Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


måndag 31 oktober 2011

Ny vecka, nya möjligheter


Nu börjar livet på nytt blad, med ny nåd och nya möjligheter! Hos oss börjar en ny termin för barnen och jag ska ta nya tag med uppsatsen. (Det är bara en månad kvar nu, sedan ska den vara färdig.) Ha en god vecka!

söndag 30 oktober 2011

Söndag



Söndagar är bra. Då försöker vi vara lediga och äta gott (om vi orkar, annars steker vi korv eller fiskpinnar). Sedan är vi tillsammans med vänner eller drar oss undan för oss själva, beroende på dagsformen.

Tänk vilken lyx att ha vilodag en gång i veckan och ge sig själv en andningspaus. Då kan man glädja sig över det man har och det man har åstadkommit - och passa på att vara nöjd. Inte jaga efter något nytt eller försöka hinna med det ena och det andra.

Och vilken glädje att sedan kliva upp på måndagen och vara utvilad. Att uppskatta arbetet igen och se fram emot nya utmaningar. Men det ska jag alltså göra imorgon. Idag gör jag så lite som möjligt.

lördag 29 oktober 2011

Språka på svengelska


Måsarna i Brighton är enorma. Eller "the moose", som Benjamin kallade dem. När jag upplyste om att måsar heter seagulls på engelska, ändrade han sig och började kalla dem "sea-gals" istället. Denna språkförbistring...

Bara en enda ros


Höstens och vinterns blommor är de vackraste tycker jag. Små påminnelser om livet, det som inte syns men finns där någonstans, bland vissna löv och döda blad. Den här enda lilla blomman ser jag från köksfönstret när jag diskar.

fredag 28 oktober 2011

Nattvak

Det vore trevligt om man fick dubbel lön för nattvak tycker jag. När Erik jobbar natt kan ju inte jag heller sova. Sitter uppe extra länge och ser nå'n film istället, och när jag äntligen lyckats somna så slumrar jag mest och vaknar ett antal gånger innan solen går upp.

Efter 15 år som gifta tycker jag att jag har fog för att säga att det blir bättre och bättre med åren. Vi har skavt av varandras mest skrovliga sidor och dagligen övat oss i konsten att leva ihop. Och den man som jag blev förälskad i är fortfarande där, med allt det jag föll för och en hel del annat som jag fått upptäcka med tiden.

Det är nog bra att han jobbar natt ändå. Så att jag hinner tänka på det. Och sakna.

Brighton, oh my...

Idag var det handledarträff på Universitetet, och eftersom hela den övriga familjen var ledig för omväxlings skull tänkte vi att det kunde bli en bra utflykt.Och bra blev det nog. För vi var tillsammans. Men det var inte bara frid och fröjd, mer blodsockerfall och tappade sugar och hemlängtan och så.

Det var inte förrän vi kom ner till havet som vi fick några minuters frid. Då slappnade vi av allihop.

Brighton Pier, badortigare än så här blir det inte. Vattnet var turkost, nästan overkligt vackert.


Stenarna som krasar i vågorna





torsdag 27 oktober 2011

Burkfrossa



Jag älskar burkar. Har samlat sedan jag var 17 och åkte till England första gången, och fick magasinera det mesta, eller ge bort, när vi flyttade hit. Man kan ju inte ta med sig allt över halva Europa.

Men nu kan jag burkfrossa lite igen - eftersom jag plötsligt har större behov än tillgång. Jag blev alltså jätteglad när jag ramlade in med halva Uckfields barnaskara på Waitrose häromdagen och snubblade över den här victorianska lådromantiken. De ger mig nästan rysningar.



tisdag 25 oktober 2011

Cyklamen

 

Där vi bor växer cyklamen vilt, och jag njuter eftersom det nog är den höstblomma jag älskar mest. Naturligtvis för att de är vackra, men mest för att de får mig att tänka på en mycket kär vän. Hon berättade en gång att hon skulle vilja kunna plantera en egen kruka med cyklamen till sin balkong. Istället valde hon att leva sitt liv i en resväska, för att hon ville göra skillnad i världen. Och i resväskor trivs inga blommor särskilt länge.


 Den här cyklamenplätten på vår framsida tillägnar jag henne.


måndag 24 oktober 2011

Rocks Park


Nu är det "half term" och barnen är lediga från skolan i tio dagar. Och vi vill hinna allt - läsa ut högläsningsboken, leka med alla kompisar (helst samtidigt, utom jag förstås, som tyvärr inte leker lika mycket som förut), åka ut och se världen runtomkring vår stad och gå på utflykt. Idag blev det utflykt, och lunch hos några vänner i kyrkan.





Rocks Park är så vackert, särskilt nu på hösten med alla vackra färger. Stenformationerna där är så mjuka att man kan skriva i dem med bara med en pinne eller så, och grottorna är väl egentligen inga grottor, de liknar mer långa gångar rakt genom stenblocken.





fredag 21 oktober 2011

Scary Halloween



För ungefär ett år sedan - när vi fortfarande var nya här och barnen bara kunde några blygsamma ord på engelska - lyckades mellansonen blidka mamman och fick en "skriket"-halloweendräkt. När jag sedan kom hem från jobbet en dag hade de gjort trick or treat bland grannarna. Och till och med jag, som egentligen är emot allt det där med dödskallar och sån't, blev så glad när jag såg bilden. Tack moster Lisa för att du förevigade ett oförglömligt ögonblick!

onsdag 19 oktober 2011

Vilse i pannkakan

Ibland undrar jag vad vi håller på med. Att flytta utomlands är nämligen allt annat än romantiskt, enligt min erfarenhet i alla fall. Det handlar mer om hårt jobb, inte bara med att förstå och kunna navigera i en helt ny kultur, nåja, nästan helt ny i alla fall, de har både Idol och Draknästet på TV och till och med gravlax i delikatessdisken. Men man måste byta bostad, jobb, kollegor, språk, morgontidning, grannar, barnvakter och vänner också, och det där med vännerna är nog det svåraste. Vänskap och förtroende tar ju tid att bygga upp, och ibland känns det som att det tar lite för lång tid. Jag behöver ju nära vänner här. Och nu. Inte om tre år, för vem vet var vi bor då? Inte vi i alla fall.

Innan vi flyttade hit fanns det några rader i Bibeln som jag tänkte på nästan varje dag: "Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." (Det står i Johannes evangelium, kapitel 3 och vers 8.) Jag drömde om att vara just så fri och obunden och bara blåsa iväg någonstans, bildligt talat alltså. Så gjorde vi det - blåste ändå bort till södra England, och nu tycker jag vissa dagar att det bara är läskigt att "blåsa omkring", att inte vara stadigt rotad någonstans men ständigt på väg.

Nu är det inte synd om oss. Det tycker inte ens jag. Vi har valt det här, och det vore onaturligt om inte sådana här tankar skulle dyka upp någon gång ibland. Allt har ju baksidor, i den här världen i alla fall, och vi kommer nog aldrig riktigt att känna oss helt hemma någonstans förrän vi kommer hem på riktigt. "Vårt hemland är himlen" står det också i Bibeln, och när man känner sig bortblåst och bortkommen och vilse i pannkakan är det en tröst. En stor tröst.

måndag 17 oktober 2011

Doften av uppmuntran


En vän kom över med blommor i tisdags, bara för att hon förstod att vi behövde lite uppmuntran. Nu står blommorna på köksbordet - i full blom - och sprider en helt otrolig doft som påminner oss om att hon bryr sig om oss. Den doften är härligare än doften av nybakat!



söndag 16 oktober 2011

Varma oktober

Söndag och strålande sol. Någon sade att oktober det här året är varmare än någonsin sedan man började mäta väder här i England, och vi njuter i fulla drag av den höstkrispiga luften och den somriga solvärmen.

Det är något särskilt med luften här, tycker jag, ett dis som jag sällan ser på andra platser men som man ofta upplever här - nära kusten i alla fall. Luften är väldigt fuktig och det är nästan dimma, men inte riktigt. När jag flyttade från England förra gången var det nog det ljuset jag saknade mest. Och den blekblå himlen. Och Engelska kanalen förstås, den urtida havstungan som lever sitt eget liv med ebb och flod och underströmmar, och med fantastiska klippstråk och stenlagda stränder.

                                          Fyren Belle Tout utanför Eastbourne, inbäddad i dis

                                          Buxted, den lilla byn på höjden utanför vår stad

Vårt hus


Vi bor fem personer i en fyra på ca 75 kvadratmeter. Sade i ett svagt ögonblick att det vore roligt med compact living ett tag, då trodde jag aldrig att vi skulle landa i ett så här litet hem när vi kom till England. Här är befolkningstätheten oerhört mycket större än i Sverige, särskilt i södra England är det tätt mellan hus och byar. Men det går bra, man får öva sig i att inte fylla huset med så mycket saker och barnen är otroligt anpassningsbara.

Huset vi kom till när vi flyttade hit förra augusti var en skolåda i jämförelse med det vi har nu: en gammal skomakarbostad från förra sekelskiftet, som med sina tre rum och kök uppmätte smått otroliga 40 kvadratmeter med utbyggnad och allt. I det huset fick vi inte upp möblerna upp för trappen, eftersom den var för trång, och om någon ville gå förbi en när man jobbade i köket fick man helt sonika gå ut därifrån och lämna företräde. Ett enkelriktat kök helt enkelt.


fredag 14 oktober 2011

Nu är det dags!

Vad är det som gör att en helt vanlig familj – vad det nu är – plötsligt rycker upp sina rötter och planterar om sig i ett helt annat sammanhang, i ett annat land? Jag och min familj gjorde just det för drygt ett år sedan – vi gav upp hus, jobb, status, språk, trygghet, närheten till vänner och vår katt för att flytta till England, där bara en av oss hade varit förut - för 20 år sedan. Och utlandsflytten har hittills gett oss något helt annat än det vi gav upp: personlig erfarenhet av att vara invandrare, ett nytt språk, småstadslunk i ett litet samhälle vi inte kände till innan vi flyttade, massor av frågor om vad och hur och varför, och ett antal gråa hår...
Häromdagen drabbades jag av tanken att jag behöver förstå lite mer om vad vår familj egentligen går igenom, och därför började jag söka bloggar om svenskt familjeliv i England. Antingen är jag dålig på att söka eller också är utbudet magert, men mitt behov finns kvar. Jag vill förstå vad som händer oss och spegla mig i något, om så bara i mina egna formuleringar. Jag vill också spara glimtar av den här tiden i familjens liv, eftersom den är så speciell för oss och fylld av intryck. Därför tror jag att jag ska försöka skriva lite här – den som lever får se hur det går.