Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


måndag 19 september 2016

Måndagstacksam

Idag är det mulet och jag är ledig. Firar dagen med att städa lite. Att-göra-listan är dock alltid längre än orken så nu ligger jag på sängen och sparar viktiga uppgifter till en annan dag. Då blir det bra med lite aktiv tacksamhet, så man slipper stirra på allt som inte blev gjort.



Tacksamheten idag omfattar:

Min säng. Tänk att den alltid tar emot, utan frågor eller blickar, och bara låter mig vila när jag behöver.

Min nya gigantiska kudde. Läste på facebook om en kudde som kunde ta bort nackvärk, och slog till. Den är stor som ett ångfartyg, lätt som ett moln, och ja, den verkar bli vän med min nacke. Jag visste inte att ständig nackvärk kan ha med sovställningen att göra. Klart att den har. Så nu är jag tacksam att jag vet.

Min lånade spikmatta. Upplev 2006 på nytt liksom.

Mer tacksamhet: Assam-te, sms från goda vänner, skogspromenader och rinnande, drickbart vatten (ja, vi bor i Gävle :), husdrömmar, färdigtorkade kantareller och nya skor. Ha en ljuvlig vecka, och skriv en egen lista vettja. Kolla här.


söndag 18 september 2016

Mörkret

Nu är det mörkt när man går och lägger sig igen. Lite sorgligt, och lite mysigt. I år har det känts okej, men jag minns höstarna innan jag hade försonats med kylan och skumrasket under vintermånaderna, då kändes mörkret som en ovälkommen gäst som aldrig ville gå hem.

Mörkret har fått stå symbol för så mycket genom åren. Okunskap. Ondska. Själens dunkla natt. Det okända och farliga. Men avsaknaden av mörker kan användas som tortyrredskap, och man blir galen om man förvägras den vila som finns i dunklet. Så mörkret behöver vi, bara i rätt dos, och så om vi vet att det blir ljust snart igen. 

Ibland blir de mörka perioderna alltför långa i våra egna liv. Då är det skönt att tro på en Gud som ropar ut över sin skapelse: "Natt ska inte förbli där nu ångest råder" (Jesaja 9). "Det mörka kommer att gå över. Jag kommer till dig och har med mig gryningen i mina händer. Det finns hopp, mitt i den svartaste natt."

Jag tänker på vår värld, och särskilt på delar av Mellanöstern där det varit mörkt så länge nu. Jag väntar på en gryning där. På fred, och att vapnen ska smidas om till verktyg för det goda. Och natt ska inte förbli. Inte där heller. En dag ska även den mörkaste natt vändas i ljus. 

lördag 17 september 2016

Plan B

Idag var det meningen att vi skulle åka iväg på avspark med vår kyrka. Inspiration, mat och gemenskap i koncentrat, det brukar vara mysigt. Men så fick någon magsjuka igår kväll, och någon annan behövde akut plugga ikapp på grund av sjukdom hela veckan fram till nu. Man vet aldrig säkert i vår familj, förrän det är dags att åka och man ser hur många får man kan räkna in, så att säga. Men två av fem som kom iväg idag är väl hyfsat ändå. Och jag får sätta mig in i nians matte och biologi igen. Det är verkligen på tiden, uj vad man glömmer.

Att ha barn är verkligen en övning i flexibilitet tycker jag, det är nyttigt. Minns innan vi fick vår första, att jag såg fram emot att inte vara i centrum längre, jag såg fram emot att finnas för någon annan. Att bara leva för sig själv blir ju väldigt tråkigt i längden.

onsdag 14 september 2016

Plocka svamp

Förra veckan gick jag ju vilse i svampskogen, men skam den som ger sig. Kompisen och jag åkte ut igen imorse och hittade trattisar, taggsvamp och gula kantareller. Och eftersom jag nu har plockat svamp hela tre gånger i livet, så kan jag nu allt som finns att veta om de små läckerheterna. Här är mina bästa tips:

1. Ta inte de finaste.



2. Om man vill hitta kantareller måste man smyga ordentligt. De är nämligen väldigt skygga som det verkar. Men står man en stund och inte låtsas om sig själv, så kan det hända att det kryper fram några stycken ur mossan. Ibland tar de med sig hela familjen när de väl dyker upp.



3. Lingon är också fint. Och alla konstiga svampar man inte känner och som därför får stå kvar. Till någon som har plockat mer och kan ännu fler sorter än mina fyra.


Och sist men inte minst. 
4. Glöm inte kaffet. Att dingla med benen från bakluckan på bilen och dricka kaffe med sin vän mitt i skogen är svårslaget. Tänk vad jag har lärt mig. Tack Bia!

tisdag 13 september 2016

Leka jobb

Morgnar är härliga, tycker jag nu för tiden. Under ganska många år var morgnar det stressigaste man kunde uppleva (läs dagislämningar och så), men just nu finns det tid att andas. Dricka kaffe. Göra sig fin till jobbet. Jag sade till mr Stenlund häromdagen att det känns lite som att leka jobb när man gör sig iordning, tar på skorna, rafsar ihop nycklar och plånbok, och sedan trippar iväg.

Det känns rätt så najs att leka jobb. Speciellt som jag har haft en hel del annat på agendan ett bra tag:

* Jobba hemifrån ("- Morgonrocken funkar väl alldeles utmärkt fram till lunch i alla fall?")

* Vabbande med långtidssjuka barn (" - Ja just ja, måste hinna duscha innan sjukhuset också")

* Arbetslöshet ("- Jag har inte råd med en massa kläder, vad ska jag trolla fram nu då")

* Sjukskrivning ("- Leka jobb? Tror inte det.").

Som sagt. Rätt så najs känns det. Och idag kom det en monsterladdning (med mina mått alltså), med skor från det lila företaget på nätet, bara till mig. Typiskt att jag inte jobbar imorgon.

måndag 12 september 2016

Tacksam


Ja!!! Jag fick till det! Min egen tacksamhetslista, på rätt dag och med länk och bild och allt (gissa om jag är stolt nu). Idag är det måndag och solen skiner. Och jag är tacksam för...

 (drumroll)...

Att september är här. Jag får väl vänja mig vid att jag verkar älska september, det har jag inte fattat förut.

Att jag orkar baka idag, trallala.

Att träffa kollegorna och ha medarbetarsamtal. Och se fram emot fortsättningen på jobbet.

Att jag ska få låna en spikmatta till min knastriga nacke.

Min man. Alltid min man. Och mina barn förstås. Men min man!

Att jag kan vara tacksam nästa måndag med, det är ju världens vaccin mot bland annat missmod och missunnsamhet. Tack till den som startade den här tacksamhetsvågen!


torsdag 8 september 2016

Du kan bli vad du vill?

När jag var liten ville jag bli läkare och lösa cancerns gåta. Det lät så coolt, och det gick lätt för mig i skolan så det skulle jag säkert klara. Nu vet jag att jag hade blivit en dålig läkare. Jag tror att man måste vara mer stresstålig och mindre känslig än jag för att lyckas med det i längden. Och så måste man orka jobba långa pass. I gymnasiet ville jag bli översättare, men det lät så tråkigt att plugga så många år på högskolan så det slog jag bort. Men jag har jobbat som översättare ett tag, och trivts bra med det. Nu jobbar jag som socialsekreterare, och är glad för det. Det stod aldrig på min lista över drömjobb, tvärtom faktiskt. Socialsekreterarbanan halkade jag in på genom en livets nyck kan man väl säga. Det fanns inga planer eller strävanden åt just det hållet. Men det ser ut som att jag blir kvar, och inte mig emot.

Nu är det mina barn som ska bli vuxna och slå in på egna vägar, och jag vet vad jag har hört basuneras ut genom åren och som jag kanske förväntas säga som mamma: "Du kan bli vad du vill." Du kan bli. VAD. DU. VILL. Så enkelt. Så positivt och bejakande. Så PK.

Så fel. För mig i alla fall.

Låt mig förklara. Jag tycker att mina barn är både kloka och duktiga, och när de är glada blir jag glad. Och det vore fantastiskt om de väljer en livsbana som de trivs med och känner glädje i. Men det är inte samma sak som att bli vad man vill. Ibland vill vi det som inte är särskilt bra för oss. Ibland känner vi inte oss själva särskilt väl.

Jag tror att vi är som växter - vi trivs och blomstrar i en viss jordmån, i en viss temperatur och med en viss fuktighetsgrad omkring oss. Murgrönor trivs bra i skugga, kaktusar när de är varmt, banan vill ha mycket fukt och så vidare. Och då kan "vad vi vill" förvilla oss att tro att bara för att vi är sugna på något så passar det oss. Men en banan blir inte så bra som kaktus, om ni fattar bilden. Därför säger jag till barnen att de ska försöka hitta ett område där de kan dra nytta av sina starka sidor, känna mening eller glädje med arbetet och må bra i längden. Hitta sin jordmån helt enkelt, där just de kan blomstra och växa. Och jobba och förhoppningsvis ha kul.

Bibeln säger det här väldigt tydligt. Alla har fått gåvor, olika gåvor som kompletterar varann precis som kroppsdelarna i en kropp. Ingen har fått alla gåvor, men alla har fått någon. Det bästa vi kan göra är alltså att lära känna oss själva tänker jag, och söka den jordmån där just våra färdigheter kan komma fram. Och där vi inte tappar bort oss själva på vägen.