Hej, jag heter Mrs Stenlund och jag är sockerberoende. Jo. Tyvärr är det nog så ändå. Jag har pendlat fram och tillbaka och bestämt att det är jag inte alls, eller jo det är jag nog visst, men nu vet jag säkert. Om jag kommer in i ett socker-il kan jag nästan inte få stopp på det. Jag kan inte kontrollera mig själv. Och
det är läskigt.
Visste du att sockerkonsumtion påverkar mycket mer än bara midjemåttet? Humöret blir mycket sämre till exempel: man blir lättirriterad och kan till och med bli deprimerad. Orken tar slut: man orkar inte med sin dag, orkar inte tänka ordentligt, och fatta beslut ska man inte ens tala om. Så muffintoppen känns som en liten del i sammanhanget.
Ibland har jag tänkt att det vore lättare att vara sockersjuk än sockerberoende, för folk förstår om man säger "nej, tack, jag har diabetes". Men fattar de om man kläcker ur sig ett "nej tack, jag har slutat med socker"? Blir folk bara misstänksamma då, eller ännu värre, känner de sig hotade? Det här har hindrat mig socialt, och så har jag ätit den där bakelsen eller tagit för mig av chipsen, fast jag vet. Att jag inte borde. Någonstans har jag väl varit rädd för skammen kan man tänka. "Jag är en sådan som inte klarar av socker. Jag har inte min shit together."
Men nu struntar jag i det. Jag har bestämt mig. Jag kommer ut nu.
Vad andra tänker om det är ju faktiskt inte mitt problem.
