Har inte saknat

... den riktiga solvarma sommaren förut, trodde jag klarade mig ganska bra. Men de här sista dagarna har vi sugit i oss sol och värme som svampar. Tack och lov för julidagar.

...och mera sol

Vi är skära i skinnet, trötta och glada efter en dag vid havet. Cuckmere Valley är nog min favoritstrand tror jag. Man får promenera genom ett landskap med får, kor, kaniner och en meandrande å i två kilometer innan man kommer fram till platsen där ån möter havet. Underbart! Det vara bara det att dotterns skor försvann - de låg och väntade på att bli upplockade men hamnade i havet istället. Det var visst det där med ebb och flod, efter två år har vi fortfarande inte vant oss.

Strandkålen var en ganska ny men trevlig bekantskap. Den växer direkt i gruset och kan knappast behöva så mycket näring.

På vägen tillbaka till bilen stötte vi på den här supercoole kaninungen som inte orkade vara rädd för människor i den där värmen. Han låg i skuggan på stigen och tog igen sig istället.

Sol!

Igår kväll på promenaden hade vi fint sällskap - av solen. Den beslutade sig för att stanna över natten, så nu åker vi till stranden tillsammans. Och jag har fattat ett stort beslut: jag ska inte ta några bilder. (I alla fall inte så många.) Ha det gott!

Tillsammans

Tillsammans är temat för Edith och jag och Mamma med ambitioners fina fotoutmaning. Jag tänkte direkt på  ett vykort från min barndom där två kaninen lyfte varandra i öronen och där det stod: Tillsammans är vi starka! Jag vill spinna vidare på det temat. För tillsammans är vi faktiskt starka!

Tänk bara på Egypten för några vintrar sedan, där Mubarak avgick på grund av vanliga människor som fick nog och med gemensamma krafter förmådde honom att lämna sin post. Inte en dag för tidigt.

 

Eller på den där 13-åriga tjejen som samlar in namnunderskrifter för att pressa de stora ungdomstidningarna i USA att sluta lyfta fram ett förvrängt och orealistiskt kroppsideal. Det initiativet har redan fått en av de stora tidningarna att ändra sig.

 

Jag tror faktiskt att vi med förenade krafter kan förändra mycket här i världen! Precis som vattnet som urholkar stenen, eller som en stor våg som bryter ner allt motstånd. Demokrati i praktiken, och inte bara i teorin.

Det enkla

... är verkligen det vackra. Och visst liknar det gammal hederlig falu rödfärg, åtminstone litegrand?

Sopskugga

Alltså. Jag är verkligen inte stolt över att vår generation går till världshistorien som blinda konsumenter utan synbar tanke på framtiden, som slänger tonvis med sopor per hushåll, varav det mesta skräpet är totalt onödigt. Plastkassar, emballage, dubbla kartonger och plastfilm, leksaker som trots att de är splitternya var skräp redan från början, möbler och saker som är helt okej men slängs av den enkla anledningen att vi tappat intresset, mat, kläder... För det är väl ändå vår generation som tar priset? Det kan väl inte bli värre än så här? Vi måste väl lära oss snart?

Västvärlden på 2000-talet utmärks bland annat av att varje innevånare kastar en milslång sopskugga bakom sig. Även jag, som mår dåligt varje gång vi går ut med soporna, är fortfarande en del av systemet. Jag vet helt enkelt inte vet hur jag ska kunna ta mig ur det, hur jag ska kunna sluta dra på mig ett onödigt sopberg och leva ansvarsfullt i den här galna världen. Hur gör man?

West Beach

Vi åkte en sväng till havet för att fira att vi fått sommarlov, både för att sonen ville dit och för att jag hade läst på Eva Trillians blogg om att se ut mot horisonten vid havet och längta... Men det där med längtan kom liksom av sig idag. Det var så många bilder som ropade på att bli tagna.

Vad är det med naturen som vidgar sinnet och gör en så barnsligt glad och fri? Är det dofterna, ljudet av vågorna som krasar in mot land, det flödande ljuset som fullkomligt sköljer över en, eller är det något annat? 

Alla i familjen upplever i alla fall samma sak. Det är som att hjärtat stannar upp och bara njuter av det som är just då, ungefär som måsarna ovanför huvudena, som leker tafatt på vindarna och inte ser ut att oroa sig för någonting. Glädjen tar sig uttryck på olika sätt - någon samlar stenar, någon spatserar på stranden, någon fotograferar (undrar vem?) och någon springer omkring och försöker överrösta vågor och måsar.

Så här efteråt förundras jag över att eftermiddagen blev så härlig, fast vi "bara" strosade omkring lite, fikade i en backe och åkte hem. Men det är nog så, att så länge vi har naturen omkring oss, har ben att ta oss ut med och ögon och öron att ta in allt med, så är vi rika. Gränslöst, omåttligt rika.