Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


måndag 31 december 2012

Nästa etapp


Jag gillar egentligen inte nyårshelgen särskilt mycket, och är trött på att fira efter flera veckor av advent och den stora urladdningen Julen. Men en sak gillar jag, och det är att man kan fundera igenom hur livet blev och tänka igenom hur man vill bygga nästa fas av vägsträckan.

Mitt liv det här året blev på många sätt en parentes. Vi vet att vi inte ska bo här för evigt, och det liv vi lever nu kommer förändras inom en inte allt för avlägsen framtid. Men ändå är jag tacksam för det här året. Jag har kunnat ge barnen tid i år - mer än jag hade kunnat om vi hade satsat annorlunda. Jag har kunnat fortsätta studera, och bli nyförälskad i "mina" ämnen. Jag har haft tid att lära känna mig själv bättre - både styrkor och svagheter - och kunnat utvärdera en del av det som hittills varit självklart i mitt liv. Jag har upptäckt nya rynkor, dessa härliga och läskiga tecken på mänsklig mognad. Jag har fyllt 40 och tycker mig inse att varje ålder vi får är en gåva, att upptäcka och glädjas över.

Nästa fas av vägsträckan vet jag naturligtvis ingenting om, förutom att den blir full av utmaningar. Riktiga utmaningar som jag i nuläget undrar hur vi ska klara. Och jag vet att vi kommer behöva Gud, varandra och en hel del mod (alternativt dumdristighet) för att segla i mål om ett år och kunna säga att det blev ett bra år och att vi klarade det.

Det är så skönt att vi inte behöver möta framtiden ensamma. Någon står redan där och väntar på oss - trygg, stark och säker - i all vår otrygghet och svaghet. Jag önskar dig ett riktigt gott 2013.

söndag 30 december 2012

Akvareller


Det här är kanske min favoritbild av vår High Street, som badade i akvarell-ljus den dagen jag fotade. Just det ljuset tycker jag är så typiskt engelskt; kanske det har med öklimatet att göra att fukten alltid gör sig påmind. Vår gräsmatta är som en övermättad badsvamp hela vintern. Om man går på gräset sipprar vattnet kring tårna, trots att vi bor högst upp på en av kullarna och närmsta vattendrag ligger säkert en kilometer bort.

Idag njuter jag av att vara inomhus och nästan helt ensam. Barnen har jag ju alltid omkring mig, men i övrigt är det tyst och lugnt. Imorgon börjar vardagen igen, åtminstone för mig som har hösttermin ett par veckor till och en d-uppsats att få färdig. Men idag är det söndag, och tid för att ladda batterierna. Have a good one!

fredag 28 december 2012

Fredag


Den här dagen började tidigt - syrran åkte iväg med taxin klockan halvfem och sedan var kroppen igång. Men som väl är kan man ju ta det sakta, och det har jag gjort idag. Städat, diskat, tvättat som vanligt, fast i ultrarapid. De här bilderna är från igår, när vi åkte till Sheffield Park. Ett kärt återseende.


Efter dagar av regn bestämde sig solen för att titta fram en stund och slog följe med oss där på stigarna. Här är dottern som njuter av vinden och ljuset. Önskar er en skön helg.

torsdag 27 december 2012

Sista kvällen


Så är sista kvällen med syster här. Skulle så gärna spara våra dagar i en liten ask och ta fram när det blir trist och grått. Men man får väl minnas istället, inser jag precis. Tack Gud och livet för allt det goda. 

onsdag 26 december 2012

Och mera



Efter lite för mycket soffmys och djupgrävningar i godisskålen måste vi ut igen idag - syrran, barnen och jag. Och många fler ville visst också vara i Ashdown Forest en annandag som denna.


Ljuvliga plats - tyst, blåsig, karg och vacker. Hedmarken här är fascinerande och vidstäckt, men aldrig, aldrig tråkig. Precis som människor man möter ibland. Sådana som lever i utanförskap - präglade av ett hårt liv - men som bär på dolda skatter om man tar sig tid att titta lite närmare. Jag vill inte skynda förbi folk, även om jag gör det allt för ofta. Människor är ju värda att uppskattas och mötas med respekt, oavsett vilka de är.


Och här finns också välståndet, eller åtminstone det som liknar välstånd vid första anblicken. Vackert hus på ytan, men ingen vet vad som döljer sig där i. Fattigdom, ensamhet eller sorg. Eller glädje, förnöjsamhet, rikedom och tacksamhet. Kanske till och med allt på samma gång - som livet.

Promenad

 Det är något särskilt med att komma tillbaka till samma plats och uppleva den igen och igen.Rocks Park är en sådan plats jag gärna återvänder till, den här gången med kära syster som firar jul med oss.

 Översvämningarna gör att det inte gick att gå ner i grottorna som man brukar kunna, men man kan ju beundra lite på avstånd med.


Vinterfärger i rost, grönt och gult. Vem var det som sade att vintern var trist nu igen?
Det kan väl aldrig ha varit jag, hemska tanke!

tisdag 25 december 2012

Juldag


Idag är det vila. Da'n efter dopparedan har för mig alltid varit den bästa, just av den anledningen. Inget att stressa till, inget att förbereda (mer än något gott till middag kanske), lugna, glada och harmoniska barn efter gårdagens känslomässiga urladdning - och massor av anledningar att bara ta det lugnt, gå långa promenader, slappa i soffan med en bra film, eller kanske läsa en bok.

Jag har haft ett lite ansträngt förhållande till julen. Är det verkligen en kristen högtid har jag undrat, och kommit fram till att den naturligtvis är vad man gör den till. Julen är en utmärkt anledning att skämma bort sina närmaste lite extra, att överleva årets mörkaste tid med lite glitter, glamour och fest, eller att minnas det många kristna påminner sig om just nu. Att det finns en Gud som inte struntar i vårt inre mörker, utan kommer med ljus, glädje och fest där det varit novemberglopp och decemberdepp. Som vill bekanta sig med oss, och vill att vi bekantar oss med honom. Som älskar oss mer än vi någonsin kan ana - och mer ändå - precis som en förälder som sliter och kämpar för att få till en god jul för sina barn, och tar i från tårna för att göra dem lyckliga.

Vad du än vill att din jul ska vara, så önskar jag att den är god. Att själva livet lyser så här lite extra över dig, som stjärnan i fönstret. Och om julen inte blev så god som du hade hoppats, vill jag önska dig frid. För jag tror att hur ensam man än känner sig och hur fel det än blir, så är man ändå aldrig helt ensam, och det finns hopp om bättre da'r. För "ett barn är oss fött, en son är oss given" som man läser i kyrkorna den här tiden, och hans namn är "Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader och Fridsfurste". För mig, dig och oss alla. Det betyder nämligen julen för mig. 

fredag 21 december 2012

The Downs


Det här är en bild från kullarna alldeles norr om Brighton där vi var i helgen. Nere på the Downs är det alltid vackert, oavsett årstid eller väder. Men hit till vår lilla stad har översvämningarna hittat på riktigt nu - de som bor på kullen öster om stan kan inte ta sig över bron med bilen, för vattnet rinner över bron, så högt står det. Eller snarare svallar.

Idag blir det uppsatsskrivande på morgonen och syster från kära Sverige resten av dagen. Jag känner mig rik idag. Ha det gott där du är!

torsdag 20 december 2012

Bara en enda ros...


... på ett evigt klänge
sån't är livet
trist varar länge
Men
underbart är kort
alldeles för kort

Och snart är det vår och varmt igen.

onsdag 19 december 2012

Så det kan bli


Så här kan det bli när man har fel inställningar i kameran. Men jag hör nästan Skorpans röst i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. "Jag ser ljuset, Jonatan, jag ser ljuset!"

Decembervardag


Å, jag tror visst att det funkar att lägga ut saker på bloggen igen, vad kul! Hej igen! Och stort tack, kära Eva Trillian för hjälpen på vägen.

Det här är bilder från en bilutflykt med maken för några dagar sedan. Efter några år i England har bilden av december förändrats något. Ingen knarrande snö, inget som gnistrar, och knappt några barrträd alls. Men det är fortfarande mycket vackert. Här är det ju mistel, murgröna och järnek som står för julgrönskan. Och så plastgranarna förstås.

Och bären. Dessa ljuvliga, juliga, röda bär. 

Jag har saknat det här. Skönt att vara tillbaka.

fredag 7 december 2012

Long time no see

Hej igen kära ni! Här har det verkligen varit dött ett tag, men egentligen inte med flit. Det visar sig att jag har lagt in så många bilder nu att utrymmet är fullt, och jag vet inte hur jag ska göra härnäst. Så då går dagarna och veckorna, och hips vips var den en hel månad sedan sist.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag som inte hade något att säga förut har fått riktig bloggabstinens. Så snart maken är ledig tillräckligt länge för att hinna hjälpa mig, så börjas det nog igen. Hoppas det blir imorgon...

För övrigt är det tur att det firas jul här på dessa nordliga breddgrader. Jag skulle bli galen om det inte fanns något att se fram emot, mer än mörker och kyla, frost och kalla vindar. Men snart vänder det, och magnolian  på vägen till barnens skola knoppas, som ett löfte om att det kommer en tid även efter december.