Sockerhjärnan

Testar att skriva här men vet inte än om det kommer bli bloggande eller något annat som jag kommer ägna mig åt. Vet bara att jag måste ge utrymme för att bli frisk från mitt sockerberoende.

För arton månader sedan läste jag Bitten Jonssons bok Sockerbomben, och en stor pusselbit föll på plats i mitt liv. Sedan dess har jag slutat med socker, fallit, rest mig, fallit och rest mig så många gånger att jag tappat räkningen.

Det mest positiva som har hänt under den tiden är att jag insett att jag faktiskt är beroende. Tidigare tänkte jag att jag nog hade ganska bra koll i alla fall, och att jag nog inte var så illa däran ändå. Idag tänker jag att jag kommer aldrig klara detta ensam. Jag är beroende av socker och snabba kolhydrater. Jag är slav under mitt ätande. Det är läskigt, eftersom jag naturligtvis vill känna att jag har kontroll. Samtidigt anar jag att det finns en befrielse i det, eftersom jag tvingas öppna upp mig för andra, både för Gud och andra människor, för att klara av att leva abstinent. Och det finns andra som gått samma väg som jag, och som kommit ur sockerträsket som jag fortfarande simmar omkring i. Det är jag så otroligt tacksam för.

Så. Tanken med att skriva av mig här är just att jag vill skriva av mig. Och om någon läser och kommenterar får jag väl fundera vad jag gör av det då i så fall. Men det här är för mig. För min egen bearbetning och mitt personliga tillfrisknande.

Jag ser mig själv utifrån, och ser en vän som jag inte haft tid för på länge, men som jag tycker mycket om. Jag vill ge henne utrymme nu, att kämpa sin egen kamp istället för alla andras, att tillfriskna en dag i taget, med små steg åt rätt håll.  Jag vill säga att vi ska ta oss igenom det här, tillsammans och inte ensamma, med den hjälp och de människor omkring oss som vi behöver. Jag håller tummarna och ber om nåd och hjälp på vägen. Det kommer behövas.

Måndagstacksam

Idag är det mulet och jag är ledig. Firar dagen med att städa lite. Att-göra-listan är dock alltid längre än orken så nu ligger jag på sängen och sparar viktiga uppgifter till en annan dag. Då blir det bra med lite aktiv tacksamhet, så man slipper stirra på allt som inte blev gjort.

Tacksamheten idag omfattar:

Min säng. Tänk att den alltid tar emot, utan frågor eller blickar, och bara låter mig vila när jag behöver.

Min nya gigantiska kudde. Läste på facebook om en kudde som kunde ta bort nackvärk, och slog till. Den är stor som ett ångfartyg, lätt som ett moln, och ja, den verkar bli vän med min nacke. Jag visste inte att ständig nackvärk kan ha med sovställningen att göra. Klart att den har. Så nu är jag tacksam att jag vet.

Min lånade spikmatta. Upplev 2006 på nytt liksom.

Mer tacksamhet: Assam-te, sms från goda vänner, skogspromenader och rinnande, drickbart vatten (ja, vi bor i Gävle :), husdrömmar, färdigtorkade kantareller och nya skor. Ha en ljuvlig vecka, och skriv en egen lista vettja. Kolla här.

Mörkret

Nu är det mörkt när man går och lägger sig igen. Lite sorgligt, och lite mysigt. I år har det känts okej, men jag minns höstarna innan jag hade försonats med kylan och skumrasket under vintermånaderna, då kändes mörkret som en ovälkommen gäst som aldrig ville gå hem.

Mörkret har fått stå symbol för så mycket genom åren. Okunskap. Ondska. Själens dunkla natt. Det okända och farliga. Men avsaknaden av mörker kan användas som tortyrredskap, och man blir galen om man förvägras den vila som finns i dunklet. Så mörkret behöver vi, bara i rätt dos, och så om vi vet att det blir ljust snart igen. 

Ibland blir de mörka perioderna alltför långa i våra egna liv. Då är det skönt att tro på en Gud som ropar ut över sin skapelse: "Natt ska inte förbli där nu ångest råder" (Jesaja 9). "Det mörka kommer att gå över. Jag kommer till dig och har med mig gryningen i mina händer. Det finns hopp, mitt i den svartaste natt."

Jag tänker på vår värld, och särskilt på delar av Mellanöstern där det varit mörkt så länge nu. Jag väntar på en gryning där. På fred, och att vapnen ska smidas om till verktyg för det goda. Och natt ska inte förbli. Inte där heller. En dag ska även den mörkaste natt vändas i ljus. 

Plan B

Idag var det meningen att vi skulle åka iväg på avspark med vår kyrka. Inspiration, mat och gemenskap i koncentrat, det brukar vara mysigt. Men så fick någon magsjuka igår kväll, och någon annan behövde akut plugga ikapp på grund av sjukdom hela veckan fram till nu. Man vet aldrig säkert i vår familj, förrän det är dags att åka och man ser hur många får man kan räkna in, så att säga. Men två av fem som kom iväg idag är väl hyfsat ändå. Och jag får sätta mig in i nians matte och biologi igen. Det är verkligen på tiden, uj vad man glömmer.

Att ha barn är verkligen en övning i flexibilitet tycker jag, det är nyttigt. Minns innan vi fick vår första, att jag såg fram emot att inte vara i centrum längre, jag såg fram emot att finnas för någon annan. Att bara leva för sig själv blir ju väldigt tråkigt i längden.

Plocka svamp

Förra veckan gick jag ju vilse i svampskogen, men skam den som ger sig. Kompisen och jag åkte ut igen imorse och hittade trattisar, taggsvamp och gula kantareller. Och eftersom jag nu har plockat svamp hela tre gånger i livet, så kan jag nu allt som finns att veta om de små läckerheterna. Här är mina bästa tips:

1. Ta inte de finaste.

2. Om man vill hitta kantareller måste man smyga ordentligt. De är nämligen väldigt skygga som det verkar. Men står man en stund och inte låtsas om sig själv, så kan det hända att det kryper fram några stycken ur mossan. Ibland tar de med sig hela familjen när de väl dyker upp.

3. Lingon är också fint. Och alla konstiga svampar man inte känner och som därför får stå kvar. Till någon som har plockat mer och kan ännu fler sorter än mina fyra.

Och sist men inte minst. 

4. Glöm inte kaffet. Att dingla med benen från bakluckan på bilen och dricka kaffe med sin vän mitt i skogen är svårslaget. Tänk vad jag har lärt mig. Tack Bia!

Leka jobb

Morgnar är härliga, tycker jag nu för tiden. Under ganska många år var morgnar det stressigaste man kunde uppleva (läs dagislämningar och så), men just nu finns det tid att andas. Dricka kaffe. Göra sig fin till jobbet. Jag sade till mr Stenlund häromdagen att det känns lite som att leka jobb när man gör sig iordning, tar på skorna, rafsar ihop nycklar och plånbok, och sedan trippar iväg.

Det känns rätt så najs att leka jobb. Speciellt som jag har haft en hel del annat på agendan ett bra tag:

* Jobba hemifrån ("- Morgonrocken funkar väl alldeles utmärkt fram till lunch i alla fall?")

* Vabbande med långtidssjuka barn (" - Ja just ja, måste hinna duscha innan sjukhuset också")

* Arbetslöshet ("- Jag har inte råd med en massa kläder, vad ska jag trolla fram nu då")

* Sjukskrivning ("- Leka jobb? Tror inte det.").

Som sagt. Rätt så najs känns det. Och idag kom det en monsterladdning (med mina mått alltså), med skor från det lila företaget på nätet, bara till mig. Typiskt att jag inte jobbar imorgon.

Tacksam

Ja!!! Jag fick till det! Min egen tacksamhetslista, på rätt dag och med länk och bild och allt (gissa om jag är stolt nu). Idag är det måndag och solen skiner. Och jag är tacksam för...

 (drumroll)...

Att september är här. Jag får väl vänja mig vid att jag verkar älska september, det har jag inte fattat förut.

Att jag orkar baka idag, trallala.

Att träffa kollegorna och ha medarbetarsamtal. Och se fram emot fortsättningen på jobbet.

Att jag ska få låna en spikmatta till min knastriga nacke.

Min man. Alltid min man. Och mina barn förstås. Men min man!

Att jag kan vara tacksam nästa måndag med, det är ju världens vaccin mot bland annat missmod och missunnsamhet. Tack till den som startade den här tacksamhetsvågen!

Du kan bli vad du vill?

När jag var liten ville jag bli läkare och lösa cancerns gåta. Det lät så coolt, och det gick lätt för mig i skolan så det skulle jag säkert klara. Nu vet jag att jag hade blivit en dålig läkare. Jag tror att man måste vara mer stresstålig och mindre känslig än jag för att lyckas med det i längden. Och så måste man orka jobba långa pass. I gymnasiet ville jag bli översättare, men det lät så tråkigt att plugga så många år på högskolan så det slog jag bort. Men jag har jobbat som översättare ett tag, och trivts bra med det. Nu jobbar jag som socialsekreterare, och är glad för det. Det stod aldrig på min lista över drömjobb, tvärtom faktiskt. Socialsekreterarbanan halkade jag in på genom en livets nyck kan man väl säga. Det fanns inga planer eller strävanden åt just det hållet. Men det ser ut som att jag blir kvar, och inte mig emot.

Nu är det mina barn som ska bli vuxna och slå in på egna vägar, och jag vet vad jag har hört basuneras ut genom åren och som jag kanske förväntas säga som mamma: "Du kan bli vad du vill." Du kan bli. VAD. DU. VILL. Så enkelt. Så positivt och bejakande. Så PK.

Så fel. För mig i alla fall.

Låt mig förklara. Jag tycker att mina barn är både kloka och duktiga, och när de är glada blir jag glad. Och det vore fantastiskt om de väljer en livsbana som de trivs med och känner glädje i. Men det är inte samma sak som att bli vad man vill. Ibland vill vi det som inte är särskilt bra för oss. Ibland känner vi inte oss själva särskilt väl.

Jag tror att vi är som växter - vi trivs och blomstrar i en viss jordmån, i en viss temperatur och med en viss fuktighetsgrad omkring oss. Murgrönor trivs bra i skugga, kaktusar när de är varmt, banan vill ha mycket fukt och så vidare. Och då kan "vad vi vill" förvilla oss att tro att bara för att vi är sugna på något så passar det oss. Men en banan blir inte så bra som kaktus, om ni fattar bilden. Därför säger jag till barnen att de ska försöka hitta ett område där de kan dra nytta av sina starka sidor, känna mening eller glädje med arbetet och må bra i längden. Hitta sin jordmån helt enkelt, där just de kan blomstra och växa. Och jobba och förhoppningsvis ha kul.

Bibeln säger det här väldigt tydligt. Alla har fått gåvor, olika gåvor som kompletterar varann precis som kroppsdelarna i en kropp. Ingen har fått alla gåvor, men alla har fått någon. Det bästa vi kan göra är alltså att lära känna oss själva tänker jag, och söka den jordmån där just våra färdigheter kan komma fram. Och där vi inte tappar bort oss själva på vägen.

Tacksam på onsdagen

Det finns några på nätet som skriver tacksamma listor på måndagar, över sådant de är glada för just den dagen. Se till exempel Eva Trillians blogg. Jag har tänkt vara med ett tag nu, men eftersom jag inte är det minsta intresserad av att lära mig hur det funkar med länkar och annat så blir det inte av. Och måndagarna går. Och går. Så nu är jag lite wild and crazy och skriver min onsdagslista istället, i väntan på att jag ska fatta hur det funkar.

Just idag är jag tacksam för...

Att katten inte har släpat hem lemlästade möss och råttor på ett tag, utan bara går omkring och är trevlig. Och lite rufsig i kalufsen kanske, men ändå.

Att vår andra katt bevisar tesen att man kan vara både cool och skraj samtidigt, och veta exakt vad man vill samtidigt som man inte har en aning. Hon är en skör och känslig liten själ med världens mest kaxiga jam, och åsikter. Och om hon kan, så kan vi andra. Bring on the självmotsägelser.

Att jag är jag. Faktiskt. Efter 44 år som just jag tycker jag att det är rätt så trevligt.

Att hösten är här. Den krispiga luften, färgerna som börjar skifta så sakteliga, vardagslunken som kommit tillbaka från semestern, och så mörkret förstås. Jag vet, i november är det kanske inte kul längre, men varför dissa julmaten bara för att den är trist vid tjugondag Knut liksom .

Att mitt jobb är roligt och inspirerande. Och att orken räcker till lite mer nu. Allt jag har lärt mig om livet och mig själv under sjukskrivningen.

Att imorgon är det tänkt att vara torsdag. Och att då finns det andra saker att vara tacksam över.

Vilse i pannkakan

Vi åkte till skogs idag, min kompis och jag. Målet var att fylla korgen med skogens guld, kantareller. Och vi hittade en hel del.

Faktum är att vi hade så roligt med att hitta svampar, så när vi tittade upp från svampstället hittade vi inte tillbaka till bilen. Hoppsan. Famlade i fickan efter telefonen och slog på gps:en. Puh, det fanns täckning.

Men vägvisaren i luren har nog aldrig plockat svamp utanför Hedesunda förut, för hon pekade ut en väg som blev dubbelt så lång och tre gånger så svår som vägen vi kommit på. Efter en riktig hard core-vandring genom riktig urskog kom vi i alla fall fram till en gammal igenvuxen skogsväg, och när vi såg vår första lada ville jag nästan gråta. Civilisationen liksom.

Long story short: Bonden skrattade gott när vi ringde på och frågade efter vägen. "Har ni plockat svamp, eller?" frågade han med ett gigantiskt varggrin som bara blev större när han förstod att vi var från sta'n. Sedan hoppade han vigt (nåja) in i sin blanka Volvo och skjutsade oss säkert en halvmil tillbaka till bilen som jag trodde jag hade sett för sista gången. Aldrig har jag varit så lycklig över att se vårt dammiga mattröda skrälle. "Då var det bara att åka hem då", sade jag till min kompis och trevade efter nycklarna i fickan.

Allt blev plötsligt så kusligt och ödesmättat tyst i skogen. Jag svalde hårt. "Nycklarna", hörde jag mig själv säga med ihålig röst långt där borta i fjärran. "Nycklarna är borta."

Välkommen höst

Sitter inne och tittar ut. På regnet som faller i tunna, tysta droppar.

Tekoppen på bordet framför. Katten som gör sig fin i fåtöljen intill. Och alldeles tyst i huset.

Morgon

Tisdag morgon och solen skiner in genom köksfönstret. Barnen har ätit sina frukostar, panikletat väskor och cyklat iväg till sin egen vardag på andra sidan stan. Jag märker på barnen att de är ett år äldre nu än vid skolstarten förra året. De orkar lite mer, är mognare, mer självständiga.

Innan jag fick mellanstora barn kändes tiden ofta väldigt lång. "Flera år till av blöjbyten och vaknätter, hur ska vi orka? Tur att man får ta en dag i taget." Nu har insikten drabbat mig att det går snabbt att växa upp, och att de snart är stora. Om knappt tre år har vi ett vuxet barn (gulp!). Och då är alla barn i familjen tonåringar. Vad hände med de små? Tur man får ta en dag i taget och vänja sig vid förändringarna lite långsamt.

Fast just nu har ju alla åkt till skolan och huset är tomt och tyst. Jag sitter ensam med en kopp te och filosoferar innan jobbet. Jag kan nog vänja mig vid det här också, förresten.

Status

Dagsformen i det stenlundska hemmet idag. Tre småsjuka barn hemma och en mamma vars energinivåer har nått helt nya höjder. Fast den som leder ligan är nog ändå den här damen. Action i hennes universum är när hon vänder sig i sängen, eller sträcker ut sig till en meter och somnar om.

Vår idol.

Fast råttorna kan hon ha för sig själv.

Nystarter

Hemma från England igen med en känsla av tacksamhet i kroppen. Och så den där influensakänslan som alltid infinner sig när jag har lånat från framtiden och bränt energi från dagar som kommer. Den här dagens krafter brände jag nog i lördags tror jag, när jag sprang omkring i högklackat på bröllop och hade mig. Nåja, jag vill inte ha det ogjort, och flunsakänningarna går över. Om jag får vila.

Idag har barnen börjat skolan - i femman, sexan och nian. Mest spännande var det med äldsta barnet som började distansskola idag, eftersom kronisk migrän gör att hon inte klarar vanlig skolgång. Vi har kämpat länge för att hon ska få det stöd hon behöver, och idag kom belöningen. Äntligen ser vi hur skolmotivationen kommer tillbaka, eftersom hon har fått bättre förutsättningar att lära sig och utvecklas utifrån sina utmaningar nu. Hoppas och ber att allt går vägen.

Själv ska jag tillbaka till jobbet imorgon, efter mina två semesterveckor. Längtar till höst nu faktiskt, får intala mig att jag måste vänta några dagar till innan jag får bylsa in mig i tjocktröjor och yllesockar. Men det kommer, snart så. Och då är jag beredd!

So long

Jag har haft en crush på England så länge jag kan minnas. När jag var liten ville jag rida omkring i röd kavaj och ridbyxor och jaga räv på hedarna. På den tiden trodde jag rävjakt var som kurragömma i fina kläder. I tonåren hade jag klippkort på British Airways. Jobbade ihop några tusen och åkte över för att andas londonsmog, klubba och vara med kompisar. Så småningom flyttade jag också hit, först som nybliven vuxen och sedan med familjen.

Det är något visst med folket här tycker jag. De är ofta opretentiösa och varma, med en torr och ibland lite vass humor. Och den brittiska naturen har alltid gett mig det där fladdret i maggropen som hör ihop med förälskelse för mig. Jag har dånat många gånger - över kustlinjen, eller skogen (som egentligen inte är så mycket till skog för en svensk, men som är alldeles förtjusande), och över alla tusentals växter som av någon anledning trivs just här men inte hemma. För att inte tala om språket. Detta hopplöst vackra språk som är omöjligt att rå på, och vars stavningsregler är som det engelska vädret - oförutsägbart. För att inte säga opålitligt.

För mig har den här resan till England varit annorlunda än de andra. Den där känslan av hopplös tonårskärlek är borta. Det är som att jag ser min stora, handlösa förälskelse i ett nyktrare ljus. Jag kan fortfarande få magknip av det vackra, men jag kan beundra och gå vidare utan att förlora jämvikten eller drömma om en framtid här. Det känns som en befrielse. Och faktum är att jag längtar hem till Gävle, till svensk höst och barrskog, mörka oktoberkvällar och så småningom rimfrost och kanske snö. So England, if you remember me: Thanks for all the fun! And so long. Cause I'm heading home tomorrow.

Stormvarning

Vi var på bröllop igår. Det var en god vän som gifte sig, och dagen var fantastisk. Mycket skratt, lite allvar, finklädda människor och nya bekantskaper. Mellan den stora festen i kyrkan och bröllopsmiddagen på restaurangen hade mr Stenlund och jag ett par timmar för oss själva, och det händer inte jätteofta kan jag säga.

Vi gick ner till havet och vinden ven kring huvudet. Tänk svensk höststorm fast med ljumma vindar så är det nog nära. Måsarna surfade på vindarna och stod nästan stilla, fast de var högt uppe i luften. Vågorna mot stenstranden och den starka vinden gjorde att det fullkomligt dånade omkring oss. Och vi sjöng. Det var nog frihetskänslan - vetskapen om att barnen var i tryggt förvar hos Farmor och vi kunde göra vad vi ville - eller tröttheten kanske, den får en ju att göra konstiga grejer. Men, i alla fall, vi fyllde lungorna med storm och sjöng. En egenpåhittad, smärtsamt dålig musikalinspirerad låt om att vi var på deeeejt. Och jag var lätt i hjärtat. Och stormande glad.

Paviljongen del 2

Och här kommer Brighton Pavillion mer i sin helhet, kortet är taget från en dubbeldäckare. Vi lever det oerhört glamorösa semesterlivet och slår till med att ta bussen, som ni förstår.

Det lustiga är att mitt i alla österländska krusiduller har arkitekten smugit dit två strama, superengelska torn a la Robin Hood. Ledtråd: de sitter nära den största lökkupolen (och det är bara den ena som syns i bild). Nu är frågan: är dessa torn ett utslag av gammal god brittisk humor, eller av att man ville få med nå't man kände igen och gillade så mycket? Måste googla.

Återvändandets våndor

Det är alltid speciellt tycker jag, att återvända till en plats som en gång varit hemma. Den här gången njuter jag av att återse platserna, göra bekantskap med våra vänners nya barn som vi aldrig träffat förut, lyssna på duvorna som alltid tycks ha något att prata om, äta toast och marmelad.

Idag tog vi min favoritpromenad till Buxted Park, en överväxt gammal herrgårdspark med damm, änder och ädelträd från fornstora da'r. Och skogsvägen dit var precis som jag minns den. Lummig. Ogenomtränglig på sina ställen. Nästan lite sagolik.

Den ungerska eken stod stolt vid vattnet och tog emot som vanligt, och hade den vuxit sedan sist var det ingen som såg det. Notera mr Stenlund som sitter vid trädets fot.

Men fåren som brukade beta på ängarna fanns inte kvar, och när de försvann började djungeln ta över. Ormbunkar höga som vuxna män, balsamin som breder ut sig över vidderna. Murgröna, björnbärssnår, högt bångstyrigt gräs. Brännässlor. Överallt, brännässlor. Först blev jag ledsen när jag såg hur den redan changerade parken ätits upp av vild natur. Det är lätt att säga men svårt i praktiken, att acceptera hur allt förändras och att vi inte återvänder till samma plats som vi lämnar. Som väl var fanns skogspromenaden hem kvar, den med allt som stod kvar. Som vanligt.

Kvällsfriden

Hemma i Sverige börjar folk jobba och gå in i höstterminen, men hos oss är det sommar en vecka till. Så länge vi är kvar i England kommer höstterminen med dess inrutade vardag inte åt oss.

Igår var det söndag och jag sov nästan hela dygnet. Det är många intryck som ska sorteras så jag gissar att jag behövde den tiden. Idag har vi skrotat runt i det stora fina huset och varit på långpromenad, och nu är det kväll och allt stannar upp. Naturen. Barnen. Tankarna. Alla så kallade måsten. Men om man lyssnar riktigt noga hör man hur det liksom surrar i bakgrunden. Det är internet som vaknat till liv, just när allt annat stannar upp. En film snurrar i något rum, youtube i ett annat, och så är det jag som knattrar på telefonen. Ganska mysigt faktiskt. Som en digital lägereld.

Duschande måsar...

... trodde jag aldrig att jag skulle få se, men idag poserade de för oss i säkert en kvart. De duschade och drack vatten och bråkade som småsyskon om bästa platsen. Det syns kanske inte på bilden men måsarna i Brighton är stora som kylskåp, och nästan lika läskiga där de flyger omkring. Lika läskiga som flygande kylskåp alltså, så mesig är jag inte.

Anita Ekberg, släng dig i väggen.