Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


lördag 26 januari 2019

Sockerhjärnan

Testar att skriva här men vet inte än om det kommer bli bloggande eller något annat som jag kommer ägna mig åt. Vet bara att jag måste ge utrymme för att bli frisk från mitt sockerberoende.

För arton månader sedan läste jag Bitten Jonssons bok Sockerbomben, och en stor pusselbit föll på plats i mitt liv. Sedan dess har jag slutat med socker, fallit, rest mig, fallit och rest mig så många gånger att jag tappat räkningen.

Det mest positiva som har hänt under den tiden är att jag insett att jag faktiskt är beroende. Tidigare tänkte jag att jag nog hade ganska bra koll i alla fall, och att jag nog inte var så illa däran ändå. Idag tänker jag att jag kommer aldrig klara detta ensam. Jag är beroende av socker och snabba kolhydrater. Jag är slav under mitt ätande. Det är läskigt, eftersom jag naturligtvis vill känna att jag har kontroll. Samtidigt anar jag att det finns en befrielse i det, eftersom jag tvingas öppna upp mig för andra, både för Gud och andra människor, för att klara av att leva abstinent. Och det finns andra som gått samma väg som jag, och som kommit ur sockerträsket som jag fortfarande simmar omkring i. Det är jag så otroligt tacksam för.

Så. Tanken med att skriva av mig här är just att jag vill skriva av mig. Och om någon läser och kommenterar får jag väl fundera vad jag gör av det då i så fall. Men det här är för mig. För min egen bearbetning och mitt personliga tillfrisknande.

Jag ser mig själv utifrån, och ser en vän som jag inte haft tid för på länge, men som jag tycker mycket om. Jag vill ge henne utrymme nu, att kämpa sin egen kamp istället för alla andras, att tillfriskna en dag i taget, med små steg åt rätt håll.  Jag vill säga att vi ska ta oss igenom det här, tillsammans och inte ensamma, med den hjälp och de människor omkring oss som vi behöver. Jag håller tummarna och ber om nåd och hjälp på vägen. Det kommer behövas.