Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


onsdag 30 november 2011

GI-lunch

GI-lunch på två minuter. Nyttigare än en macka och ack, så gott. Hårdbrödet är min kära svägerskas norska knäckebröd med alla tänkbara frön och läckerheter.

Mellan-dag

Idag är det strejk i barnens skola, och Benjamin drog det längsta strået. Han fick vara hemma medan de andra barnen traskade till skolan som vanligt. Det är ljuvligt att bara vara vi två en dag, en total lyx som det yngsta barnet inte så ofta får njuta av. Han sjunger och leker, och kollar på vilka barnprogram han vill (bara det!). Jag försöker att inte tänka på skolarbetet utan att njuta av stunden istället. Och planera för vår svenska adventsfest med grannarna i helgen.

Det blir inget kort idag, för jag tror inte att det finns en enda vrå i huset som lämpar sig för fotografering efter min super-plugg-vecka. Och ett rörigt hus har man nog av utan att behöva föreviga det också.

måndag 28 november 2011

20 år senare


För 20 år sedan hade jag precis gått ut gymnasiet och åkt utomlands för att lägga världen för mina fötter. Jag pluggade engelska i Brighton, och satt på precis den här bänken och funderade på livet. Nu sitter mina barn där. Undrar vad de gör om 20 år?


söndag 27 november 2011

Mera advent

Fick panik-åka till ett av mina universitet idag, för att få tag på boken som plötsligt inte gick att ladda ner från universitetet i Umeå längre. Som tur är ligger det andra bara ett par mil bort. Så blev det alltså så, att vårt adventsfika intogs i strålande sol, med julfina måsar cirklande över oss. En ljuvlig dag helt enkelt.




 Nu är det bara en bok som ska läsas och två som ska analyseras innan midnatt. Men först julmusik. Och kaffe...

Advent

Första advent och vinden viner utanför fönstren. Det verkar som att vädren i Sverige och England följs åt ganska väl - förra vintern en 'vargavinter' med metervis med snö i Sverige och en hel vecka med snöblask i England, ljuvliga vårveckor med sommarsmak, och så den här hösten som ger septembervibbar, rosor och smultron i november.

Tänker på våra fina adventsljusstakar och undrar hur vi tänkte när vi lämnade dem hemma. Jag är ju aldrig så svensk som när jag är utomlands, och hade kunnat förstå att de skulle komma till pass här också. Men saffran och pepparkakskryddor går ju att få tag på, så lite har vi fått till i alla fall. Och stjärnan hänger i fönstret.

lördag 26 november 2011

Night or Day

Vad är ljuvligast egentligen - en stad i dagsljus?

Eller samma stad i lampljus? Jag kan inte bestämma, tar båda tror jag.

fredag 25 november 2011

I mörkret


 När man går ut i mörkret blir allting annorlunda. Mera levande på något sätt.


I början när vi bodde här kändes som att bo i Pakistan, 
för det finns så få gatlyktor och mörkret blir så ljust. Djupt, menar jag.

Men när man kommer ner på High Street kan man släcka ficklampan.


Särskilt nu när staden visar sig från sin allra juligaste sida. 


torsdag 24 november 2011

Crazy November



Igår hittade vi smultron på vägen till skolan, Judit och jag. Vet inte om man får det den här tiden i södra England, men någonting säger mig att det är i senaste laget. Ungefär den här tiden förra året kom snön, och skolan stängdes i en vecka. Men i år är det vår i luften.

onsdag 23 november 2011

Remembrance Day


I november firas Remembrance Day, eller Poppy Day här i Storbritannien. Första gången var 1919, när första världskriget precis tagit slut och man ville hedra dem som gav sina liv för sitt hemland. Nu hedrar man även dem som offrat livet i andra krig, och dem som fortfarande gör det i Afganistan och Libyen och på andra ställen.

En norsk kvinna som jag lärt känna här, berättade om när hon och hennes engelske make gick på museum i Stockholm. Det var något som fattades, berättade hon, något som inte stämde med hennes bild av museer. Snart insåg hon vad det var: det fanns inga spår av krig på stockholmsmuseet, som det skulle ha gjort både i Norge och England. Vi hade ingen modern krigshistoria.

Remembrance Day är en vacker och värdig dag som jag gärna deltar i. Samtidigt är jag tacksam för att Sverige skonats från så mycket, så länge. Här symboliserar varje liten poppy, eller vallmo, ett liv som blommade en kort stund för att sedan vissna.Och vallmoblomman blommar som bekant alldeles för kortvarigt.

Where I'll Lay


Vi har bott på rätt många platser, Erik och jag, så ibland kommer frågan upp var vårt hemma är egentligen. Ofta kommer jag fram till att hemma är där vi har en historia och där det finns människor vi älskar. Och då finns det många platser som vi kan kalla hemma. Andra dagar är det lätt att avundas dem som bott på samma plats hela livet, som fortfarande umgås med barndomsvänner och har ett odelat liv.

I somras funderade jag mycket på var flyttfåglar som Erik och jag ska begravas när det blir dags för det. Borde det bli i Timrå, där jag växte upp och jag har mina systrar och min mamma? Eller i Skövde, där vi inte har någon familj, men där barnen var små och vi har många kära vänner? Eller i England, där vi ju faktiskt bor och bygger våra liv just nu?

Julie Millers makalösa sång All My Tears löste mitt problem. Den kommer här, i en version av Emmylou Harris.

söndag 20 november 2011

På gröna ängar

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont,
ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg...
 

Var finns dina gröna ängar?

lördag 19 november 2011

Pepparkakor


Vi bakade pepparkakor idag, det är ju första advent snart bevars. Jag hade på tok för mycket att göra, men ville så gärna ägna mig åt något roligt innan helgen var slut också. Så nu finns det alltså pepparkakor i huset. Och disk, och tvätt som behöver tas omhand, och annat som hör livet till.

Ibland får jag kämpa med mig själv för att inte hamna i veckotidningsträsket och tro att livet ska vara lika välstylat och perfekt som det ser ut i tidningarna. För det är ju inte det. Möjligen under korta, korta stunder, men i övrigt är det livet som pågår, och det tar plats.

Så nu sitter jag i soffan och vägrar må dåligt över allt jag inte hinner. Tar en pepparkaka istället.

torsdag 17 november 2011

Promenad

Jag vänjer mig aldrig vid hur vackert det är i naturen.  


De minsta detaljer är så fyllda av skönhet och liv.


Vi lever mitt i ett konstverk som ständigt förändras. 


tisdag 15 november 2011

Skafferi 2.0


Har uppgraderat skafferiet. Det var antingen det, eller att sluta äta varierat som gällde. Det är väl baksidan av compact living, att man inte får plats med allt, eller måste trixa för att få plats. Fördelen är att man får dra hem nya burkar.

Notera att det inte finns godis i med i burkarna. Jag är extra stolt över det!

måndag 14 november 2011

Lycklig?

Vi har köpt bil nu, och efter 15 månader utan fordon i familjen är det minst sagt en lättnad. Utan bil har Erik cyklat 1,7 mil till jobbet och lika långt hem igen (han har rutor på magen nu, kan jag säga), jag har lärt mig att handla precis så mycket att jag orkar släpa hem det på egen hand, och vi har sight-sett de delar av Sussex som man tar sig till med buss och tåg. Men nu kan alltså Erik ta bilen i mörkret till jobbet, jag kan handla utan att tänka på hur jag ska få hem sakerna, och vi kan ta oss ut på utflykt mycket lättare än vi gjorde förut. Det känns skönt! Men blir vi lyckligare?


 Vacker? Nja... Lyckofix? Tja...

Någon sade att lycka hänger ihop med de relationer man lever i, och om man känner mening med sitt liv. Det förklarar att BNP inte verkar ha något samband med den uppmätta lyckan i ett land. Och faktum är ju att vi inte bara får mer att göra ju mer vi konsumerar, för nu ska det betalas skatt och tankas och städas bil och fixas och jobbas in pengar till att köra bilen. Det riktigt läskiga är att vi får mindre tid till det verkligt, verkligt viktiga. Åtminstone funkar det så i vår familj.

Om finanskrisen kan lära oss nå't, så skulle jag önska att det var att saker aldrig kan göra oss lyckliga! Och att det finns mycket gott vi kan göra med de tillgångar vi har. Hjälpa varann. Göra livet drägligare för någon som verkligen behöver. Och känna att när vi gör det, så gör det gott även i oss. Det var där med relationer. Och känslan av mening med livet.

söndag 13 november 2011

Majas och Judits Hallongrotta

  
Jag träffade Maja för 17 år sedan. Hon var kokerska på folkhögskolan där jag bodde och vi blev nära vänner. Jag var 22 och hon var 65, och hon lärde mig mycket: Hur man gör fest när man får oväntat besök och bara har torra kex och en ostkant hemma. Att det ibland är bättre att be för maten när man lagar den istället för att be bordsbön när misstagen redan är gjorda. Och att baka. Hon hade många ljuvliga recept som hon gärna delade med sig av och som jag har vårdat ömt sedan dess.

Nu har det gått några år sedan jag mötte Maja. Sist jag och Erik var i Västerbotten sökte vi upp hennes grav. Men hennes minne lever vidare i recepten - fikonkakan vi bakar till jul, den mjuka pepparkakan och hallongrottorna man nästan kan dö för.



Vår Judit har poppat till Majas syltkakor lite och gör numera en mycket uppskattad hallonpaj av receptet. Om femtiofem år kanske Judit står i sitt kök och bakar den pajen till någon annan, som i sin tur sparar receptet i sin receptbok och ger den namn efter Judit. Fint på något vis.

Majas Hallongrottor
175-200 grader i ca 10 minuter

200 g smör eller margarin (men det blir förstås godare med osaltat smör)
1,5 dl strösocker
1 dl vaniljsåspulver - kallrörd (måste importeras, det finns custard här men Ekströms är osvikligt bäst)
ca 4 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver

Hallonsylt och små kakformar (om man väljer att göra kakvarianten)
Hallon, frysta eller färska, om man vill göra paj. Då kan man behöva lägga till en stund i ugnen, Serveras gärna med glass.

Söndag morgon

 
Solen skiner in genom fönstren. Det blir en vacker dag idag.

I vår kyrka har de börjat med coffee and toast innan gudstjänsten, så nu vill barnen gå dit riktigt tidigt för att hinna vara så länge som möjligt med sina vänner. Vår äldsta föreslog att de skulle offra sin tv-tid för att alla skulle kunna vara redo att gå till kyrkan istället. Och ja, jag sade ja.

lördag 12 november 2011

En sådan där dag

Den här dagen började klockan sju med uppsatsarbete från mitt fashionabla hemmakontor (i sängen den här gången, det beror på var det är lugnast), och kommer fortsätta med en massa som behöver en husmors ömma hand. Då behövs det mycket sådant här mellan varven.



Jag peppar mig själv med att skriva en lista på allt jag hinner med också. På det viset kan jag vara glad istället för att stressa upp mig över allt jag inte hinner. Och så blir det lite roligare att slita mig från tekoppen.

torsdag 10 november 2011

Typiskt!



Och bara för att jag var så helylle och lagade pannkakor igår, och till på köpet bloggade om det, så var köttbullarna slut på Tesco och jag råkade komponera precis en sådan där engelsk lunchlåda: yoghurt, chips (i alla fall nästan, salta ostkex) och till och med en kaka. Typiskt!

onsdag 9 november 2011

Det bästa


För en väldig massa år sedan började min man fråga mig på kvällarna vad som var det bästa som hade hänt mig under dagen. Då var det en livlina för oss båda, för jag var utmattad och inte något trevligt sällskap. Men nu är det en mysig tradition som har blivit en del av familjens liv, och som vi inte kan tänka oss att vara utan.

Det bästa som hände mig idag var att sitta i ett tyst, nystädat hus, med en kopp te och tända ljus som sällskap.Du som läser det här, vad var det bästa som hände dig?


Bonfire Night

I lördags var det 5 november och Bonfire Night. Då är det långa processioner med fackeltåg och utklädda människor. Att klä ut sig är överhuvudtaget en stor grej här i England. Första gången vi upplevde detta var förra hösten, när jag snubblade in i ett fackeltåg, helt ovetandes om vad som var på gång. Det var surrealistiskt och fantastiskt, med alla dräkter och eldar, och suggestiva trummor i mörket.

 

Morgonbestyr


Varje morgon innan barnen går till skolan ska det naturligtvis göras lunchlåda. Nu pustar jag ut i soffan efter dagens lunchbestyr, pannkakor med frukt och mjölk. I början var det en källa till ständiga grubblerier vad man skulle stoppa i de där lådorna, men efter ett år känner jag mig nästan rutinerad.

Jag tillhör inte dem som brukar klaga på skolmaten hemma i vanliga fall heller, men efter ett litet tag utanför Sveriges gränser inser man hur oerhört mycket stöd vi barnfamiljer får hemma. Det är helt otroligt att vi kan lämna våra barn tidigt på morgonen och räkna med att de ska få näringsriktig kost under hela dagen, från frukost och fram till mellis på eftermiddagen. Det enda vi behöver tänka på är vår egen mat, som är nog så krånglig att få att fungera från dag till dag, i och för sig...

Här i England är det mycket chips och yoghurt och mackor till lunch, och kakor förstås. Men hellre än att servera det, ställer jag mig och steker pannkakor klockan halv åtta, för då vet jag att barnen har energi hela dagen. Är man svensk och uppväxt på mat-tanternas husmanskost, så är man.

tisdag 8 november 2011

Vad är då en människa? Egentligen.

Som socialpsykolog tycker jag att det är olidligt spännande med livets skiften och vad de gör med en. Vad betyder till exempel ens yrkesroll för hur man uppfattar sig själv och hur andra uppfattar en? Vad händer när man blir arbetslös eller sjuk och inte kan jobba? Eller när man flyttar utomlands och måste byta språk; när man plötsligt förväntas kommunicera och vara rolig och smart på sitt andra, tredje eller fjärde språk? Är man likadan som alltid eller förändras man, socialt och mentalt?

Jag tror att vi alltid förändras och att den sociala situationen påverkar oss mycket, socialpsykologin har övertygat mig på den punkten. Vi är inte statiska robotar som reagerar likadant i alla lägen. Vi är mer komplexa än så. Tack och lov, skulle jag vilja säga.

Jag beundrar invandrare på ett nytt sätt nu, när jag själv har smakat lite av att bli avklädd min egen kultur och därmed en del av den jag är. Jag tänker på "våra" invandrarfamiljer hemma i Södra Ryd, som ofta kom flyttande till Sverige i mogen ålder, med barn att lotsa igenom två vitt skilda kulturer. Det pris de får betala för en ny plats att kalla sin är större än någon kan ana, om man inte har gått igenom det själv.

Vad är då en människa? Ovärderlig, i sitt eget hemland eller inte, på hemmaplan eller borta. Men också sårbar, och i ständigt behov av andra. Jag blir stolt när jag tänker på Bibelns budskap, som lyfter fram änkan, den faderlöse och främlingen som särskilt viktiga människor för oss att värna. Den ensamstående föräldern, det ensamma barnet och invandraren. De utsatta. De tänker Gud på och vill att vi ska se. Vilken Gud!

söndag 6 november 2011

Små tankar om stora saker


Det roliga med att ta bilder är att man börjar se de små sakerna i livet och uppskatta vardagsundren lite mer. Den här väggen påminner mig om två saker: Att även om vintern närmar sig och naturen går in i sin vila, så finns livet där om man ser efter lite. Det kan man behöva påminna sig själv om ibland, när det känns som vinter i själen och man undrar om det någonsin blir vår igen. Livet finns där även om det inte märks så mycket, och ingenting är någonsin kört. Det kommer en ny vår igen, och under de döda löven spirar livet.

Det andra jag tänker på när jag ser det här blomman är att den minsta och sköraste lilla växt kan spränga murar. Det är inte platsen där vi växer som definierar våra liv. Livet i oss är större än så, och friheten vi fått har större sprängkraft än man kanske tror ibland. Och det här säger jag inte för att jag gillar klyschor. Utan för att jag tror.

fredag 4 november 2011

Skolliv

Här i England börjar barnen i skolan vid fyra till fem års ålder. Vår pojke hade precis fyllt fyra när han började, och han kunde inte ett ord engelska. Det var en chock, naturligtvis mest för honom men även för oss andra som bara skulle stötta. Första året fick han läsläxa varje dag - en bok om dagen i ett år - men så kan han också både läsa och skriva på engelska nu. I år har de utökat med "spellings" som de ska lära sig utantill - ingen rast och ingen ro, alltså.

Bra eller dåligt? Ja, det beror nog på en rad faktorer: om barnen gillar skola och läsning och om det finns föräldrar hemma som stöttar, men också på vilken skola man går till. Det finns skrämmande många i det här landet som aldrig lär sig läsa. Vår delivery man sade häromsistens att analfabetismen här är den näst högsta i hela Europa, och skolorna har naturligtvis en del med det att göra.

En annan sak med skollivet här, är att föräldrarna förväntas engagera sig förhållandevis mycket i barnens skolgång. Många mammor är hemmafruar (ett resultat av att inte ha haft en socialdemokratisk regering i flera decennier, som ser till att alla jobbar heltid och subventionerar barnomsorgen så att barnen får växa upp på förskolan). Det är quiz-kvällar och non-school-uniform days och insamlingar och massor med tillfällen att hjälpa till i klassen. DET är jag säker på att jag gillar. För det är ju mina barn som växer upp. Och det vill inte jag missa!

onsdag 2 november 2011

Amerikajazz

När det blir höst och mörkt och kulet sådär, så blir jag alltid så sugen på jazz. Den ska vara lättsmält och smart, och gärna amerikansk, à la Ella Fitzgerald och Harry Connick Jr till exempel. En karamell jag gärna lyssnar på just nu är Tony Bennetts duett med Lady Gaga, The Lady Is A Tramp, som man kan lyssna på här. Den har inget budskap och absolut inga pretentioner, förutom att vara trevlig förstås. Men den är oförskämt harmlös och alldeles oemotståndlig! Passar bäst till tända ljus, en stor kopp te och ett fånigt leende. Eller en turkos peruk för den delen, om man nu skulle råka ha en över.

En annan jazzbekant är ju förstås Kurt Elling, som gör sin egen jazz, nytt och samtidigt klassiskt. Honom kan man lyssna på här. Väl värd besväret.