en gammal anglikansk kyrka på söndagkvällarna, för den låg nära och bra till och de hade kvällsgudstjänster. (På morgonen ville jag sova, eftersom jag alltid gick ut på lördagskvällarna.)

Jag vet egenligen inte varför jag gick till den där kyrkan i en hel termin. Jag fattade ju ingenting. Det var små korgossar som sjöng, och psalmsång, och någon slags predikan måste det ju ha varit, men de hade lika gärna kunnat prata grekiska för min del. Bara en sak fastnade under hela hösten; en affisch i entrén där det stod:

I asked Jesus, "How much do you love me?"

"This much", he said, then he stretched out his arms and died.

De korta raderna gjorde mig alldeles matt. Var det därför Jesus skulle dö, för att han älskade folk? Och kunde de där omvälvande raderna gälla mig också? Älskade Jesus mig? Jag var tvungen att fortsätta söka och försöka ta reda på svaret.

Efter jul flyttade jag till en annan del av staden och började gå till en liten baptistkyrka ett stenkast från mitt nya hus. Jag förstod fortfarande inte ett skvatt, men kände ändå att jag måste tillbaka söndag efter söndag. Det var så ljust och fridfullt där. Och det stod människor i entrén som sade välkommen och hjälpte folk till rätta, och de såg ut som att de tyckte om att just jag kom. Deras glädje gjorde att jag tänkte att Gud kanske gillade mig.

Så blev det påsk, och jag och min kompis följde med på ungdomsläger. Precis som vanligt var det folk där som undervisade från bibeln, men den här gången var det annorlunda. Jag förstod! Och sedan den helgen blev hela livet annorlunda.

Men mer om det imorgon.

Morgon

Långfredagsmorgon, och solen skiner genom de oputsade fönstren. Det är nästan minusgrader ute, men inne är det varmt. Tänker på långpromenader i vacker natur och längtar till nästa gång. Kanske, kanske idag...

Blommorna är kungsängsliljor förresten, och vitsippor. Önskar dig en ljuvlig dag.