Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


fredag 22 juni 2012

Hemlängtan

Jag var inte beredd. Hade inte ens ägnat midsommar en tanke, förutom möjligen sett fram emot att sommarprogrammen på P1 börjar snart. Inte har jag saknat den svenska sillen heller sedan vi flyttade hit. Men nu. Å vad jag längtar tillbaka. Inte till midsommarfirandet i första hand, men till Sverige - dofterna, maten, ljuset, barrskogen, vattnet. Och känslan av att vara hemma. Förra sommaren när vi åkte hem var det som att få sätta på sig sina sköna gamla skor igen efter en dag i slalombacken. Hem ljuva hem, liksom.

En norsk vän skrev på facebook idag att midsommar är som en svensk version av 17 maj. Och jag tror det stämmer. All vår längtan, alla drömmar om sommaren och om att få stanna upp och njuta av livet möts just där. Ingen vill vara ensam då - det är ju en tid för gemenskap, god mat och glädje, och svenskhet!

Nästa år blir det kanske midsommarfirande i Hyde Park med de andra hemlängtande svenskarna. Det får nog bli så. För så här kan vi ju inte ha det!

Midsommar?

Tack alla svenska bloggare som påminde mig om att det midsommarafton idag, det är det inte här kan jag säga. I morse stod jag med lunchlådor som vanligt, och vinkade av barnen till skolan. Dottern skulle ända till London idag. Hon har fått möjlighet att besöka the House of Commons och såg ut som en proper businesswoman när hon drog iväg, med knut i håret och allt. Vi andra fick snällt stanna hemma.


Men vi hade i alla fall assembly. Varje morgon har barnens skola en storsamling med alla 400 nånting barn. Då går de igenom viktiga saker, sjunger och delar ut pris för allt möjligt som barnen utmärker sig i. Idag var det de som sitter bäst i skolmatsalen som fick pris. Ibland får föräldrarna också vara med, och just den här gången var det min tur. Vår Benjamin hade klassredovisning och uppträdde så duktigt med sin klass. Man är ganska stolt som femåring när man har hållit i en redovisning för hela skolan själv, och lärt sig sångerna och sina repliker och talat i mikrofon... Efteråt bjuds det alltid på lite fika, med saft och kakor. En riktig treat för barnen, och föräldrarna med.

torsdag 21 juni 2012

Långt ifrån och ändå nära

 


Nu är det två långa månader sedan jag och min goda vän åkte till Amsterdam för att prata, fira, promenera - och prata lite till. Och på två månader har vi knappt setts eller hörts. Vi bor i olika länder nu för tiden och lever olika liv. Ändå vet jag att vi bara är ett skypesamtal eller några facebookrader bort, och att vi när vi ses kommer samtalet att ta vid ungefär där det slutade förra gången.

Vissa människor är verkligen gåvor rakt in i ens liv. De ger så mycket glädje och samhörighet - den där ljuvliga känslan av att höra ihop på något förunderligt sätt. Att få uppleva att någon förstår en och bryr sig om en gör en rik på riktigt, till och med när de säger vad de verkligen tycker om det man tänker och gör. Och att ha någon att bolla sina tankar med, eller vara ledsen tillsammans med - fast glad går förstås också bra - att ha någon att dela livet med och be tillsammans med - det är nog något av det finaste man kan få.

tisdag 19 juni 2012

Skogen


Underbara, ljuvliga skog.  Skulle vilja ta med en bit i fickan och ta fram så där ibland, men inser att det inte skulle bli samma sak. Drabbas plötsligt av insikten att man kan välja att bo nära en skog istället. Det är visst så folk gör.


Mina bästa semesterupplevelser sker nog i mötet med naturen ändå. Och tänk, naturen är fortarande helt gratis! Och alldeles... alledeles... underbar!

måndag 18 juni 2012

Mellandag


Upptäcker en tidslucka mellan de personliga projekten, som råkar sammanfalla med att barnen fortfarande går i skolan i flera veckor till och att maken fortsätter jobba som vanligt. Känner mig yr av alla möjligheter som öppnar sig - korta dagsturer till städerna häromkring, långpromenader i skogen, eller kanske kaffe med en vän på Costas coffeeshop nere i backen.

Men man ska inte ta ut sig. Det får räcka med att gå tillbaka till sängen idag - och till en god bok. Jag kan nämligen inte minnas när det hände sist. Känner mig som tonåring på nytt, fast skrynkligare den här gången, och fullt medveten om hur lyxigt det är med enkla njutningar.

söndag 17 juni 2012

Fotoutmaning - ränder


Nere vid havet häromdagen blev jag så upptagen av ränderna som naturen gör, så där naturligt som bara den kan: himlen, havet i horisonten, vågorna, och stenar i olika skiftningar. Då hoppades jag på att få en fotoutmaning på temat, och se, så'n tur man kan ha ibland! Ser ni dem förresten - ränderna alltså?

Fler ränder och en mysig fotoutmaning för den som vill vara med hittar man här.

Pappas söndag

Idag är det fathers day här i England. Pappan i den här familjen jobbar hela dagen, men vi firade honom igår. Sedan gick han och städade.

Det finns så många vardagshjältar i den här världen, som i det tysta gör vad de måste göra, och som betjänar andra med sina liv. Mr Stenlund är en vardagshjälte av stora mått, han växer i mina ögon för varje år vi får tillsammans. Tack Erik, för att jag fick bli mamma till dina barn, och tack för din kärlek och det du offrar för oss varje dag. Vi älskar dig!

torsdag 14 juni 2012

Fyrar

Fyrar är bra, tycker jag. De står stadigt förankrade och visar vägen med sitt ljus, så att de 
som är ute på djupt och farligt vatten kan ta sig fram på ett säkert sätt. 

Men det är ju till sjöss det. Var finns de mänskliga fyrarna, som står där och visar vägen när man själv
är ute och seglar, på djupt och farligt vatten i livet? Jag har mött några stycken. Är tacksam för dem.

Sommardag

Solen skiner och allt är möjligt. Idag ser jag längre än jag såg igår.

fredag 8 juni 2012

Tack!

Nu har jag suttit en stund vid datorn och tittat in hos mina kära bloggkompisar - precis lagom med uppmuntran för att jag ska orka lite till idag. Tack alla ni som bloggar och som jag har lärt mig att hitta till - för era fina sidor  med härliga bilder, eftertänksamhet, inspiration, attityd, vardagsfunderingar, inredning, virkning eller vad det är - och för allt som ni så generöst delar med er av er själva! Jag känner er inte särskilt väl, och om vi gick förbi varandra på gatan skulle vi knappast ens märka det. Ändå släpper ni in mig i era liv och vi får dela vägen en liten stund. Det är fint tycker jag, en riktig gåva!

Idag och i helgen skulle vi ha varit på läger med kyrkan vi går till. Men redan när vi kom igår blåste det upp, och någon kom springande och berättade att vårt tält hade blåst bort. När vi kom fram hade själva tältet lyft och fått vingar, men inredningen stod kvar på kapplöpningsbanan där vi höll till. Å vad jag ångrade att jag inte tog med mig kameran, man kunde bara skratta åt eländet.

Så tillbringade vi natten i tältet i alla fall, slumrade till korta stunder men vaknade ofta, ofta av blåsten. Ibland fick föräldrarna sätta ner pluggarna i marken igen för att vi överhuvudtaget skulle kunna sova kvar. När vi klev upp imorse var många av de andra tälten redan nedtagna - småbarnsfamiljer hade flytt mitt i natten när deras tält blåste ner, och efter lunch kunde inte vi heller vara kvar. Då hade vi redan hjälpt några familjer att packa ihop och "fly fältet". Nu är det bara vinden kvar, som viner över the Downs - och husvagnarna, för de tar sig ingenstans i det här vädret.

Nåja, några bloggar senare finns det hopp om livet igen. Eller i alla fall hopp om ett varmt bad. Och fast de här dagarna inte alls blev den vitamininjektion jag hoppades på, så ångrar jag inte att vi for. Det här kan vi ju skratta åt länge.

torsdag 7 juni 2012

Stormy weather

 Regn och jazz och lediga dagar framför - det kan inte bli mycket bättre tror jag. 
Idag skvalar regnet ute och Billie Holliday inne. Keeps raining all the time.

måndag 4 juni 2012

Diamond Jubilee

Jag njuter som bäst av drottningens jubileumskonsert - i dagarna tre har man firat hennes 60 år på tronen och imorgon är den stora finalen. Just nu är det Sir Paul McCartney som rockar loss. Jag kan inte uttala mig om huruvida drottningen är imponerad eller ej, men det är i alla fall jag - och halva England. Säga vad man vill om engelsmän, men de kan verkligen få en fest att lyfta!

Som svensk slås jag av att det är så mycket kärlek i luften; det verkar som att den gamla drottningen är högt älskad och respekterad av folket. Kanske är kungahuset viktigare här än hemma också - nationalsången är ju bland annat en bön om välsignelse över drottningen. Det är som att drottningen är England på något vis, och inte bara en representant för landet. Sällsamt.

Det andra jag slås av är all denna pomp and circumstance. Den engelska varianten slår inget annat jag har varit med om. Det är storslaget och värdigt, traditionstyngt och med en väldigt stiff upper lip. Samtidigt anar man glimten i ögat så där ibland. Det är fantastiskt roligt att se, och svårt att förstå helt och hållet.

Jag kan nog säga det nu - jag älskar detta landet. Med allt det jag inte förstår, och allt som redan är en naturlig del av mig. Och när vi flyttar hem  - och blir svenskar igen på riktigt - kommer det finnas kvar en liten rest i mig som nynnar på God Save the Queen, älskar Graham Norton och tycker att riktigt te ska vara nästan svart och starkt som tjära.

söndag 3 juni 2012

Fotoutmaning vänner emellan

Edith och jag har roliga fotoutmaningar, och den här gången handlar den om ordspråk. Eftersom jag bor i England passade jag på att googla lite ordspråk härifrån och fastnade för tre stycken som kommer här. Vill man se fler ordspråk i bild, eller titta lite extra på Edith och jags mysiga hemsida, kan man klicka här.


 An Englishman's home is his castle.

 Great oaks grow from little acorns.

Och så min personliga favorit: Every ass likes to hear himself bray.

Rainy days

Som gjorda för en filt och en långfilm med jazzigt soundtrack. Eller för en äventyrspromenad de korta stegen till affären, för att köpa tårtingredienser till drottningens 60-årsjubileum.

Först kallar tårtan. Sedan filten.

fredag 1 juni 2012

Vissa dagar...

... ska man vara extra snäll mot sig själv tycker jag. Inte kräva för mycket. Våga vara lat och göra inget särskilt.

Jag tror att vår tid är överupptagen med effektivitet. Men eftertanke behövs också, och kreativitet, och kärlek, denna sällsamma, vackra blomma. Och de växer bäst i skuggan av ingenting särskilt. De behöver tid - och ljus, och rymd - för att växa i våra liv.

Nåd är ett gammalt ord som jag smakar på ibland. Nationalencyklopedin beskriver det som Guds ovillkorliga kärlek, den kärlek som inte behöver förtjänas. Det är en skön tanke att vi inte behöver förtjäna, eller bevisa, eller försöka övertyga om att vi nog faktiskt är värda att älska. Någon älskar oss ändå.