Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar

Vackert och hjärtskärande. Jag vill ju njuta av sommaren länge till. Men än 

är det inte höst ändå, så Tranströmer får allt vänta.

16 år

Idag har vi varit gifta i 16 år, Mr Stenlund och jag. Det låter som en evighet. I själva verket har resan tillsammans bara börjat. Och jag är så tacksam för de här åren, med allt vad de har innehållit. Och jag hoppas på många goda år framför, nu när jag vet lite mer om vad jag har att vänta än jag hade för 16 år sedan:

Glädje. Kamp. Oro. Förtröstan.
Tillit och närhet. Distans, ensamhet.
Sjukdom. Barn. Hälsa. Nya utmaningar - jobb, studier, vänner, städer, länder.
Översvallande tacksamhet. Förälskelse. Besvikelse.
Stora segrar, och små. Förluster. Lärdomar.
Bakläxor.

Och kärlek. Alltid denna kärlek, som binder ihop två människor och som genom allt gör det möjligt att fortsätta hålla ihop, höra ihop, och att fortsätta vilja göra just det.

Min kloka svärmor brukar säga någonting om hur fascinerande det är att man kan leva sitt liv med en människa man inte känner, och att det ändå går så bra. Hon har varit gift med sin Mr Stenlund i mer än 40 år nu. Och det är ett mysterium att det går så bra ändå, att leva så nära en person som man inte kan kontrollera och som ofta har ett helt annat perspektiv än man själv har. Ibland känns det verkligen som att vi kommer från olika planeter! Ta bara det där med hur man ser på kommunikation, suckar jag nu. (Och tänker mig att maken suckar över precis samma sak när han läser.) 

Så. Jag höjer min tekopp, i tacksamhet för livet och vad det har gett mig. Min man. Mina barn. Ett sammanhang att tillhöra. Någon som har valt att vara vittne till mitt liv. Människor vars liv jag får bevittna, och förhoppningsvis välsigna. Tack Gud! Du känner mig, och vet vad jag behöver!

Vila

Solen skiner från en klarblå himmel idag igen, och ingenting är inplanerat. Barnen och jag åkte till biblioteket igår och drog hem flera kassar med böcker för olika åldrar och smaker, och jag hittade några romaner som jag längtar efter att få läsa. Idag blir det vila. Och lite förberedelser. Imorgon firar vi nämligen bröllopsdag i familjen.

Kvällspromenad

När dagen började svalkas tog vi en promenad i Rocks Park, eller Lake Wood som det egentligen heter.

 Bergarten där är så porös att man kan skriva i stenen, och det finns gott om grottor att utforska.

Efter årets hittills varmaste dag är kroppen trött och tanken har redan gått till vila. Promenaden blev nästan meditativ, drömlik. Men bara nästan.

Som tur var hade vi två söner med oss, som skulle akta sig från att trilla ner eller plumsa i. De hjälpte oss att inte förlora oss helt, utan att faktiskt hitta hem igen. God natt!

Har inte saknat

... den riktiga solvarma sommaren förut, trodde jag klarade mig ganska bra. Men de här sista dagarna har vi sugit i oss sol och värme som svampar. Tack och lov för julidagar.

...och mera sol

Vi är skära i skinnet, trötta och glada efter en dag vid havet. Cuckmere Valley är nog min favoritstrand tror jag. Man får promenera genom ett landskap med får, kor, kaniner och en meandrande å i två kilometer innan man kommer fram till platsen där ån möter havet. Underbart! Det vara bara det att dotterns skor försvann - de låg och väntade på att bli upplockade men hamnade i havet istället. Det var visst det där med ebb och flod, efter två år har vi fortfarande inte vant oss.

Strandkålen var en ganska ny men trevlig bekantskap. Den växer direkt i gruset och kan knappast behöva så mycket näring.

På vägen tillbaka till bilen stötte vi på den här supercoole kaninungen som inte orkade vara rädd för människor i den där värmen. Han låg i skuggan på stigen och tog igen sig istället.

Sol!

Igår kväll på promenaden hade vi fint sällskap - av solen. Den beslutade sig för att stanna över natten, så nu åker vi till stranden tillsammans. Och jag har fattat ett stort beslut: jag ska inte ta några bilder. (I alla fall inte så många.) Ha det gott!