Drömhuset

Drömmer mig bort på lunchrasten, till ett ljuvligt hus i Ditchling, med vasstak och egen plaststol på balkongen. Får nästan lite Hans och Greta-vibbar. 

Nu kan jag läsa lite till.

Dagen efter

Man borde kanske plugga
fast solen skiner så
och kanske blommar körsbären
där utan mig ändå

Det är så tyst och stilla
 - och det är inte illa!
Jag vandrar mina vägar
över bladen i min bok
och om jag nu är flitig
så blir jag kanske klok

Det bästa...

... som hände mig idag var att sitta under körsbärsträden med maken, 

och dricka läsk och lyssna på träden som faktiskt surrade.

 Det fanns hundratals bin och humlor som också var på utflykt och kalasade som vi.

Fast de flesta ville inte vara med på bild.

På cykel

Man borde inte plugga när solen skiner så

för tänk, nu blommar körsbären där uppe i det blå

Det är så tyst och stilla
att plugga vore illa

Jag cyklar mina vägar
över slätt och genom skog

 
och Mr Stenlund följer mig, så sällskap har jag nog

Ditchling Beacon

Jag började nästan skratta när temat för veckans fototriss visade sig vara utsikt. Jag som aldrig vinner på lotto hade i alla fall prickat in rätt utflykt för dagen. Ditchling Beacon ligger strax utanför Brighton och är en av de högsta punkterna i East Sussex.

 Byn Ditchling nere på slätten. Bakom skymtade Burgess Hill och Haywards Heath.

Fåren betade i godan ro, långt nere på slätten.

Vill man se fler utsikter klickar man här.

Lycka är...

... att gå under den höga himlen och se på världen som bara fortsätter breda ut sig under ens fötter. 

Det är gött att leva!

Kvitten och ekarna

Så här såg det ut på vår baksida för några dagar sedan, när kvittenbusken började vakna på riktigt.

Torsdag...

 

  lördag...

... och måndag. Jag önskar nästan att jag skulle växa och utvecklas så där snabbt, så att man såg från dag till dag vilka framsteg jag gjorde. Tur att det finns ekar i naturen, som växer sakta, sakta, och olivträd som bär frukt efter 40 år eller så. Då känner jag mig inte så ensam, jag som tar tid på mig att växa.

Kärlek

De här två såg ut att älska varandra innerligt på vår promenad igår. De höll sig nära varandra 

hela tiden. Och rätt vad det var bjöd den ena på en puss.

Jag kanske inte vill vara fågel längre. Det kanske är ett får jag egentligen vill vara.

Buxted Park (Part Two)

Jag visste väl att det skulle vara värt att åka tillbaka till Buxted Park. Nu blommar påskliljorna även där, inte för att Mr Stenlund var det minsta intresserad, men i alla fall. Tur att man fortfarande kan fresta med en puss för att få stanna och titta lite längre. 

Dottern är äntligen officiellt frisk och skolfärdig imorgon, så då passade 

det bra att fira med en miniutflykt för att mata fåglarna.

Vackra gäss som kom nära, nära. Fåglarna i den lilla dammen där är visst specialtränade att höra när man kommer, då fullkomligt kastar de sig över en för lite mat. Betingad reflex var det någon som sade, och mycket riktigt, vi kom ihåg att ta med brödkanter den här gången.

Det bästa av två världar...

... måste man nog säga att gårdagen gav. Engelsk Mother's Day i mars, och så den svenska som kommer i maj - då får man nog säga att man blir bortskämd som mamma. Yngste sonen var sprickfärdig av stolthet när han överräckte sin bukett - sin första någonsin till en dambekant - och den äldre sonen hade gjort ett eget morsdagskort som han högtidligen lämnade över. Det kortet står prydligt inramat på mitt arbetsbord nu.

 
Ibland är det mycket slit att ha familj och det händer att jag tänker att jag blir knäpp på kuppen, men jag skulle aldrig byta bort det jag har fått. Inte för något i hela världen. Min knasiga, smågalna familj är det bästa som har hänt mig, och att vara morsa klår alla glamorösa äventyr i världen.

Så går en dag

Så gick ännu en söndag i hemmets lugna vrå. Ingen kyrka, inga vänner, ingen promenad i vårsolen, knappt någon make (som vanligt, han jobbar de flesta helger och har ett helt horrendous schema med svenska mått mätt). Men tre fina, "lagom" sjuka barn, mycket lugn och ro, några samtal med Sverige och en vacker kvällshimmel. Jag tänker på en gammal psalm som följer mig ikväll:

Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer

och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.

Dagarna rullar förbi och tiden skyndar framåt med snabba steg. Men friden finns där genom allt. Och med mörkret kommer också vilan - ljuvliga vila. God natt!

Mera natur?!?

Blommor och blad nu igen?!? Ja, jag vet... Men visst är det fint! Det fullkomligt exploderar där ute just nu, så det är bara att hålla i hatten och försöka hänga med.

Och så har vi fortfarande sjukor som går runt, runt, runt i familjen, så vi kommer oss inte ut på några längre äventyr precis. Om jag har räknat rätt är vi inne på sjunde veckan av antingen förkylningar, influensa eller magsjukor - helt crazy. Det börjar bli dags att presentera sig själv igen, för vännerna och i kyrkan - annars kanske de inte vet vilka vi är.

Fågelstämma

Jag var så sur och tyckte så synd om mig själv, men så gick jag ut i solen 

och stötte på det här gänget, och vips så var det slut på det sura. 

 Och då var de inte ens trevliga - de flög så långt de kunde 

när de såg mig komma med kameran, och ville inte vara med på bild!

Bara två gamla uvar kvar, de som inte riktigt orkar bry sig om paparazzis längre. 

Tack Gud för naturen utanför husknuten!

Om vår och höst

Tänk att det redan är mitten av mars! Ljuset är tillbaka, värmen likaså, och växterna spränger av livskraft. Inte undra på att man som nordbo älskar våren så mycket. Livets och ungdomens och hoppets årstid. Jag måste gå ut åtminstone en liten stund varje dag för att inte missa något.

Hösten och vintern är ju på ett helt annat sätt. Livet vissnar, kläs av, och naturen går in i vilan och mörkret. Precis som en åldrande människa kläs av mer och mer.

Jag tror att hela livet är ett äventyr, alla årstiderna (om man nu ska tala i bilder), och inte bara den varma, löftesrika våren. När jag går in i slutskedet av mitt eget liv vill jag möta det med glädje och inte rädsla. För någonstans tror jag att hösten och vintern i en människas liv är lika vackra som någon annan tid, och jag vill ta emot dem som en gåva.

Därför vägrar jag skämmas över att jag blir äldre. Att både kropp och sinne förändras. Varje ny dag och erfarenhet är ju något jag får, varför skämmas för det? Därför vill jag glädjas med unga, sorglösa människor som kastar sig in i framtiden, men även se, respektera och uppskatta de äldre som gör en resa vi andra bara kan ana oss till. Därför vill jag älska - och ta emot - varje ny årstid i mitt liv, om och när de kommer.

Men nu blommar vårkörsbären. Nu är det vår. Och jag njuter.

Dagg

Igår morse låg daggen som en matta över marken, även över blommorna naturligtvis. Om någon av er vet vad de här kallas så uppskattas ett litet tips, jag vet bara att de växer utanför huset än så länge.

Den här dagen har börjat bra. De två stora barnen ligger och tjattrar i sängen, fria och glada, och den yngsta har redan gått till skolan. Han ska på sin första skolutflykt och åker till Leeds Castle några mil härifrån. Blir borta hela dagen och är förstås jättestolt. Jag vet inte när han växte och blev så stor, hinner inte riktigt med.

Idag ska jag fånga dagen med att turboläsa min studielitteratur i religionshistoria. Kanske inte lika inspirerande som ett slott, men tillräckligt viktigt för att det måste bli av. Önskar dig en god dag!

Nu är det officiellt

När maskrosorna har kommit är våren är här på riktigt, åtminstone om man frågar mig. Fast det visste jag nog redan innan, för fönstren är i desperat behov av lite tender, loving care. 

Nåväl, det blir säkert av innan hösten. Ha en skön dag!

Glädjetåg

Glädjetåg följer en glädjevåg

Tiden går, generationer sår

där fler och fler människor på vår jord
ser sina dagar gå

Ingen själ kan stoppa tiden som går

fler och fler ser sina dagar gå

Undrar ibland vad är mitt mål

Jag tror på dig som ger liv som växer i liv

Jag vill skapa någonting i mig som jag tror
jag får behålla i evighet

Tron som ska fylla tvåtusen år
har sköljt generationer med sin glädjevåg

Texten är Fredas. 

Sången finns på Spotify, Glädjetåg heter den.

Drömmar

Sjukt barn idag igen - favorit i repris skulle man kunna säga, eller åtminstone repris. Och maken jobbar, så hela den övriga familjen blir hemma hela dagen. Då får man drömma sig bort, eller tillbaka, till gamla vårupplevelser. Som den här utflykten, när vi åkte till Tonbrigde med härliga släktingar och njöt av den första riktiga vårdagen.

De första spirande bladen är de allra vackraste, tycker jag. Som små barn 

som lär sig gå på vingliga ben. De är så fulla av liv i all sin litenhet. 

 Önskar dig en skön, lång och avslappnad söndag.

Primulor

Självsådda primulor under löven i trädgården, så enkla men så oerhört vackra där de står. Att jag aldrig vänjer mig vid naturens skönhet och vid att livet återvänder år efter år. Det är lika fascinerande och överraskande varje gång.

Även det enkla är vackert. En primula kan inte bedömas efter samma måttstock som exlusiva orkidéer, och så är det förstås med oss med, fast man måste påminna sig om det ibland. Vi är så vackra som vi är, och vi behöver inte bedöma oss själva utifrån andra. Det blir bara jobbigt. Det som gör oss till oss är alldeles tillräckligt. Och alldeles underbart!

Att välja eller inte välja

När jag var barn tänkte jag att de vuxna var de lyckligaste i världen. De fick ju bestämma själva, forma sina egna liv, gå dit de själva pekade och göra som de ville. Äta godis varje dag till exempel, den största lyckan på jorden när jag var åtta år.

Nu för tiden tänker jag inte riktigt på samma sätt. Som det där med godiset, hur bra vore det egentligen att proppa i sig precis vad man vill, hur mycket man vill, hela tiden? För med friheten att välja följer ju också ett ansvar, och det visste jag inte när jag var liten. Mitt vuxna jag måste stanna upp och tänka efter innan jag väljer - väga för och emot, förutsäga konsekvenserna av mina val och sedan välja det som verkar bäst. Och så måste jag leva med mina val efteråt.

Ibland frestas jag att inte välja utan bara flyta med. Att leva livet på autopilot och se vart omständigheterna för mig. Ibland är jag rädd för vad andra ska tänka och låter deras inbillade förväntningar styra. Och emellanåt glömmer jag att jag inte bara har ett ansvar, utan många fantastiska möjligheter också. Att livet erbjuder så mycket mer än det jag har sett och förstått hittills.

Idag har jag tänkt, mer än det var tänkt. Funderingarna har krupit in i studierna och i samtalen med Gud och maken. Det har varit bra tankar och goda samtal, på väg mot det liv som jag inte har sett än men som väntar framför. Jag vill leva medvetet. Forma mitt liv så gott jag kan utifrån det som är viktigt för mig och för oss. Och då kan jag inte bara flyta med, se hur det blir, koppla in autopiloten. Ingen annan väljer åt mig. Därför väljer jag att välja.

Eldtorn

Eldtornet är så vackert under vinterhalvåret, fullpropppat som det är med vackra röda bär. Det värmer lite i kylan, särskilt sådana här dagar när det är ovanligt kallt för att vara vår och man helst sitter inne. I eftermiddag ska jag nog försöka fånga några vårblommor på bild i alla fall, flera nya sorter hade visst kommit upp på vägen till skolan i morse.

Jag önskar dig en skön torsdag med mycket vårvärme.

Älskade hav

 Vi åkte tillbaka till Beachy Head idag eftersom vi har finbesök från Sverige. Världens härligaste tonårstjejer gör sitt examensarbete hos oss här i veckan, och de måste ju får se hur vackert det är vid havet. Vi kom dit i skymningen, inte en minut för tidigt.

 Fullmånen lyste - inte bara för oss men även för oss.

Belle Tout i skymningsljus klockan sex på kvällen.

Samma fyr en halvtimme senare.

Får och påskliljor

Åkte en snabb sväng förbi Buxted Park Country Hotel idag, för att se om deras påskliljor blommar än. Förra året missade vi dem, men vi förstod att det skulle vara värt att åka tillbaka för att se dem i sin vackraste blosmterprakt. Men nej. Inga blommor än. Bara får som växte helt vilt där i hagarna.

 Får åka tillbaka om ett par veckor igen. Återkommer kanske med blommande liljor vid tillfälle.

Hopp

Efter långa tider av sjukdom i familjen säger vi adjö till bacillerna nu. Välkomnar ljuset och ljudet och barnaspring i huset, och byter ut livet som feberrusiga filtjunkies mot ett som spritter av liv och kraft. Dagen började bra när dottern fick lov att följa med på skolresa till the Isle of Wight after all, när lärarna valde att lita mer på att hon var på bättringsvägen än på att hon skulle smitta ner alla andra med flunsan. Och dagen slutar med en gyllene himmel som liksom viskar till mig om dagar som kommer. Vårdagar. Varma dagar. Friska dagar när livet segrar. Än en gång.