Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


onsdag 24 augusti 2016

Nystarter

Hemma från England igen med en känsla av tacksamhet i kroppen. Och så den där influensakänslan som alltid infinner sig när jag har lånat från framtiden och bränt energi från dagar som kommer. Den här dagens krafter brände jag nog i lördags tror jag, när jag sprang omkring i högklackat på bröllop och hade mig. Nåja, jag vill inte ha det ogjort, och flunsakänningarna går över. Om jag får vila.

Idag har barnen börjat skolan - i femman, sexan och nian. Mest spännande var det med äldsta barnet som började distansskola idag, eftersom kronisk migrän gör att hon inte klarar vanlig skolgång. Vi har kämpat länge för att hon ska få det stöd hon behöver, och idag kom belöningen. Äntligen ser vi hur skolmotivationen kommer tillbaka, eftersom hon har fått bättre förutsättningar att lära sig och utvecklas utifrån sina utmaningar nu. Hoppas och ber att allt går vägen.

Själv ska jag tillbaka till jobbet imorgon, efter mina två semesterveckor. Längtar till höst nu faktiskt, får intala mig att jag måste vänta några dagar till innan jag får bylsa in mig i tjocktröjor och yllesockar. Men det kommer, snart så. Och då är jag beredd!

söndag 21 augusti 2016

So long

Jag har haft en crush på England så länge jag kan minnas. När jag var liten ville jag rida omkring i röd kavaj och ridbyxor och jaga räv på hedarna. På den tiden trodde jag rävjakt var som kurragömma i fina kläder. I tonåren hade jag klippkort på British Airways. Jobbade ihop några tusen och åkte över för att andas londonsmog, klubba och vara med kompisar. Så småningom flyttade jag också hit, först som nybliven vuxen och sedan med familjen.

Det är något visst med folket här tycker jag. De är ofta opretentiösa och varma, med en torr och ibland lite vass humor. Och den brittiska naturen har alltid gett mig det där fladdret i maggropen som hör ihop med förälskelse för mig. Jag har dånat många gånger - över kustlinjen, eller skogen (som egentligen inte är så mycket till skog för en svensk, men som är alldeles förtjusande), och över alla tusentals växter som av någon anledning trivs just här men inte hemma. För att inte tala om språket. Detta hopplöst vackra språk som är omöjligt att rå på, och vars stavningsregler är som det engelska vädret - oförutsägbart. För att inte säga opålitligt.

För mig har den här resan till England varit annorlunda än de andra. Den där känslan av hopplös tonårskärlek är borta. Det är som att jag ser min stora, handlösa förälskelse i ett nyktrare ljus. Jag kan fortfarande få magknip av det vackra, men jag kan beundra och gå vidare utan att förlora jämvikten eller drömma om en framtid här. Det känns som en befrielse. Och faktum är att jag längtar hem till Gävle, till svensk höst och barrskog, mörka oktoberkvällar och så småningom rimfrost och kanske snö. So England, if you remember me: Thanks for all the fun! And so long. Cause I'm heading home tomorrow.







Stormvarning

Vi var på bröllop igår. Det var en god vän som gifte sig, och dagen var fantastisk. Mycket skratt, lite allvar, finklädda människor och nya bekantskaper. Mellan den stora festen i kyrkan och bröllopsmiddagen på restaurangen hade mr Stenlund och jag ett par timmar för oss själva, och det händer inte jätteofta kan jag säga.

Vi gick ner till havet och vinden ven kring huvudet. Tänk svensk höststorm fast med ljumma vindar så är det nog nära. Måsarna surfade på vindarna och stod nästan stilla, fast de var högt uppe i luften. Vågorna mot stenstranden och den starka vinden gjorde att det fullkomligt dånade omkring oss. Och vi sjöng. Det var nog frihetskänslan - vetskapen om att barnen var i tryggt förvar hos Farmor och vi kunde göra vad vi ville - eller tröttheten kanske, den får en ju att göra konstiga grejer. Men, i alla fall, vi fyllde lungorna med storm och sjöng. En egenpåhittad, smärtsamt dålig musikalinspirerad låt om att vi var på deeeejt. Och jag var lätt i hjärtat. Och stormande glad.


torsdag 18 augusti 2016

Paviljongen del 2

Och här kommer Brighton Pavillion mer i sin helhet, kortet är taget från en dubbeldäckare. Vi lever det oerhört glamorösa semesterlivet och slår till med att ta bussen, som ni förstår.


Det lustiga är att mitt i alla österländska krusiduller har arkitekten smugit dit två strama, superengelska torn a la Robin Hood. Ledtråd: de sitter nära den största lökkupolen (och det är bara den ena som syns i bild). Nu är frågan: är dessa torn ett utslag av gammal god brittisk humor, eller av att man ville få med nå't man kände igen och gillade så mycket? Måste googla.

tisdag 16 augusti 2016

Återvändandets våndor

Det är alltid speciellt tycker jag, att återvända till en plats som en gång varit hemma. Den här gången njuter jag av att återse platserna, göra bekantskap med våra vänners nya barn som vi aldrig träffat förut, lyssna på duvorna som alltid tycks ha något att prata om, äta toast och marmelad.

Idag tog vi min favoritpromenad till Buxted Park, en överväxt gammal herrgårdspark med damm, änder och ädelträd från fornstora da'r. Och skogsvägen dit var precis som jag minns den. Lummig. Ogenomtränglig på sina ställen. Nästan lite sagolik.


Den ungerska eken stod stolt vid vattnet och tog emot som vanligt, och hade den vuxit sedan sist var det ingen som såg det. Notera mr Stenlund som sitter vid trädets fot.



Men fåren som brukade beta på ängarna fanns inte kvar, och när de försvann började djungeln ta över. Ormbunkar höga som vuxna män, balsamin som breder ut sig över vidderna. Murgröna, björnbärssnår, högt bångstyrigt gräs. Brännässlor. Överallt, brännässlor. Först blev jag ledsen när jag såg hur den redan changerade parken ätits upp av vild natur. Det är lätt att säga men svårt i praktiken, att acceptera hur allt förändras och att vi inte återvänder till samma plats som vi lämnar. Som väl var fanns skogspromenaden hem kvar, den med allt som stod kvar. Som vanligt.



måndag 15 augusti 2016

Kvällsfriden

Hemma i Sverige börjar folk jobba och gå in i höstterminen, men hos oss är det sommar en vecka till. Så länge vi är kvar i England kommer höstterminen med dess inrutade vardag inte åt oss.

Igår var det söndag och jag sov nästan hela dygnet. Det är många intryck som ska sorteras så jag gissar att jag behövde den tiden. Idag har vi skrotat runt i det stora fina huset och varit på långpromenad, och nu är det kväll och allt stannar upp. Naturen. Barnen. Tankarna. Alla så kallade måsten. Men om man lyssnar riktigt noga hör man hur det liksom surrar i bakgrunden. Det är internet som vaknat till liv, just när allt annat stannar upp. En film snurrar i något rum, youtube i ett annat, och så är det jag som knattrar på telefonen. Ganska mysigt faktiskt. Som en digital lägereld.

lördag 13 augusti 2016

Duschande måsar...



... trodde jag aldrig att jag skulle få se, men idag poserade de för oss i säkert en kvart. De duschade och drack vatten och bråkade som småsyskon om bästa platsen. Det syns kanske inte på bilden men måsarna i Brighton är stora som kylskåp, och nästan lika läskiga där de flyger omkring. Lika läskiga som flygande kylskåp alltså, så mesig är jag inte.



Anita Ekberg, släng dig i väggen.