Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


onsdag 25 april 2012

Borta


Nu blir jag borta från både blogg och hem några dagar - jag åker tidigt, tidigt med tåget till Amsterdam.  Den som minns vet att jag hade råkat beställa biljetter till fel dag, så nu blir det en extra dag i Bryssel hos vänner och familj.

Önskar er sköna, soliga dagar så länge. Vi ses nästa vecka!

måndag 23 april 2012

Det bästa

 ... som hände mig idag var att klafsa omkring i en regngloppig skog...

... och förundras över den skira vårgrönskan...

... och alla bluebells.

Dagens lärdom

 Vi trotsade det blöta vädret och gick ut i skogen en stund innan barnen skulle hämtas från skolan. 
På den korta stunden lärde jag mig två saker:

 Ett: Det är vackrare och härligare med regn än jag kom ihåg det.

Två: Jag har hål på ena stöveln.

Mera regn



Efter ett antal dagar i regn och blåst börjar det bli lite enformigt att sitta inne.


Interiörerna är inte autentiskt stenlundska som ni nog förstår, och det är väl tur det, för jag har inga svepande klänningar som matchar huset. Passar bättre i tegelhus från 60-talet helt enkelt. 


Jag längtar ut!

fredag 20 april 2012

Något vackert


De här kameliorna ser nästan ut som marsipanrosor. Eller också är det jag som är hungrig, jag vet inte. Vad jag vet är dock att helgen är på väg och att skolböckerna får ge plats för familjen ett tag. Jag märker att jag tappar koncentrationen med barnen - vilket jag avskyr - och när jag är med maken kommer det bara  kyrkohistoria. Då vet man att det är dags för en paus. Och något vackert.

torsdag 19 april 2012

Bästa byn


Upptäckte världens sötaste lilla by idag, Lindfield som ligger ett stenkast från Mr. Stenlunds jobb. Vår vän Brian skulle nog säga att den är lite väl touristy för hans smak, men jag förstår inte vad han menar. Den är ju bedådrande  - och rar!


I Lindfield skulle man nog kunna bo var som helst och ändå bo vackert, som här till exempel. Med utsikt över dammen.


Eller i de här gamla husen. Korsvirkeshuset är från 1700-talet och har både vanliga takpannor och skifferplattor till tak. (Kolla in gatlyktan förresten.)


Det här huset  - Old Place - stod färdigt år 1390 och tjänar fortfarande som bostadshus. Vasstaket är hur läckert som helst.


Men allra bäst skulle jag nog trivas i det lilla rosa huset, med grind, hamlade träd, kamelior och en pytteliten altan på framsidan. Där skulle jag kunna sitta med min tekopp och en god bok, eller kanske en katt som spinner i knät.

onsdag 18 april 2012

Ooops!

Hoppsan! Jag råkade visst beställa helt fel biljetter till Amsterdam nästa vecka. Jag och min kära kompis ska vara där några nätter från och med torsdagen, men min flygstol är bokad för onsdagen vilket öppnar upp en helt ny och oväntad situation.

Ska jag vara tråkig och boka om biljetten till nästa dag, eller ska jag använda pengarna till att lära känna Europa lite på egen hand? Den förståndiga, förutsägbara familjemodern och den äventyrslystna, upplevelsehungriga tonåringen sitter på var sin axel och bråkar. Får se vem som vinner.

Jag eller vi


Det är fascinerande med mattan av engelska klockhyacinter (bluebells) som skjuter upp varje vår. När de står för sig själva märker man dem knappt, även om de i och för sig är fina då med. Men när de växer så här blir effekten helt annorlunda.

Jag tänker på vår individualistiska kultur, där vi förväntas klara oss själva, välja själva, hävda oss själva och visa att vi duger. Det är en ganska utsatt position vi har försatt oss i. Kanske vi skulle behöva leva nära andra lite mer, så att vi kan få och ge hjälp och stöd, goda råd, och växa tillsammans. Fokus förflyttas från mig till oss, vilket nog kan vara både befriande, förpliktigande och mindre narcissistiskt.

Kanske kulturerna utanför Europa har något att lära oss ändå.

tisdag 17 april 2012

Regn


Det regnar idag. Efter en hel vår av torka känns det plötsligt lyxigt att bli störd i läsningen av regnet som dånar genom de tunna fönstren. Hm... måste hämta filten. Och mera te.

måndag 16 april 2012

Nytt blad


Jag älskar ormbunkar! Bladen kan bli hur stora som helst, men de börjar alltid som prydligt hoprullade små snurror och vecklar sedan ut sig i sin fulla glans. Om man inte redan har sett det när det händer är det omöjligt att tänka sig att det finns ett helt färdigt, perfekt blad därinne i snurran som bara väntar på att få komma fram.

Tänker på min uppsats som jag börjar skriva på riktigt idag. Idéerna är inte riktigt lika prydliga som ormbunksbladen, men förhoppningsvis finns det mycket mer att upptäcka inuti. Känner mig oerhört priviligerad som kan leva som jag gör; att jag kan vara med barnen när de är hemma och utforska nya,  spännande världar när de ändå är i skolan.

Robin and Great tit


Jag har så länge försökt få med fåglar på mina bilder. Så fort det flaxar i någon buske är jag där med min stenålderskamera och försöker fånga de små liven. Hittills har det funkat på någon halvdöd kråka och några mulliga duvor, men oftast står jag där - ensam och övergiven - med kameran och sliter mitt hår.


Men igår på promenaden råkade jag kliva in i ett virtuellt fågelparadis, med en massa välfyllda fågelbord. Ställde mig på pass med kameran och lät fåglarna flyga in i bilden, mycket smidigare än mina tidigare tafatta försök. Fångade en rödhake, en talgoxe och en övergödd tam fasan med tjusig plym. Men den sista tar vi en annan gång.

söndag 15 april 2012

På väg


Om exakt två veckor är jag och min kära vän på väg hem med tåget från Amsterdam. Men innan dess ska vi ha fyra dyrbara dagar i en stad som är gammal för världen, men alldeles ny för oss.

Vill man njuta av fler bilder på temat så kan man titta in hos Edith och jag.

Söndag


Livet är det som pågår just nu, och nu. Och nu. Vill passa på att njuta av det idag.

Önskar dig en dag av vila. Och glädje.

lördag 14 april 2012

Virginia Woolf



På hemvägen igår stannade vi till vid the Monk House där Virginia Woolf tillbringade många av sina somrar och senare bodde året runt. Jag läste hennes bok Mrs Dalloway i vintras, och även The Hours som delvis handlar om hennes liv och för tidiga död. Det var sällsamt att gå där i hennes trädgård och veta lite om hennes liv och sorger, och se platsen där hon levde.


Det finns så många kvinnor jag beundrar, sådana som har levt större liv än kvinnorollen gav utrymme för. Virginia Woolf är en av dem. Vi som kommer efter har dem att tacka för mycket, för de plöjde och sådde det vi får skörda.


Jag vill också plöja och så, för de kvinnor som kommer efter mig.

fredag 13 april 2012

Lamm


Idag firade vi att hela familjen var ledig en vanlig vardag (det känns som att det var väldigt länge sedan sist), så vi åkte till the Sheep Centre vid Seven Sisters. De skryter med att de föder upp alla fårsorter som finns i hela Storbritannien, och det är nog en 40 sorter om jag inte minns fel. Synd att inte Mr Stenlund stod och läste bakom axeln nu, han hade kunnat hosta upp rätt siffra direkt.

Jag trodde nog inte man kunde se sig mätt på små lamm innan jag åkte, men allt är visst möjligt. Fast dottern blev inte mätt, och jag förstår ju egentligen varför.

torsdag 12 april 2012

Mycket kvar


Det är mycket dag kvar på den här aftonen och kvällen. Har en massa inlämningsuppgifter att se över och skriva färdigt innan torsdagen övergår i fredag, och kraften tog slut innan middagen idag. Men jag hör fåglarna sjunga utanför fönstret och imorgon är jag helt ledig. Då ska jag inte bry mig om kyrkohistoria ett dyft!

Ser fram emot att ha lite mer plats i huvudet för mina egna, vanliga, enkla tankar igen. Och att hinna blogga ordentligt någon gång.

tisdag 10 april 2012

Good bye, sweet Magnolias


Som gammal norrlänning är man ju inte precis bortskämd med magnolior, så det gäller att passa på att njuta medan man kan. Det här exemplaret hade gigantiska blommor med kronblad på över 10 cm. De såg nästan lite läskiga ut. Vissa blommor kan visst bli dubbelt så stora, berättar Wikipedia.



Oväntade färgkombinationer i naturen - superlyckat! Oväntade färgkombinationer när jag testar - inte riktigt lika lyckat.



Nu börjar magnoliasäsongen ta slut här, så att vi ska ha något att längta efter till nästa vår. Underbart är visst ganska kort.

måndag 9 april 2012

Jul i påsk


Vissa blommor kan det där med att ge hopp. Julrosorna är sådana blommor för mig. Mitt i den mörkaste midvinter står de där och viskar att livet lever fast det inte verkar så, och så gör de oss sällskap ända tills vintern för länge sedan har tappat taget. Hoppas de får gå till vila snart, efter lång och trogen tjänst.


 

Jag känner att jag också skulle vilja ha lite ledigt nu faktiskt, det vore gott att få ligga i träda i en halv säsong eller så.

söndag 8 april 2012

Jesus, påsken och jag (del 4)

Då är jag alltså framme vi den fjärde och sista delen i min lilla berättelse. Del 1, del 2 och del 3 kan man klicka sig fram till här.


Jag var alltså på läger och hade precis förlorat hoppet om att lära känna Gud på riktigt. Det verkade som att jag inte dög i alla fall, och som att Gud inte ville ha mig. Men efter lunchen fick jag den sista pusselbiten jag behövde för att kunna se hela bilden klart och tydligt. Ledaren läste mer ur bibeln, och där stod det inte bara att jag hade sumpat min chans till gemenskap med Gud - det stod något mycket viktigare också. Gud hade en gång för alla bestämt att ingen ska behöva försöka förtjäna hans kärlek. Vi får bli barn till Gud som en fri gåva från honom, genom Jesus. Så här står det nämligen:

Nu har Gud visat en annan väg att bli skuldfria inför honom än genom att försöka lyda allt som står . . . Vi kan bli skuldfria inför Gud genom att tro på Jesus Kristus. Och detta gäller alla, vilka vi än är.

Tanken svindlade. Gud älskade mig alltså i alla fall, fast han visste vem jag var och vad jag hade gjort. Då behöver man ju aldrig gömma sig för honom eller låtsas vara bättre än man är. Den dagen lämnade jag över mitt liv till Gud slutgiltigt. För mig var det jätteviktigt, av flera anledningar:
  1. Jag hade varit tom så länge och saknat en mening med livet. Nu fick livet plötsligt ett högre syfte, att lära känna honom och att leva i hans plan för mitt liv. Mitt liv var inte förgäves, jag finns av en anledning.
  2. Jag behövde aldrig mer vara ensam och rådlös. Gud finns alltid vid min sida, som en riktig, trofast pappa som hjälper mig genom allt.
  3. Gud ser hela mig och älskar det han ser. Om och när jag gör fel får jag lämna över det till honom och få total förlåtelse och upprättelse igen. Jag behöver inte skämmas mer, varken inför honom eller någon annan.
  4. Jag får lära mig att vara mindre rädd och istället lita mer och mer på honom. Jag var så rädd att bli sårad innan jag blev kristen, och kämpar fortfarande med det. Men Gud hjälper mig att ta risker och lita på honom, och så många gånger har han hjälpt mig i så kallade "omöjliga" situationer.
Ja, det var ett sammandrag av två år av mitt liv, hoppas det blev begripligt. Man kan ju undra varför jag skriver det här, men det är det viktigaste och största som har hänt mig och jag tror att det kan hända vem som helst. Som det stod i den där versen: "Detta gäller alla, vilka vi än är". Gud kanske väntar på dig den här påsken, vem vet?

lördag 7 april 2012

Jesus, påsken och jag (del 3)

Nu är jag framme vid tredje delen i berättelsen om när jag blev kristen, och vill man läsa del 1 och 2 kan man göra det här och här.


Jag var alltså på ungdomsläger. På lördagen innan lunch skulle en av ledarna tala om Jesus. "Bra" tänkte jag, för jag hade aldrig fattat vad han skulle vara bra för. Och vad han talade! Vi läste ett bibelord tillsammans, där det står så här:

Alla har syndat och förlorat gemenskapen med Gud, han som kan rädda oss.

Sedan berättade mannen på olika sätt om hur vi vänder oss bort från Gud gång efter annan och gör oss till främlingar inför honom som har skapat oss och älskar oss. Han talade om att vi slarvar bort gemenskapen med Gud och förbrukar rätten att leva nära honom. Att vi slutar vara hans vänner, och gör oss till hans fiender. För mig var det här totalt chockartat. Jag som hade trott att Gud ville ha mig och att jag dög som jag var, nu ringde bara de där orden i öronen: Alla har syndat. Även jag. Alla har förlorat gemenskapen med Gud. Även jag.

Ledaren avbröt för lunch, och sade att vi skulle gå igenom resten av versen efter maten. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Jag kunde knappt tänka, jag var bara så ledsen. Och rädd. Tänk om det jag hade börjat drömma om - att få lära känna Gud på riktigt - inte var möjligt. För jag visste ju vem jag var. Jag visste vad jag hade gjort. Jag var plågsamt medveten om att jag hade vänt både Gud och människor ryggen, ofta dessutom. Det fanns alltså inget försvar. Jag var skyldig.

Nu skulle jag egentligen vilja fortsätta skriva om hur det gick efter den där lunchen, men jag väntar ändå tills imorgon. Och om det är någon som blir upprörd för det jag skriver så vill jag bara säga att det blir bättre sedan. Mycket, mycket bättre. Fortsättning följer...

Utmaning


Den här tanten och farbrorn ser ut som tagna ur en veckotidning från sextiotalet. Men jag såg dem förra helgen så jag vet att de finns på riktigt. De är mina idoler som stannar upp och njuter av livet som det är, fast det är jättekallt i luften. "Solen skiner ju!"

Det här är min utmaning till mig själv idag, att stanna upp och njuta av det som är istället för att hatta runt och försöka ordna med allt. "För solen skiner ju!"

fredag 6 april 2012

Jesus, påsken och jag (del 2)

Det här är del två i berättelsen om mitt liv, eller snarare om när jag tog steget att bli kristen. Den som är intresserad kan läsa del 1 här



Jag hade alltså åkt till England, och planen var att jag skulle hitta mig själv och förhoppningsvis även Gud, om jag bara kom bort från allt och alla ett tag. Jag började gå i en gammal anglikansk kyrka på söndagkvällarna, för den låg nära och bra till och de hade kvällsgudstjänster. (På morgonen ville jag sova, eftersom jag alltid gick ut på lördagskvällarna.)

Jag vet egenligen inte varför jag gick till den där kyrkan i en hel termin. Jag fattade ju ingenting. Det var små korgossar som sjöng, och psalmsång, och någon slags predikan måste det ju ha varit, men de hade lika gärna kunnat prata grekiska för min del. Bara en sak fastnade under hela hösten; en affisch i entrén där det stod:

I asked Jesus, "How much do you love me?"
"This much", he said, then he stretched out his arms and died.

De korta raderna gjorde mig alldeles matt. Var det därför Jesus skulle dö, för att han älskade folk? Och kunde de där omvälvande raderna gälla mig också? Älskade Jesus mig? Jag var tvungen att fortsätta söka och försöka ta reda på svaret.

Efter jul flyttade jag till en annan del av staden och började gå till en liten baptistkyrka ett stenkast från mitt nya hus. Jag förstod fortfarande inte ett skvatt, men kände ändå att jag måste tillbaka söndag efter söndag. Det var så ljust och fridfullt där. Och det stod människor i entrén som sade välkommen och hjälpte folk till rätta, och de såg ut som att de tyckte om att just jag kom. Deras glädje gjorde att jag tänkte att Gud kanske gillade mig.

Så blev det påsk, och jag och min kompis följde med på ungdomsläger. Precis som vanligt var det folk där som undervisade från bibeln, men den här gången var det annorlunda. Jag förstod! Och sedan den helgen blev hela livet annorlunda.
Men mer om det imorgon.

Morgon


Långfredagsmorgon, och solen skiner genom de oputsade fönstren. Det är nästan minusgrader ute, men inne är det varmt. Tänker på långpromenader i vacker natur och längtar till nästa gång. Kanske, kanske idag...


Blommorna är kungsängsliljor förresten, och vitsippor. Önskar dig en ljuvlig dag.

torsdag 5 april 2012

Jesus, påsken och jag

Den som har läst lite på min blogg kanske har märkt att jag nämner Gud ibland, så där i förbigående nästan. Han är en viktig person i mitt liv, och nu i påsk tänkte jag skriva lite om varför det blev så och hur det gick till när jag bestämde mig. Häng med den som vill.



Under gymnasiet tyckte jag att jag visste vad det innebar att tro på Gud, och jag hade en bild av att man skulle kunna bibeln (åtminstone till stora delar), vara duktig på att be och bara göra snälla saker. Jag passade verkligen inte in i den bilden och var inte intresserad men andra fick gärna hålla på om de ville, och jag kände nog egentligen att Gud var på riktigt. Fast jag ville vara fri och inte bli tillsagd vad jag skulle göra och inte. Och jag ville abslout inte att någon skulle säga att jag inte dög som jag var.

När jag var 19, 20 år vände det. Gulfkrisen kom med Saddam Husein i spetsen och rörde till i världsordningen, och många i min klass blev livrädda. Folk pratade om att tredje världskriget kanske skulle bryta ut nu, och jag blev också rädd. Tänk om alla skulle dö nu? Det fick mig att börja tänka på Gud, och döden, och meningen med livet, och plötsligt blev det viktigt för mig att veta vem Gud var och om han var intresserad av mig. Jag började läsa bibeln på kvällarna, och bad den enda bön jag kunde: "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är...". Efter ett tag lade jag till: "Gud, om du finns, hjälp mig då att tro på dig."

Efter några månader fick jag möjlighet att åka till England och plugga. I Brighton hittade jag en vän som var prästdotter och trodde på Gud, och vi pratade och gick i kyrkan (fast vi gick mer på puben), och jag blev vuxen det året. Ju mer jag läste om Gud, desto mer intresserad blev jag. Men jag hade många frågor och åsikter, och tyckte att en del av det jag läste var svårt att förstå.

Ja, det räcker nog för idag. Fortsättning följer.

Relationer

Det viktigaste vi får på den här jorden är nog relationer ändå. Det är genom andra vi får en aning om vilka vi är. Vi ser oss själva i deras ögon och lär oss att vi är värda att älskas, för att någon älskar och ser just oss.

Den gåva vi får av relationen med andra är precis samma gåva vi kan ge till andra. Vi kan älska, se och bekräfta våra barn, vänner, kollegor, grannar, föräldrar, familjer och kärlekar i livet. Frågan är bara, har vi tid till det viktigaste?

Biologi och avsvimmade tjejer


På utflykten igår åkte vi till Cuckmere Valley, där the River Ouse mynnar ut i Engelska kanalen. Min gamla biologilärare skulle ha blivit själaglad (han som jonglerade med koögon så tjejerna dånade i högstadiet, men som i ärlighetens namn även lärde oss ett och annat ibland).


Det här är nämligen ett praktexemplar på meandringar och korvsjöar (vilket kanske var det enda som fastnade i minnet på den lätt avsimmade tonårstjejen). Ibland är det lite roligt att ha läst biologi ändå.

onsdag 4 april 2012

Skymning

Efter en lång och mödosam dag tog vi med oss en vän och alla barnen i bilen och åkte till havet. Där såg vi solljuset silas genom slånbärsbuskarna innan det slutligen försvann bakom kullarna. När vi skjutsat hem vännen och körde in vår lilla stad igen var det mörkt, och för barnen var det natt. Nu blir det natt även för oss.

tisdag 3 april 2012

Piraterna och jag

Försöker jonglera med alla ingredienser i livet just nu. Barnen har två veckors påsklov, så de är hemma med mig. Mina studier har dessvärre inte påsklov, så de följer mig var jag går. Det känns lite som ett äventyr att få ihop det, men hittills går det rätt så bra. Jag pluggar morgon och kväll när barnen är upptagna med annat, och sedan hittar vi på saker mitt på dagen.

Idag blir det bio, på Englands äldsta nu använda biograf, som passande nog ligger på promenadavstånd. Vad vi ska se? Pirates in an adventure with Scientists. Temat känns bekant, på något vis. Det kan väl aldrig vara vår familj det handlar om?

måndag 2 april 2012

Kamelia


Några bilder från gårdagens tur till Nymans, innan jag ska läsa kyrkohistoria, städa undan helgen och vara med barnen i någon slags härlig blandning. Tur man är kvinna, det sägs ju att vi kan det där med multi-tasking. Fast i mitt fall undrar jag.


Hade aldrig sett en kamelia innan jag flyttade till England, men nu älskar jag dem. De tillhör tesläktet och blommar på våren när så lite annat blommar. De första börjar redan i januari, eller ännu tidigare om man har tur. Städsegröna blad har de också, vilket gör dem vackra året om. What's not to like, liksom?