Par och terapi

 

På SVT kan man se en serie som heter Par i terapi just nu. Olika par reder ut sina problem med hjälp av en terapeut, och serien toksågades av DNs krönikör. Han menade att programmet bara är ett i raden av billiga dokusåpor, där folk säljer ut sin själ för att få en timme i tv-rutan. Så fel han har tänker jag efter att ha sett samma program. För mig är det här programmet tvärtom ett exempel på det bästa med TV, där man kan dela med sig av sådant som faktiskt betyder något och där TVn får förmedla något av vad det är att vara människa. Livet är ju verkligen inte som att segla fram på en räkmacka. Till och med kärlek - som alla vill ha och nog de allra flesta vill ge - är så svårt att få till ibland, eftersom vi alla är lite trasiga till mans och sårar varandra efter vägen.

Det här programmet förmedlar inte ett cyniskt utnyttjande av människors längtan efter att få synas. Det visar modiga människor, som väljer att dela med sig av sina mest sårbara och trasiga sidor, för att själva få hjälp och därigenom kanske kunna hjälpa någon annan. Och det är både sevärt och hedervärt. Heja SVT!

16 år

Idag har vi varit gifta i 16 år, Mr Stenlund och jag. Det låter som en evighet. I själva verket har resan tillsammans bara börjat. Och jag är så tacksam för de här åren, med allt vad de har innehållit. Och jag hoppas på många goda år framför, nu när jag vet lite mer om vad jag har att vänta än jag hade för 16 år sedan:

Glädje. Kamp. Oro. Förtröstan.
Tillit och närhet. Distans, ensamhet.
Sjukdom. Barn. Hälsa. Nya utmaningar - jobb, studier, vänner, städer, länder.
Översvallande tacksamhet. Förälskelse. Besvikelse.
Stora segrar, och små. Förluster. Lärdomar.
Bakläxor.

Och kärlek. Alltid denna kärlek, som binder ihop två människor och som genom allt gör det möjligt att fortsätta hålla ihop, höra ihop, och att fortsätta vilja göra just det.

Min kloka svärmor brukar säga någonting om hur fascinerande det är att man kan leva sitt liv med en människa man inte känner, och att det ändå går så bra. Hon har varit gift med sin Mr Stenlund i mer än 40 år nu. Och det är ett mysterium att det går så bra ändå, att leva så nära en person som man inte kan kontrollera och som ofta har ett helt annat perspektiv än man själv har. Ibland känns det verkligen som att vi kommer från olika planeter! Ta bara det där med hur man ser på kommunikation, suckar jag nu. (Och tänker mig att maken suckar över precis samma sak när han läser.) 

Så. Jag höjer min tekopp, i tacksamhet för livet och vad det har gett mig. Min man. Mina barn. Ett sammanhang att tillhöra. Någon som har valt att vara vittne till mitt liv. Människor vars liv jag får bevittna, och förhoppningsvis välsigna. Tack Gud! Du känner mig, och vet vad jag behöver!

Kärlek varje dag

Igår var det alla hjärtans dag, vilket vi firade på engelskt vis med vykort och choklad till alla i familjen. Idag är det bara en vanlig dag och kärleken har blivit vardag igen. Tänker på en strof av Robert Browning, som i sin enkelhet tar upp ett hisnande perspektiv på det där med kärlek:

Det Browning verkar vilja säga är att det bästa ligger framför. Vi har inte upptäckt alla sidor av vår partner än. Kärlek, om man vårdar den, blir vackrare och djupare när den mognar. Att bli gamla tillsammans är en gåva, och åldrandet är ingenting man behöver kämpa emot. Det är något vackert, och inte bara ett nedbrytande. Paulus uttryckte det så här: Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.

Jag vill bli gammal tillsammans med min man. Jag vill se hans ansikte förändras, dela hans tankar, finnas där för honom när kroppen börjar värka och ögonen blir skumma. Jag vill lösa sudoku med honom, se världen, prata, älska, mata katten, be brinnande böner, lära mig lyssna mer och babbla mindre, och hålla hans hand.

Då räcker det inte med vykort en gång om året. Jag måste ge rum för kärleken att växa till i mitt liv. Jag måste beskära mitt liv som ett fruktträd, och ge tid, uppmärksamhet, respekt, och förlåtelse när det behövs. Jag behöver avskilja en plats i mitt hjärta som jag reserverar bara för honom, och vaka över att den inte växer igen med bitterhet eller annat ogräs. Det är det alla hjärtans dag vill påminna oss om, tror jag, Kärlek varje dag. Hela året. Livet ut.

Kan hon så kan jag

Att två totala främlingar blir kära och väljer att slå sina påsar ihop med tanken att det ska vara för livet - det är för mig ett mysterium. Eller det är väl inte att folk lever ihop som förundrar mig, för någonstans tror jag att de allra flesta när en stark dröm om livslång kärlek. Det är snarare att det är möjligt för så många att få kärleksrelationen att överleva som är fascinerande för mig. För trots ständigt växande skilsmässostatistik så är det många som fortfarande lever sina liv tillsammans, dag efter dag och år efter år. Vi formas av varandra och växer ihop mer och mer. Vi bråkar och blir sams och sårar och plåstrar om varandra. Och någonstans genom allt - trots allt ibland - så fortsätter vi att älska.

I Bibeln står det att de äldre kvinnorna ska lära de yngre att älska man och barn, och den versen älskar jag! Jag suger på den ibland när jag tycker att just min kärlek till andra är ynklig. För det är svårt att alltid älska och vara kärleksfull mot sina närmaste, trots att det är dem man verkligen vill ge sitt allra bästa. Men med kärleken och närheten man vill ge följer också trötthet, PMS, förväntningar och besvikelser, och allt annat elände som man önskar att folk slapp.

Nåväl, bibelversen talar om tre saker för mig. Det första är att kärlek inte är enkelt, och att Paulus och grabbarna förstod sig på det och var ärliga och öppna med det. Det är alltså inte bara i mitt liv som det är kämpigt emellanåt. Jag är inte ensam. Det andra är att man kan lära sig. Det blir bättre. Dalarna blir mindre djupa med åren, och höjderna blir nog till och med högre. Lita inte på det sista dock, för det är så länge sedan jag gifte mig så jag kanske har glömt hur ljuvligt det var för femton år sedan. Det tredje är att den äldre generationen är jätteviktig för dem som har familj idag, och som kämpar med man och barn och karriär och amorteringar och vattenläckor och utseendehets och barnuppfostran just nu. Om man alldeles tappar hoppet kan man se på dem som har några fler år på nacken och har tagit sig igenom det man själv är mitt inne i. Man kan be om råd, berätta för någon och dela bördan lite, och framför allt se på att de har tagit sig igenom. Då borde det finnas hopp även för oss.

Min egen svärmor är en förebild för mig och jag är så tacksam att hon finns i mitt liv. Jag ser på henne och på hur hon relaterar till sin man - min egen mans pappa - och hur hennes kärlek till maken är lika vacker som den var åratal innan jag föddes. Hon är en gåva, till sin man och sina barn. Och till mig.