Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


tisdag 30 augusti 2016

Morgon

Tisdag morgon och solen skiner in genom köksfönstret. Barnen har ätit sina frukostar, panikletat väskor och cyklat iväg till sin egen vardag på andra sidan stan. Jag märker på barnen att de är ett år äldre nu än vid skolstarten förra året. De orkar lite mer, är mognare, mer självständiga.

Innan jag fick mellanstora barn kändes tiden ofta väldigt lång. "Flera år till av blöjbyten och vaknätter, hur ska vi orka? Tur att man får ta en dag i taget." Nu har insikten drabbat mig att det går snabbt att växa upp, och att de snart är stora. Om knappt tre år har vi ett vuxet barn (gulp!). Och då är alla barn i familjen tonåringar. Vad hände med de små? Tur man får ta en dag i taget och vänja sig vid förändringarna lite långsamt.

Fast just nu har ju alla åkt till skolan och huset är tomt och tyst. Jag sitter ensam med en kopp te och filosoferar innan jobbet. Jag kan nog vänja mig vid det här också, förresten.

fredag 26 augusti 2016

Status

Dagsformen i det stenlundska hemmet idag. Tre småsjuka barn hemma och en mamma vars energinivåer har nått helt nya höjder. Fast den som leder ligan är nog ändå den här damen. Action i hennes universum är när hon vänder sig i sängen, eller sträcker ut sig till en meter och somnar om.



Vår idol.



Fast råttorna kan hon ha för sig själv.

onsdag 24 augusti 2016

Nystarter

Hemma från England igen med en känsla av tacksamhet i kroppen. Och så den där influensakänslan som alltid infinner sig när jag har lånat från framtiden och bränt energi från dagar som kommer. Den här dagens krafter brände jag nog i lördags tror jag, när jag sprang omkring i högklackat på bröllop och hade mig. Nåja, jag vill inte ha det ogjort, och flunsakänningarna går över. Om jag får vila.

Idag har barnen börjat skolan - i femman, sexan och nian. Mest spännande var det med äldsta barnet som började distansskola idag, eftersom kronisk migrän gör att hon inte klarar vanlig skolgång. Vi har kämpat länge för att hon ska få det stöd hon behöver, och idag kom belöningen. Äntligen ser vi hur skolmotivationen kommer tillbaka, eftersom hon har fått bättre förutsättningar att lära sig och utvecklas utifrån sina utmaningar nu. Hoppas och ber att allt går vägen.

Själv ska jag tillbaka till jobbet imorgon, efter mina två semesterveckor. Längtar till höst nu faktiskt, får intala mig att jag måste vänta några dagar till innan jag får bylsa in mig i tjocktröjor och yllesockar. Men det kommer, snart så. Och då är jag beredd!

söndag 21 augusti 2016

So long

Jag har haft en crush på England så länge jag kan minnas. När jag var liten ville jag rida omkring i röd kavaj och ridbyxor och jaga räv på hedarna. På den tiden trodde jag rävjakt var som kurragömma i fina kläder. I tonåren hade jag klippkort på British Airways. Jobbade ihop några tusen och åkte över för att andas londonsmog, klubba och vara med kompisar. Så småningom flyttade jag också hit, först som nybliven vuxen och sedan med familjen.

Det är något visst med folket här tycker jag. De är ofta opretentiösa och varma, med en torr och ibland lite vass humor. Och den brittiska naturen har alltid gett mig det där fladdret i maggropen som hör ihop med förälskelse för mig. Jag har dånat många gånger - över kustlinjen, eller skogen (som egentligen inte är så mycket till skog för en svensk, men som är alldeles förtjusande), och över alla tusentals växter som av någon anledning trivs just här men inte hemma. För att inte tala om språket. Detta hopplöst vackra språk som är omöjligt att rå på, och vars stavningsregler är som det engelska vädret - oförutsägbart. För att inte säga opålitligt.

För mig har den här resan till England varit annorlunda än de andra. Den där känslan av hopplös tonårskärlek är borta. Det är som att jag ser min stora, handlösa förälskelse i ett nyktrare ljus. Jag kan fortfarande få magknip av det vackra, men jag kan beundra och gå vidare utan att förlora jämvikten eller drömma om en framtid här. Det känns som en befrielse. Och faktum är att jag längtar hem till Gävle, till svensk höst och barrskog, mörka oktoberkvällar och så småningom rimfrost och kanske snö. So England, if you remember me: Thanks for all the fun! And so long. Cause I'm heading home tomorrow.







Stormvarning

Vi var på bröllop igår. Det var en god vän som gifte sig, och dagen var fantastisk. Mycket skratt, lite allvar, finklädda människor och nya bekantskaper. Mellan den stora festen i kyrkan och bröllopsmiddagen på restaurangen hade mr Stenlund och jag ett par timmar för oss själva, och det händer inte jätteofta kan jag säga.

Vi gick ner till havet och vinden ven kring huvudet. Tänk svensk höststorm fast med ljumma vindar så är det nog nära. Måsarna surfade på vindarna och stod nästan stilla, fast de var högt uppe i luften. Vågorna mot stenstranden och den starka vinden gjorde att det fullkomligt dånade omkring oss. Och vi sjöng. Det var nog frihetskänslan - vetskapen om att barnen var i tryggt förvar hos Farmor och vi kunde göra vad vi ville - eller tröttheten kanske, den får en ju att göra konstiga grejer. Men, i alla fall, vi fyllde lungorna med storm och sjöng. En egenpåhittad, smärtsamt dålig musikalinspirerad låt om att vi var på deeeejt. Och jag var lätt i hjärtat. Och stormande glad.


torsdag 18 augusti 2016

Paviljongen del 2

Och här kommer Brighton Pavillion mer i sin helhet, kortet är taget från en dubbeldäckare. Vi lever det oerhört glamorösa semesterlivet och slår till med att ta bussen, som ni förstår.


Det lustiga är att mitt i alla österländska krusiduller har arkitekten smugit dit två strama, superengelska torn a la Robin Hood. Ledtråd: de sitter nära den största lökkupolen (och det är bara den ena som syns i bild). Nu är frågan: är dessa torn ett utslag av gammal god brittisk humor, eller av att man ville få med nå't man kände igen och gillade så mycket? Måste googla.

tisdag 16 augusti 2016

Återvändandets våndor

Det är alltid speciellt tycker jag, att återvända till en plats som en gång varit hemma. Den här gången njuter jag av att återse platserna, göra bekantskap med våra vänners nya barn som vi aldrig träffat förut, lyssna på duvorna som alltid tycks ha något att prata om, äta toast och marmelad.

Idag tog vi min favoritpromenad till Buxted Park, en överväxt gammal herrgårdspark med damm, änder och ädelträd från fornstora da'r. Och skogsvägen dit var precis som jag minns den. Lummig. Ogenomtränglig på sina ställen. Nästan lite sagolik.


Den ungerska eken stod stolt vid vattnet och tog emot som vanligt, och hade den vuxit sedan sist var det ingen som såg det. Notera mr Stenlund som sitter vid trädets fot.



Men fåren som brukade beta på ängarna fanns inte kvar, och när de försvann började djungeln ta över. Ormbunkar höga som vuxna män, balsamin som breder ut sig över vidderna. Murgröna, björnbärssnår, högt bångstyrigt gräs. Brännässlor. Överallt, brännässlor. Först blev jag ledsen när jag såg hur den redan changerade parken ätits upp av vild natur. Det är lätt att säga men svårt i praktiken, att acceptera hur allt förändras och att vi inte återvänder till samma plats som vi lämnar. Som väl var fanns skogspromenaden hem kvar, den med allt som stod kvar. Som vanligt.



måndag 15 augusti 2016

Kvällsfriden

Hemma i Sverige börjar folk jobba och gå in i höstterminen, men hos oss är det sommar en vecka till. Så länge vi är kvar i England kommer höstterminen med dess inrutade vardag inte åt oss.

Igår var det söndag och jag sov nästan hela dygnet. Det är många intryck som ska sorteras så jag gissar att jag behövde den tiden. Idag har vi skrotat runt i det stora fina huset och varit på långpromenad, och nu är det kväll och allt stannar upp. Naturen. Barnen. Tankarna. Alla så kallade måsten. Men om man lyssnar riktigt noga hör man hur det liksom surrar i bakgrunden. Det är internet som vaknat till liv, just när allt annat stannar upp. En film snurrar i något rum, youtube i ett annat, och så är det jag som knattrar på telefonen. Ganska mysigt faktiskt. Som en digital lägereld.

lördag 13 augusti 2016

Duschande måsar...



... trodde jag aldrig att jag skulle få se, men idag poserade de för oss i säkert en kvart. De duschade och drack vatten och bråkade som småsyskon om bästa platsen. Det syns kanske inte på bilden men måsarna i Brighton är stora som kylskåp, och nästan lika läskiga där de flyger omkring. Lika läskiga som flygande kylskåp alltså, så mesig är jag inte.



Anita Ekberg, släng dig i väggen.

torsdag 11 augusti 2016

Brighton Pavillion

I Brighton har mina fötter traskat sig hesa av och till i snart 25 år nu. För mig är det förunderligt att komma tillbaka till den platsen, och se allt som förändrats. Och allt som finns kvar år efter år.

The Pavillion är ett av de landmärken som utmärkt Brighton i många, många år. En kunglig gammal sommarstuga som tagen ur tusen och en natt.


Idag var vi där med farmor och en drös med andra sommargäster. 


Brighton Pavillion är stor som ett mindre slott, men svårfotat eftersom det bygger på bredden mer än på höjden. Och så på grund av alla turister (inklusive jag) förstås, som crashar varandras fina bilder hela tiden. Men det gör inget, kameran kan ändå inte fånga allt. Och då får man ju spara bilderna i hjärtat istället.


tisdag 9 augusti 2016

Framme

För tre år sedan flyttade vi hem från England, och idag är första gången vi kommer tillbaka. Jag har undrat hur det kommer kännas, men nu vet jag. Det känns som att äta en favoriträtt för första gången på tre år. Eller som att kliva i älsklingsjeansen man hade glömt att de fanns. Det känns som hemma. Och det är ju för väl att man kan vara hemma på flera platser samtidigt. Att man kan älska både Uckfield och Gävle, både här och där.

Barnen njuter. Av lukterna, ljuden, språket, människorna, platserna. Och Uckfield har ju varit en viktig del av deras uppväxt. Här har de vuxit upp, utmanats, förundrats, fått ett nytt språk och - troligen - ett nytt perspektiv på världen de lever i. Inte dåligt för en liten fluglort på kartan. Jag njuter av tanken på att i två veckor få marineras i gamla godingar - i form av mat, kultur och vänner -  och att jag får göra det med människor jag älskar så det gör ont, min familj. Och att farmor är med på den här resan känns som en enda stor bonus, ett leende och en blinkning från himlen.

måndag 8 augusti 2016

Resfeber

Har haft resfeber i några dagar. Ingen sådan där pirrande känsla i magropen, mer en febrig, febril aktivitet för att få ihop allt inför avfärd på vår efterlängtade semester. Intyg från apotek, alla mediciner packade, proviant så att vi ska klara semesterlivet med alla överkänsligheter. Och så vidare.


Ibland blir hjärnan överhettad och jag måste gå och vila. Emellanåt känns det ganska frustrerande att inte kunna styra över när orken tar slut, för just nu passar det bara inte. "Nähä, passar det inte så går jag" är det som att orken säger, och så släpper den in missmodet på vägen ut.

Då är det bra att ha en man som tröstar och säger: "Men du orkar mer nu än för bara några veckor sedan. Jag tycker det går bra." Och att ha en säng som alltid säger välkommen. Och erfarenhet som viskar att det kommer ta tid att bli klar med allt den här gången, nästan en vecka faktiskt.

Så nu ligger jag här och vilar. Men imorgon går taxin. Och tåget. Och flyget. Och taxin. Och sedan är vi i ett annat universum, för första gången på tre långa år. Uckfield, England, you won't know what's hitting you, för här kommer funkisfamiljen.

lördag 6 augusti 2016

Perspektiv

Idag har vi tvättat inför en efterlängtad semesterresa, och eftersom vi bor i lägenhet som därtill är för liten för tvättmaskin blir det att tvätta allt på samma gång. När vi hängt allt vi kunde inomhus fanns det fortfarande högar med tvätt som inte var torr. Alltså hänger man ute. Och hoppas på uppehåll. 

Insåg snart att jag har två val - att klaga på tvättberget/att vi inte har egen tvättmaskin/att torkvädret tog paus och gav plats för spridda skurar, eller att vara tacksam för att det finns tvättstuga och att alla i familjen har kläder. Faktiskt mer kläder än vi behöver. Jag vet ju vad som är roligast, att vara snorkig eller glad och tacksam. Jag är fortfarande förvånad över att det inte är naturligt i alla lägen, att en sådan no-brainer efter mer än fyrtio år fortfarande är ett aktivt val.

Vår härliga tvätt.

fredag 5 augusti 2016

R.E.S.P.E.C.T.

Carola är lite som messmör, kaviar och leverpastej. Älskad. Avskydd. I många fall missförstådd och styvmoderligt behandlad. I den här länken delar hon med sig av sin historia och får prata till punkt:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751910?programid=2071

Det är strongt av en människa som varit utsatt för det obarmhärtiga rampljuset i nästan 35 år, att fortfarande bjuda på sig själv och prata om profetior, dagboksanteckningar, flyktingkatastrofen och kärleken till musiken med samma glöd. Respekt är hon värld. Oavsett vad man gillar messmör och kaviar.



torsdag 4 augusti 2016

Vete, bjudningar och gummipasta

Jag minns när våra kompisar fick glutenintolerans i sin familj. Dottern som mått ganska dåligt tidigare fick ett helt nytt liv när gluten åkte ut, och jag slet mitt hår när de skulle komma och äta hos oss. Vad skulle man bjuda på? Det finns ju vetemjöl i allt. Jag minns att jag stod en eftermiddag och bakade läskiga rismjölskakor som ingen ville äta efteråt. Och jag förstod precis varför.

Nu när det är mycket som våra barn inte tål, så ser jag ofta min egen förvirring i andras blick. Den där famlande, småstressade blicken hos en person som bara har en tanke i huvudet: "Hjälp, vad ska jag bjuda på?" Men vi vet vid det här laget vad som funkar och inte, och här kommer en liten lista på sådant som veteallergiker eller -överkänsliga kan äta istället för vete. Så att man kan bjuda sina vänner på kaffe utan att man måste ta semester för att baka först. Vi börjar med fikat:

Delicatobollar
Fruktsallad
Knäckebröd om man vill ha mackor (innehåller dock gluten)
Riskakor
Maränger
Kokosbollar utan kexbotten
Mandelbiskvier
Och vill man baka själv kan man göra chokladbollar, risbräck, rocky road, kokostoppar eller varför inte vanlig rulltårta med potatismjöl istället för vete. Man kan också ta en korv med mandelmassa (obs! Jag mensr egentligen köpa), skära i tunna skivor och grädda i 175 grader.

Mat är lite mindre kinkigt, en potatis är ju alltid en potatis liksom. Men vill man bjuda på pasta så finns det risnudlar som funkar hur bra som helst, det finns i alla livsmedelsaffärer nu för tiden. Godare än specialpastan alla gånger, och prisvärt. Sedan finns ju Lidls jättegoda gnocchi också, som är helt potatisbaserad och får en paltjunkie som mig att jubla högt över gummikonsistensen. Jag har precis upptäckt gnocchin och försöker övertyga familjen om att det är fantastiskt. Det går så där. Men jag blir i alla fall proppmätt.


Gnocchi. Från Lidl.

onsdag 3 augusti 2016

Neuropsykiatriska diagnoser

Idag har vi varit på "Buppen" och fått den slutgiltiga diagnosen på ett av våra barn. Det betyder att alla i familjen har egna diagnoser nu, och tre av fem har neuropsykiatriska variationer.

För vår familj har varje diagnos, och kanske särskilt de neuropsykiatriska, varit en tröst och en hjälp för att kunna hantera livet och hur just vi tickar. En del är skeptiska till diagnoser eftersom det kan bli en typ av "labelling" och ett sätt att förenkla den komplexa verkligheten. Men för oss har det alltså varit en tröst: "Aha, det finns fler som har det så här? Okej, våra specifika problem beror alltså inte på ointresse/ovilja/något annat ospecificerat utan på en funktionsvariation?"

Sedan är det ju förstås ofrånkomligt att man måste bearbeta varje diagnos som blir aktuell, kanske sörja eller vara arg ett tag för att sedan acceptera hur det nu är istället för vad man förväntade sig av livet. Den här gången trodde jag att jag skulle slippa det, eftersom vi redan hade ADD i familjen och bearbetningen redan var avklarad. Jag var säker på att det bara handlade om ADD. Men så sade psykologen att det kunde vara Asperger också.

Typiskt.

En dag sade jag till mr Stenlund att jag nog inte orkar en diagnos till i familjen och antydde att jag nog var lite sugen på att ge upp. Då tittade han på mig med sina mandelformade ögon och sade: "Men, du behöver inte bry dig om någon diagnos, du känner ju vår son och vet vad han behöver. Tänk inte på Asperger, tänk på vår pojke." Så det har jag gjort sedan dess. Och idag fick vi veta att vår lille gosse lever med en mix av Asperger och ADD. Och det är helt ok. Jag känner ju min pojke och vet vad han behöver. Och vi vill inte ha det på något annat sätt, för funktionsvariationerna är ju en del av alla de faktorer som gör vår pojke till det lilla knippe av ljuvlighet som han är.

Så försiktigt, försiktigt ställer jag så Asperger på översta hyllan i tankens medicinskåp. Där står den bra, bredvid ADD, kronisk migrän, utmattning/hjärntrötthet, astma, IBS, födoämnesallergier och kanske något mer. Sedan stänger jag dörren, går ut i kökskaoset och lagar mat vid mr Stenlunds sida, och så äter vi tillsammans med barnen och försöker hålla kaoset på en lagom nivå. Vårat kaos. Vårat underbara välsignade kaos. Vårat underbara välsignade liv.

tisdag 2 augusti 2016

Natans supergranola to die for

Om man varken tål gluten, vetestärkelse eller majs finns det inte så många flingsorter att välja på när man köper sin frukostmat. Och sonen går inte på att det skulle vara gott att äta bovetecornflakes eller något annat substitut som kostar som drottningens juveler. Då återstår alltså att göra något själv.

Med inspiration från Start-paketen kom så detta recept till. Och den här bullmamman är inte intresserad av komplicerade grejer i köket - det är så mycket annat som är krångligt - jag vill hellre att det där med bakning till barnen faktiskt ska bli av. Så here goes, min enkla granola för födoämnesöverkänsliga. Sockerkänsliga göre sig icke besvär:

I en bakplåtspappersklädd långpanna blandas:

500 g rent havregryn
2 dl havrekli (om man klarar rester av gluten, annars blir t. ex. mandelmjöl jättegott)
2 dl socker
1 msk vaniljsocker
1 dl rapsolja
1 dl ljus sirap
1 dl vatten, eller så mycket att det blir smulor när man blandar ihop. Det går lättast för hand.



Baka i ca 30 - 40 min på 175 grader. Vänd granolan emellanåt, ca var tionde minut. Låt torka färdigt på eftervärmen. Man kan gärna blanda i russin i efterhand. Men sedan är det klart.

Ingen disk (nästan). Inga ledsna magar. Inga utpumpade föräldrar. Bara glada mätta barn. Win. Win.

måndag 1 augusti 2016

Första måndagen

Idag har jag återgått till mitt jobb så smått efter månader av sjukskrivning, och jag inser att jag är en annan människa idag än jag var för ett år sedan. Och tur är väl det, för jag vill inte gå in i väggen fler gånger. Några saker jag har lärt mig på vägen:

Man ska vila när man är trött, även om tröttheten kommer olägligt. Få saker är så viktiga att de inte kan vänta.

Det går utmärkt att handla med öronproppar om man blir trött av för mycket intryck. Och att äta familjemiddag, och sitta på kontoret med öronproppar också för den delen. Missar man något viktigt så kommer det nog upp fler gånger. 

Små segrar är också segrar.

Även om någon är sjuk kan det finnas mycket som fungerar. Ingen människa är sin sjukdom, man har en sjukdom eller ett funktionshinder. Och man kan vara både sjuk och frisk samtidigt, som min son säger.

Man kan skjuta upp. Eller boka av om man inte orkar. Man kanske till och med måste ibland.

Solen lyser varje dag, även molniga dagar. Det finns alltid saker att tacka för, och ett lugnare tempo gör det lättare att se dem.

Just nu tackar jag för min blogg, att jag skriver igen och känner glädje i det. Tänk att det är så kul att få skapa något, om så bara med några ord.