Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


lördag 31 december 2011

Happy New Year


Nu står ett nytt år för dörren och man ska lära sig att skriva 2012. Det brukar kännas normalt för mig i februari någon gång. Det här kommande året hoppas jag:
  •  att världsekonomin ska bli bättre. I tredje världen.
  • att folk ska upptäcka Jesus. I västvärlden. Vi som har kommit så långt och upptäckt så mycket, det är ju typiskt att vi har tappat så mycket viktigt på vägen.
  • att inga barn i varken Sverige eller England ska stå utan hem eller kärleksfulla föräldrar.
  • att det ska bli mindre kusligt och mer fantastiskt att fylla 40. Jag har ju bestämt mig för att inte ta illa upp när jag ser mig i spegeln och inte känner igen kvinnan som ser tillbaka på mig. (Hon ser mer och mer ut som min mamma, konstigt nog.) Jag behöver bara omfatta det praktiken också. 
  • att jag ska sluta älska godis. Det hoppas jag varje år, och det har ärligt talat funkat jättedåligt hittills.
Och om inte allt detta händer så går ju dagarna ändå. Det har de ju gjort under 2011.
Gott nytt 2012 och Guds välsignelser, alla!

fredag 30 december 2011

Sheffield Park


Idag åkte vi på utflykt till Sheffield Park, en vacker park med anor, och ett eget manor house förstås. Maken sufflerar att huset var i enskild ägo ända fram till 1980-talet, men att det nu är helt "vanliga" lägenheter där. Han har läst på skyltarna. Det har inte jag.


Barnen klättrade i de gigantiska rhododendronbuskarna. Eller buskar förresten, snarare snårskog. "Det största blåbärsris jag har sett" sade Mr Stenlund.


Hortensian är ju oerhört vacker när den blommar, men lika magnifik när den har vissnat. Jag ville inte gå vidare när jag kommit så långt på promenaden.


Tänk att något som är dött kan vara så hjärtskärande vackert. Jag får ont i magen. Literally.


Det här måste ju bara vara en knölsvan, det ser man ju på rötterna där den växer.


Och så ett helt vanligt fönster i The Coach House Tearoom, där vi värmde oss med te och scones efter den regniga promenaden. Och om någon undrar så, ja! Jag älskar England.

Ljuvliga bibbla!

Jag älskar böcker! För mig är de så mycket mer än bara hopsatta blad och ord staplade på varandra. Varje bok är en värld som man får gå in i, en möjlighet att ta paus från det egna livet en stund, eller kanske en glimt av något man inte hade en aning om.

Med fem bokmalar i huset går det åt mycket läsning, och i takt med att barnen damp ner i den stenlundska familjen insåg vi att det är en omöjlighet att köpa allt man läser. För var ska man förvara alla böckerna när bokhyllorna inte räcker till? Och var ska man ta pengarna ifrån när barnen plöjer igenom kassvis med läsning varje vecka? Det är därför vi har bibliotek. Förstås. Biblioteket är en av den moderna världens finaste institutioner. Där kan vem som helst, oavsett inkomst och utbildning  ta sig vart som helst i världen och upptäcka de mest skiftande miljöer - genom något så enkelt som låneböcker. Biblioteket är jämlikhet och rättvisa i en lugn och vacker miljö.

När vi bodde i Pakistan insåg jag plötsligt att bibliotek inte är en självklarhet. Skolan vi arbetade på höll precis på att bygga upp ett bibliotek efter västerländsk modell, av den enkla anledningen att studenterna varken hade råd eller tillgång till böcker själva. Och för mig hisnade tanken. Tänk om jag inte hade haft möjlighet att läsa böcker på mitt eget språk när jag var liten? Då hade jag utvecklats på ett helt annat sätt och språket hade knappast blivit en så stor del av mitt liv som det nu har blivit. Jag blev plötsligt tacksam för det jag hade tagit för givet. För de möjligheter jag hade fått i mitt vackra, välordnade land, där det fanns bibliotek i varenda by.

Jag läste i DN idag om att många bibliotek i Sverige måste stänga, eftersom färre och färre lånar böcker nuförtiden. Jag förstår att det måste vara så när det nu finns så många fler informationskanaler än det gjorde för bara 10 år sedan. Och böcker i sig är inget självändamål. Så jag skriver väl inget brandtal om nyttan av att ha kvar alla bibliotek i Sverige. Jag bara hoppas att vi inte helt ska gå vilse i de snabba klickens googleuniversum och facebookvärld. Utan att vi ska fortsätta låta oss förföras av en god bok och ett svalt, tyst bibliotek. Någon gång emellanåt.

torsdag 29 december 2011

Det bästa

Jag känner mig för gammal för nyårslöften, har väl lovat för mycket lite för många gånger kan tänkas. Därför har jag inte tänkt lova någonting inför det nya året, mer än det jag försöker hålla mig till varje dag: att leva ärligt mot mig själv och andra och att älska Gud och människor så gott jag kan - vilket inte är det lättaste, jag vet. Men istället för nyårslöften ska jag se tillbaka på det år som varit och fira det som har varit bra!

Så. Här kommer det, årets bästa:
  • Jag har klarat av att bo i ett nytt land, och så sakteliga kommit in i en ny lunk och ett nytt sätt att leva. Jag har landat på fötterna nu och känner mig mer och mer hemma här i England. Känner till flera celebs och kan navigera i vänstertrafik, åtminstone när jag är pigg, och jag vet precis hur gott det är med mince pie. Några mycket kära vänner har också kommit i vår väg under året, och jag känner mig rik som får ha vänner i båda mina hemländer.
  • Jag har avslutat en högskoleexamen som jag påbörjade på stenåldern och som jag aldrig trodde att jag skulle få möjlighet att göra färdig. Och jag hade jätteroligt under tiden. Well done! Have a biscuit!
  • Jag har vuxit som människa. Tänker särskilt på ett område i livet där jag har kämpat, men där Gud har hjälpt mig igenom. Jag har fått en privatlektion i livskunskap som jag är oerhört tacksam för, även om den kostade på.
  • Jag har haft många möjligheter och gott om tid att lära känna mina barn mer och följa deras liv närmare, och vi har upptäckt livet ihop med allt vad det innebär. Vi har skrattat och gråtit, läst och pratat, städat och varit på utflykt, sovit och bett och kivats och blivit sams. Den största gåvan.
  • Jag har - för första gången i livet - översatt en bok och börjat på en till. Det är mitt drömjobb tror jag ibland, men det finns ju så många...
  • Jag har börjat blogga - det roligaste jag har haft på jättelänge. Tänk att få ägna sig åt något sådant, och bara för att det är så KUL!
  • Jag har lärt mig ännu mer om den man jag älskar och aldrig slutar att förundras över. Vi har dansat genom livet i mer än 17 år nu, och många gånger har vi snubblat och trampat varandra på fötterna. Men nu dansar vi bättre än någonsin. Tack Gud!

Nästa år ska jag fortsätta med det som redan finns i livet, och med de utmaningar som Gud ställer i min väg. Kan nästan inte hålla mig. Jo förresten, det kan jag visst. Det blir nog alldeles lagom att ta en dag i taget, även nästa år. De andra dagarna får lov att vänta på sin tur.


onsdag 28 december 2011

Kan hon så kan jag


Att två totala främlingar blir kära och väljer att slå sina påsar ihop med tanken att det ska vara för livet - det är för mig ett mysterium. Eller det är väl inte att folk lever ihop som förundrar mig, för någonstans tror jag att de allra flesta när en stark dröm om livslång kärlek. Det är snarare att det är möjligt för så många att få kärleksrelationen att överleva som är fascinerande för mig. För trots ständigt växande skilsmässostatistik så är det många som fortfarande lever sina liv tillsammans, dag efter dag och år efter år. Vi formas av varandra och växer ihop mer och mer. Vi bråkar och blir sams och sårar och plåstrar om varandra. Och någonstans genom allt - trots allt ibland - så fortsätter vi att älska.

I Bibeln står det att de äldre kvinnorna ska lära de yngre att älska man och barn, och den versen älskar jag! Jag suger på den ibland när jag tycker att just min kärlek till andra är ynklig. För det är svårt att alltid älska och vara kärleksfull mot sina närmaste, trots att det är dem man verkligen vill ge sitt allra bästa. Men med kärleken och närheten man vill ge följer också trötthet, PMS, förväntningar och besvikelser, och allt annat elände som man önskar att folk slapp.

Nåväl, bibelversen talar om tre saker för mig. Det första är att kärlek inte är enkelt, och att Paulus och grabbarna förstod sig på det och var ärliga och öppna med det. Det är alltså inte bara i mitt liv som det är kämpigt emellanåt. Jag är inte ensam. Det andra är att man kan lära sig. Det blir bättre. Dalarna blir mindre djupa med åren, och höjderna blir nog till och med högre. Lita inte på det sista dock, för det är så länge sedan jag gifte mig så jag kanske har glömt hur ljuvligt det var för femton år sedan. Det tredje är att den äldre generationen är jätteviktig för dem som har familj idag, och som kämpar med man och barn och karriär och amorteringar och vattenläckor och utseendehets och barnuppfostran just nu. Om man alldeles tappar hoppet kan man se på dem som har några fler år på nacken och har tagit sig igenom det man själv är mitt inne i. Man kan be om råd, berätta för någon och dela bördan lite, och framför allt se på att de har tagit sig igenom. Då borde det finnas hopp även för oss.

Min egen svärmor är en förebild för mig och jag är så tacksam att hon finns i mitt liv. Jag ser på henne och på hur hon relaterar till sin man - min egen mans pappa - och hur hennes kärlek till maken är lika vacker som den var åratal innan jag föddes. Hon är en gåva, till sin man och sina barn. Och till mig.

lördag 24 december 2011

Julfrid


Jag älskar juldagen, den är min belöning för allt slit inför julen. Har njutit av Singing in the Rain med Gene Kelly, sjungit carols och skrattat gott med vänner och familj. Julfriden har lagt sig.

Har också tänkt på ett bibelord, i en hel månad nu:

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
. . . 
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.

För mig sammanfattar det här sammanhanget hela julens budskap. I den mörkaste av tider tänder vi ljus, en bild av det som hände när Jesus föddes. Då gick hela världen från mörker till ljus  - från hopplöshet till hopp - och sedan dess blir världen aldrig densamma.

Mörkret omkring oss kan bli grått och skrämmande, men det blir aldrig hopplöst igen. Desperationen kan slå sitt grepp om oss, men den når aldrig längre än till bönevrån. Där måste den släppa taget. För ett barn har fötts och en son är oss given. Ljuset har gått upp. I våra hjärtan.

Julmorgon


 Tänk att det blev jul i år med! Vi hade uppesittarkväll med vänner från flera håll i världen igår och bjöd varann på juldelikatesser från våra hemländer. Lettisk brödsoppa var det mest exotiska tror jag, det smakade som vörtbröd i grötform. Fast godare än det låter. En av våra engelska vänner hade med en julklapp med julrim på, då började jag nästan gråta. Det var en sån fin gest, och kändes som att hon bekräftade vår kultur. Lite som alla som köper billy-hyllor och köttbullar på IKEA.

Idag blir det en nästan helt vanlig julafton i den stenlundska familjen. Någon måste smyga ner till slaktaren bara, för när skinkan skulle provsmakas igår - färdiggriljerad och tillagad efter konstens alla regler - visade det sig att den inte var saltad. Tur att Christmas Eve bara är en vanlig dag här, affärerna har öppet till midnatt tror jag. Och så ska vi avsluta som förra året - gå en ficklampspromenad i mörkret till Christmas Carol Service i kyrkan, och sedan dricka varm choklad med marshmallows. Det blir inte mer jul än så för mig. Ha en riktigt god, glad, vilsam, fridfull, välsignad, underbar jul, alla!

torsdag 22 december 2011

Årets julpynt


Gjorde årets enklaste - och roligaste - julpynt idag. Skar citrusfrukter i skivor, torkade dem lite i hushållspapper, sydde i en tråd i skalet och hängde upp dem i granen. Det blev riktigt fint! Tack Underbaraclara för inspirationen.




Bara en vattenpuss

Bara en vattenpuss ville jag vara. 
Och spegla himlen. 

Kom ihåg Dom Helder Camaras dikt igår när jag var ute och gick, och tänkte: "Ja! Precis! Det vill jag med!"

Sedan såg jag fågeln. Och tänkte om.

onsdag 21 december 2011

Marshmallow Magic Squares

Bakade Marshmallow Magic Squares idag, de har säkert ett annat namn, men anyway. Man smälter 40 g smör långsamt i en gryta, sedan låter man 180 g marshmallows smälta ner i smöret (ser läskigt ut ett tag, men det tar sig). Efter det blandar man i 180 g rice crispies och trycker ut smeten med oljade händer på ett smort bakplåtspapper. Toppar med små smarties eller liknande, jag krossade stora för man tager ju vad man haver.

Försökte klicka ner smeten i små formar men fick snabbt ge mig. Det visar sig nämligen att smält marshmallows blir lika flygigt som kombinationen hår och ballonger - bara jättekladdigt - och jag fick panik.



Man får inte panik när man äter dem, dock. Förrän möjligen efter jul, om man ställer sig på vågen.

Micro-promenad



Följde dottern till badhuset - en micropromenad på fem minuter - i gråmulet regn-glopp. Slogs återigen av vilken vitamininjektion det är bara att komma utanför dörren. Har man kameran med sig hittar man skönheten även den gråaste dag, och på den kortaste av promenader. Jag får nog vara tacksam som får mina kickar av att plåta kvistar och bär, och inte av djuphavsdykning eller rymdflygningar. Det är ju lättare för en småbarnsmamma att det här blir av...


Min älsklingsväxt murgrönan, med sina vackra vinterbär.


Envisa björkblad som håller ett krampaktigt tag om sin kvist. Varje gång jag ser en björk tänker jag på Umeå som också var vår stad en gång. I ett annat århundrade.


tisdag 20 december 2011

All I want for Christmas

Frågade barnen "What do you like best about Christmas" och väntade mig "gifts, gifts, and more gifts". De brukar nämligen gå laget runt vid fikabordet på kvällarna och berätta vilken julklapp de önskar sig mest just den dagen. Och så är de ju barn, och alla barn jag känner gillar paket. Alla vuxna med om jag tänker efter.

Men de tänkte längre än så. Femåringen var blixtsnabb med sitt svar: "I like decorating the Christmas tree", sade han. "My favourite is giving", sade dottern drömmande, och jag tänkte på att hon pysslat julklappar sedan november.
 
Men mellansonen, han sade i alla fall: "I like the presents!" Å, vilken tur! Jag som har köpt så många!

Godmorgon världen!


Ny dag. Nya tag. Igår var igår och nu är det nu. Det som har varit har varit, och framför ligger en obruten dag - oanvänd, redo att brukas till något vackert. Eller nyttigt. Eller inte alls.

Det jag ser fram emot minst av allt och gruvar mig för - det ska jag göra direkt. Då kan jag ju se tillbaka på det och vara glad istället för att fortsätta gå omkring och gruva mig. Och all den tid jag behöver, den har jag. En sekund i taget. Nu. Och nu. Och nu.

Den som känner mig förstår att jag peppar mig själv här. Men jag tycker nog att det funkar! Ha en underbar dag, alla!

måndag 19 december 2011

Egentid


Idag har vår lilla ankfamilj varit och handlat tillsammans med hela Uckfield tror jag. Det är fascinerande att det ens kan bli trafikstockning i en så liten stad som den här, men idag var det stopp. Folk och bilar överallt. Nu sover barnen i sina sängar och maken jobbar natt, och jag... Borde. Sova. Men...

Det är ju så skönt med ett tyst hus. Det finns ingen som pockar på min uppmärksamhet och jag får plötsligt tänka mina egna tankar. De är visserligen få och spretiga i den här sena timmen, men ändå mina! Och jag vill bara stanna uppe en liten stund till.

Jag älskar min familj mer än jag trodde var möjligt. Men efter många och långa dagar tillsammans är det ändå ljuvligt med ensamheten ibland, och att få att vara för sig själv. Hörde om de svenska journalisterna i Etiopien, att de aldrig kan tänka en egen tanke i fängelset, eftersom musik dånar genom högtalarna dygnet runt och lysrören i taket aldrig släcks. Jag gissar att deras önskelista inför julen ser helt annorlunda ut än min, för jag har ju redan det viktigaste. Frihet. En egen säng. Mina älskade alldeles nära. Egentid.

Nu vet jag vad jag ska göra innan jag somnar. Jag ska be. För journalisterna och de andra i fängelset där borta i Etiopien. Där ljuset aldrig slocknar och det aldrig blir tyst.

söndag 18 december 2011

Sköna söndag


Idag ska vi sjunga i kyrkan, det var länge sedan så det ska bli jätteroligt. Går omkring och övar på munspel till och med; min man måste ha en unik övertalningsförmåga för jag har aldrig spelat munspel förut och nu ska jag göra det offentligt. Men om jag tänker på Ruskprick i Saltkråkan och försöker se ut som Louise Hoffsten ska det nog gå bra. Intalar jag mig. Ha en skön fjärde advent!

lördag 17 december 2011

Julfrid?



Snart fjärde advent och om en vecka har julen sin absoluta peak. Jag minns när jag var liten och paketen var öppnade, att jag ofta kände tomhet och undrade varför jag hade väntat på just julen så länge. Som vuxen har julen ofta känts som ett maratonlopp som man bara måste klara av, och när man gjort det kan man pusta ut och säga bra gjort till sig själv. Innan man ställer sig och diskar.

Det finns en förväntan på julen som visar sig vara mer en boja än en välsignelse. Och det är väl inte jul-pressen vi väntar på, och tänder ljus för? Så nu sitter jag här och funderar på vad som är en bra jul för mig egentligen, eftersom jag inser att det inte är detsamma som den jul media visar upp.

Det jag längtar efter mest är att kunna sitta ner och uppleva friden. Och tacksamheten. Närheten till Gud och min familj. Och att se barnen lyckliga, för att vi är tillsammans och de vet att vi älskar dem. Så okej, Ulrika. Hembakat knäckebröd är gott, men ingen väg till julfrid. Och ett välputsat hus är skönt att ha, men jag kan lika gärna släcka lampan och tända ljus. Och storstäda färdigt i januari.

I år ska det bli! I år stryker jag Kraven från inbjudningslistan och bjuder in Friden istället. Och Maybe This Christmas får påminna mig när jag glömmer.

End of term

 

Barnens gick sin sista dag i skolan igår, och solen gick ner över skolgården. Ut med lunchlådor och skolväskor, in med lata sovmorgnar och mys i soffan! Let the Christmas holidays begin!


På vägen hem hittade vi ett litet träd som blommar på bar kvist. Jag har absolut ingen aning om vad det är för något, men det har i alla fall inga problem att blomma i kyla och grådask, sådär veckan före jul.



fredag 16 december 2011

Vackra, vackra höst


Jag vet att jag har sagt det förut, men jag kan inte se mig mätt på naturen! Det mest fascinerande är kanske att den förändras hela tiden - precis som en människa formas och omformas både inuti och utanpå. Det är spännade att se bilder på människor man känner, och konstatera att de ser annorlunda ut nu än för bara något år sedan. Det gäller naturligtvis mig med, men jag har svårare att se på mig själv objektivt av någon anledning.


Så vackra som de här bären är, så outsägligt vackra är vi allihop! Och Någon ville våra liv!

Snö!

Idag snöar det bevars! Fjärde året i rad, och det är ju speciellt när det inte brukar komma snö mer än vart tionde år ungefär. Ifjol stängde man skolorna i en vecka och maten kom inte fram till butikerna eftersom det var så halt. Till slut var det så urplockat att man fick handla long life-mjölken och fantisera om frukt och grönsaker till maten. Erik cyklade hem från jobbet som vanligt och kunde cykla om kilometerlånga köer av bilar som stod stilla i halkan - jag kan berätta att han var stolt då...

Som svensk blir jag plötsligt tacksam att jag lever i det här århundradet och inte tre hundra år tidigare - hur skulle vi i Norden kunna leva på som vanligt utan fina, plogade vägar med breda vägrenar, eller utan vinterdäck på bilen? Nejdå, det fanns ju inte bilar och sådant då, men man blev nog ofta både insnöad och isolerad i Sverige på den tiden, och det känns lite läskigt för en 2000-talsmänniska som mig att tänka sig.

Nåväl, här är snötäcket obefintligt än så länge. Kanske jag måste hamstra lite julmat i alla fall, innan det är omöjligt att ta sig till Tesco?

torsdag 15 december 2011

Tankar från en sjukbädd

 
Idag har jag varit sjuk, vilket känns lite som en lyx när man bara blir påmind om det så där klädsamt mycket. Har suttit i morgonrocken och studerat, och druckit te, och funderat lite på lycka (igen). Risken är ju nämligen att man går genom livet och väntar på ett lyckorus som aldrig kommer, medan förutsättningarna för att vara lycklig finns där hela tiden.


I bibeln står det om att alltid glädja sig: "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: Gläd er!" Men är det så lätt då, att alltid vara glad och happy clappy?! Nej, inte i alla lägen, men om vi kan få iväg rymdfarkoster till månen och transplantera hjärtan och utforska utdöda kulturer och språk, så måste det i alla fall vara värt ett försök att styra våra sinnen litegrann. Inte för att vi ska bli så där irriterande präktiga, utan för att glädje och tacksamhet är som en regnjacka för själen. Jag ska förklara hur jag menar: Glädje föder glädje, och ilska föder ilska, precis som kärleksfulla handlingar föder kärleksfulla känslor. Att erkänna och ge utrymme för det goda i livet innebär också att det negativa inte får oproportionerligt stort fokus och grepp om oss. Det negativa rinner lättare av oss om vi håller det i sitt rätta perspektiv: glädjen blir regnjackan som skyddar oss från att översköljas av negativa känslor.


Men då blir man väl en hycklare, om man slutar lyssna till sig själv och låtsas vara gladare än man är!? Ja och nej, skulle jag vilja säga. Jag tror på ärlighet, att säga som det är och inte hymla med hur man egentligen känner. På det sättet kan man inte gå omkring och låtsas att allt är bra när det helt uppenbart inte är det. Men den som ständigt lever med slagsida mot motgångarna i livet är knappast ärlig - varken mot sig själv eller mot andra. Och besvikelse är väldigt lätt att fastna i. Säg att det är ens födelsedag och tio vänner kommer på kalaset, medan en glömmer bort det. Att då slänga bort de tio vännernas välsignelse och låta besvikelsen ta över för den enda som inte kom, det är faktiskt ganska barnsligt. Den barnsligheten vill jag utmana, främst i mig själv men också i vår ganska bortskämda kultur.

Jag är tacksam idag. För livet först och främst, men också för en Gud som ger mig handfasta råd om hur jag ska segla torrskodd genom livet. För familjen och vänner, för att jag får studera, har mat och kläder (en del till och med nya), och tak över huvudet. Och om den dagen kommer då allt tas ifrån mig vill jag ändå vara tacksam. Och glad. Trots allt.

onsdag 14 december 2011

Hoppsan


Idag har jag lärt mig att så fort man trycker på publicera-knappen på sin blogg, så är det oåterkalleligt. Således verkar det som att jag inte kan ta bort den här bilden, hur gärna jag än skulle vilja.

Jag är lite tacksam ändå att det var det här jag råkade lägga ut, och inte något bildspel av mina fulaste grimaser. Men jag ska klicka försiktigare nästa gång, så slipper vi grimaserna även i fortsättningen!

Vår engelska bakgård


 Murgrönan växer som ogräs


Skulpturen med flera funktioner 


Jordgubbarna som ger löfte om en sommar till

Batman smells


Missade lucia igår, även om barnen lärde mig en ny julsång: Jingle Bells, Batman smells, Robin laid an egg! Nåja, julstämningen kanske kommer idag istället. Men det är svårt när det regnar och förvånansvärt många människor fortfarande går omkring i shorts.

måndag 12 december 2011

Nativity Play


Tog en välbehövlig paus i korrekturläsningen och gick på Benjamins Nativity Play i skolan. Han har nästan huvudrollen kan man väl säga, spelar en av rovfåglarna som flög omkring herdarna i julnatten (dem känner väl alla till gissar jag). Men han liknade förstås mest en ängel i sin pepparkaksdräkt, om jag nu får säga det själv.


söndag 11 december 2011

Om träd och mäniskor


Det finns vindpinade träd. Och så finns det vindpinade människor. De förra betraktar och beundrar jag. Gud give att jag ser - och älskar - även de senare.

lördag 10 december 2011

Jack Frost

Frosten nyps så härligt! Och äntligen får jag spela den här!

Att komma ikapp

Det finns ett gammalt ordspråk som jag snappat upp någonstans och som tar upp nödvändigheten av att stanna upp ibland. Att vänta in själen, kallas det. Den som såg Pianot på 90-talet minns kanske aboriginerna som skulle bära ett piano genom djungeln, men som rätt var det var bara satte sig ner och vägrade gå ett steg till. De kände att de blev pressade att göra något som de inte mådde bra av, och tog helt sonika en paus på några timmar - eller dagar - tills det kändes ok att kliva upp och fortsätta den långa färden.

Välfärd för mig är egentid, när ingenting måste hända. Det är större än att äga de senaste prylarna eller komma till de mest spännande platserna. Och det handlar om en själv. Vi möter så många påfrestningar under bara en dag, och det är aldrig möjligt att hänga undan sig själv i garderoben och bara fortsätta trava på utan. Vi måste stå ut med livet - och vi ska räcka länge, länge. Frågan är bara om vi tillåter oss själva att vila och inte producera.

Jag är övertygad om att alla behöver tid för sig själva, även barnen. Barnens liv vilar i händerna på vuxna, och det är hela tiden andra som sätter upp ramarna för vad deras liv ska innehålla, vecka efter vecka, år efter år. Åtminstone i vår familj är det viktigt att vi inte planerar in för mycket, för vi ser att barnen mår så mycket bättre om de inte är pressade av tider och aktiviteter dagarna i ända. Idag var det sonen som vägrade följa med på utflykten, för att han behövde gå hemma och drälla för sig själv. Nu sitter han nybadad och lycklig i sin morgonrock och spelar ds-spel. Och någonstans där inuti händer det - sakta men säkert - att själen kommer ikapp och hela pojken får ny kraft och nytt mod igen.

fredag 9 december 2011

Det stora i det lilla


Storslagna vyer är fantastiska, men att stanna upp och gå nära, nära naturens små detaljer är minst lika hisnande. Jag tänker på lavan på ett träd till exempel, eller gultörne som blommar under fel årstid.

Om någon frågar hur jag kan tro på en Gud i den här galna världen, så vill jag kontra med just det. Se på lavan på grenen. På gultörnet i full blom. En ljuvlig liten bebishand. Eller ett leende. Hur skulle jag kunna låta bli att tro?




torsdag 8 december 2011

Det bästa


Idag var det absolut bästa - och värsta - som hände mig, att stå på en udde i Engelska Kanalen och inte veta om jag skulle kunna gå ett steg till utan att blåsa bort. Vinden ven i 80 km/h och det dånade i baskern. Nästan lite väl läskigt, men vi kände i varenda por att vi lever!

Beachy Head




Det här är fyren Belle Tout - man kanske skulle kunna översätta det som att allt här är vackert. Den står på södra Englands rand och används inte mer. Man har redan flyttat fyren längre från klippkanten, eftersom erosionen bryter ner kalkstensklipporna så snabbt. Det mesta av staketet på klippan hänger utför kanten - platsen där det stod finns knappt kvar längre. Och vägen upp till fyren försvinner den med.





Den andra fyren vid Beachy Head är den som används idag. Det är så vackert så att jag får andnöd. Eller också är det den höga höjden, men jag tror inte det.


  
  
Ja, det var ett storslaget firande idag. Och jag firar fortfarande i hjärtat. Det ler. 

Firar!



Det ligger en sådan tillfredsställelse i att bli färdig med något. Idag ska min c-uppsats opponeras på, och för mig är det en personlig seger. Jag började skriva den för många år sedan, men livet kom emellan och jag blev aldrig klar. Trodde länge att jag aldrig skulle bli klar.

Men nu. Idag sätter jag punkt för ett av livets många, många kapitel. Det ska firas! Jag firar med havsbris och vita klippor, och med kaffe tillsammans med Erik och våra fina gäster. Ha en skön dag ni med!

onsdag 7 december 2011

Tantvarning

Kära nån då, jag hade glömt att den här bloggen fanns. Tantvarning.se är puttrande glädje i en ruta på nätet.

Tyst i huset

Våra kära gäster sitter på tåget till London, maken har åkt till jobbet och 'the school run' är avslutad - ett välfunnet uttryck för när mammor och pappor kastar sig iväg till skolan med barnen och lunchväskorna slängande efter sig.

Nu är det är tyst i vårt lilla hus. Jag kan sitta var jag vill och jobba. I det minimala hemmakontoret, nere i loungen (läs soffan), eller i köket där det är nära till tekokaren. Det här är vardagslyx för mig.



Det blev soffan. En stund i alla fall. Sedan får vi se.

tisdag 6 december 2011

En egen dörr

Tänk att det är 2011, och fortfarande finns det så många som inte har en dörr att stänga om sig när dagen är slut. Och nu har frosten kommit. Det finns förstås saker man kan göra om man har ett eget hem, men vill hjälpa dem som inte har det - skänka pengar eller kläder till organisationer som hjälper hemlösa till exempel.  Naturligtvis kan ingen kan göra allt, eller hjälpa alla. Men många, många kan göra något.

Månen

 
På väg hem genom sta'n slogs jag av  hur vacker månen är, och hur den lyser upp allt det svarta. Stannade och tog en bild, och då kom en man och ställde sig bredvid mig, även han med näsan i vädret. Han berättade om månen hemma i Bangladesh och om hur den förändras hela tiden. Jag tyckte jag kände igen den där hemlängtan som kan hugga till emellanåt, i hans röst.

Det är fascinerande att var man än är på jorden, så finns månen där. Det är samma måne i Uckfield som i Västerbotten, eller Georgien. Och nu lyser den både här på oss och i södra Indien, precis som i den unge mannens älskade Bangladesh. Den lyser också på flygplanet som färdas mellan Skavsta och Gatwick, just precis i det här ögonblicket. Där sitter Eriks föräldrar och bror, mina svärföräldrar och min svåger, barnens farföräldrar och farbror. Å, vad vi längtar...

Awesome

Igår när vi skulle till Tunbridge Wells tillämpade min make lite tough love; han övertalade mig att köra eftersom vi båda vet - han offentligt, jag i smyg - att jag gärna skulle överlåta all vänstertrafik åt honom.

Well, när jag körde ut ur garaget var han gullig och tog en bild.


Den kräver lite förklaring: Om man ska komma ut måste man åla in i bilen, fälla in backspeglarna mot bildörrarna, öppna takluckan och hålla ner antennen, eftersom garaget byggdes för fordon i lådbilsklassen. Vad glamoröst det kan vara ändå, med livet.

måndag 5 december 2011

Bra grejer

Idag var en sådan där dag när jag tycker att jag borde hinna allt, och därför inte lyckas särskilt bra med något. Det är då man behöver en riktigt bra lista. Inte en att-göra-lista som jag har övat på att skriva i 20 år eller så, de tror jag inte på längre. Nej, något finare: en lista över allt jag är glad för! Då får jag  liksom gå igenom dagen en gång till och sålla bort det jag är stressad över, och spara det fina. Ja, så får det bli!

Idag är jag glad för att Erik och jag var tillsammans och gjorde vardagsgrejer ihop. Åt en snabblunch av gårdagens laxrulle. Körde genom vackra Sussex och pratade om huruvida man kan vara avundsjuk på sig själv. Sprang efter julklappar åt människor som vi älskar.

Och så är jag glad över att Natans vän Toby var här efter skolan, och att alla barnen hade så roligt tillsammans. Och så är jag glad för min tekopp. Och Kurt Elling. Och över att jag snart är fyrtio, eftersom jag känner mig själv så mycket bättre nu än för en massa år sedan.

Det var någon ateist som sade att det svåraste med att inte tro på en Gud, var att man inte har någonstans att vända sig med sin tacksamhet. Det problemet har inte jag. Vissa dagar måste jag påminna mig om att vara tacksam bara.

Ikväll lyssnar jag på Kurt Elling och slår in julklappar. Den här är härlig! Cool Yule heter den.

söndag 4 december 2011

Huset fullt

Idag har vi haft huset fullt hela da'n. Först var det familjen som flaxade omkring och försökte förbereda för det stora slaget, och sedan var det grannar och glögg och lussekatter i vartenda hörn. Nu är det lugnet efter stormen, och jag är tacksam och glad.


Tänkte mycket på Jesus idag. Det står om honom att han sprang på många kalas och träffade mycket folk, så enkel och mänsklig, och mitt i allt det mänskliga en glimt av himlen själv. Några gav han personliga hälsningar från Gud och viskade svaren på deras gnagande, outtalade frågor. Vissa botade han, och andra utmanade han, eller gav en ny inriktning för hela livet.


Jag skulle så gärna vilja att vårt hem var lite som Jesus - enkelt, och mänskligt. Och en liten, liten glimt av himlen.