Idag har vi varit gifta i 16 år, Mr Stenlund och jag. Det låter som en evighet. I själva verket har resan tillsammans bara börjat. Och jag är så tacksam för de här åren, med allt vad de har innehållit. Och jag hoppas på många goda år framför, nu när jag vet lite mer om vad jag har att vänta än jag hade för 16 år sedan:
Glädje. Kamp. Oro. Förtröstan.
Tillit och närhet. Distans, ensamhet.
Sjukdom. Barn. Hälsa. Nya utmaningar - jobb, studier, vänner, städer, länder.
Översvallande tacksamhet. Förälskelse. Besvikelse.
Stora segrar, och små. Förluster. Lärdomar.
Bakläxor.
Och kärlek. Alltid denna kärlek, som binder ihop två människor och som genom allt gör det möjligt att fortsätta hålla ihop, höra ihop, och att fortsätta vilja göra just det.
Min kloka svärmor brukar säga någonting om hur fascinerande det är att man kan leva sitt liv med en människa man inte känner, och att det ändå går så bra. Hon har varit gift med
sin Mr Stenlund i mer än 40 år nu. Och det är ett mysterium att det går så bra ändå, att leva så nära en person som man inte kan kontrollera och som ofta har ett helt annat perspektiv än man själv har. Ibland känns det verkligen som att vi kommer från olika planeter! Ta bara det där med hur man ser på kommunikation, suckar jag nu. (Och tänker mig att maken suckar över
precis samma sak när han läser.)
Så. Jag höjer min tekopp, i tacksamhet för livet och vad det har gett mig. Min man. Mina barn. Ett sammanhang att tillhöra. Någon som har valt att vara vittne till mitt liv. Människor vars liv jag får bevittna, och förhoppningsvis välsigna. Tack Gud! Du känner mig, och vet vad jag behöver!