Resfeber

Har haft resfeber i några dagar. Ingen sådan där pirrande känsla i magropen, mer en febrig, febril aktivitet för att få ihop allt inför avfärd på vår efterlängtade semester. Intyg från apotek, alla mediciner packade, proviant så att vi ska klara semesterlivet med alla överkänsligheter. Och så vidare.


Ibland blir hjärnan överhettad och jag måste gå och vila. Emellanåt känns det ganska frustrerande att inte kunna styra över när orken tar slut, för just nu passar det bara inte. "Nähä, passar det inte så går jag" är det som att orken säger, och så släpper den in missmodet på vägen ut.

Då är det bra att ha en man som tröstar och säger: "Men du orkar mer nu än för bara några veckor sedan. Jag tycker det går bra." Och att ha en säng som alltid säger välkommen. Och erfarenhet som viskar att det kommer ta tid att bli klar med allt den här gången, nästan en vecka faktiskt.

Så nu ligger jag här och vilar. Men imorgon går taxin. Och tåget. Och flyget. Och taxin. Och sedan är vi i ett annat universum, för första gången på tre långa år. Uckfield, England, you won't know what's hitting you, för här kommer funkisfamiljen.

Perspektiv

Idag har vi tvättat inför en efterlängtad semesterresa, och eftersom vi bor i lägenhet som därtill är för liten för tvättmaskin blir det att tvätta allt på samma gång. När vi hängt allt vi kunde inomhus fanns det fortfarande högar med tvätt som inte var torr. Alltså hänger man ute. Och hoppas på uppehåll. 

Insåg snart att jag har två val - att klaga på tvättberget/att vi inte har egen tvättmaskin/att torkvädret tog paus och gav plats för spridda skurar, eller att vara tacksam för att det finns tvättstuga och att alla i familjen har kläder. Faktiskt mer kläder än vi behöver. Jag vet ju vad som är roligast, att vara snorkig eller glad och tacksam. Jag är fortfarande förvånad över att det inte är naturligt i alla lägen, att en sådan no-brainer efter mer än fyrtio år fortfarande är ett aktivt val.

Vår härliga tvätt.

R.E.S.P.E.C.T.

Carola är lite som messmör, kaviar och leverpastej. Älskad. Avskydd. I många fall missförstådd och styvmoderligt behandlad. I den här länken delar hon med sig av sin historia och får prata till punkt:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751910?programid=2071

Det är strongt av en människa som varit utsatt för det obarmhärtiga rampljuset i nästan 35 år, att fortfarande bjuda på sig själv och prata om profetior, dagboksanteckningar, flyktingkatastrofen och kärleken till musiken med samma glöd. Respekt är hon värld. Oavsett vad man gillar messmör och kaviar.

Vete, bjudningar och gummipasta

Jag minns när våra kompisar fick glutenintolerans i sin familj. Dottern som mått ganska dåligt tidigare fick ett helt nytt liv när gluten åkte ut, och jag slet mitt hår när de skulle komma och äta hos oss. Vad skulle man bjuda på? Det finns ju vetemjöl i allt. Jag minns att jag stod en eftermiddag och bakade läskiga rismjölskakor som ingen ville äta efteråt. Och jag förstod precis varför.

Nu när det är mycket som våra barn inte tål, så ser jag ofta min egen förvirring i andras blick. Den där famlande, småstressade blicken hos en person som bara har en tanke i huvudet: "Hjälp, vad ska jag bjuda på?" Men vi vet vid det här laget vad som funkar och inte, och här kommer en liten lista på sådant som veteallergiker eller -överkänsliga kan äta istället för vete. Så att man kan bjuda sina vänner på kaffe utan att man måste ta semester för att baka först. Vi börjar med fikat:

Delicatobollar
Fruktsallad
Knäckebröd om man vill ha mackor (innehåller dock gluten)
Riskakor
Maränger
Kokosbollar utan kexbotten
Mandelbiskvier
Och vill man baka själv kan man göra chokladbollar, risbräck, rocky road, kokostoppar eller varför inte vanlig rulltårta med potatismjöl istället för vete. Man kan också ta en korv med mandelmassa (obs! Jag mensr egentligen köpa), skära i tunna skivor och grädda i 175 grader.

Mat är lite mindre kinkigt, en potatis är ju alltid en potatis liksom. Men vill man bjuda på pasta så finns det risnudlar som funkar hur bra som helst, det finns i alla livsmedelsaffärer nu för tiden. Godare än specialpastan alla gånger, och prisvärt. Sedan finns ju Lidls jättegoda gnocchi också, som är helt potatisbaserad och får en paltjunkie som mig att jubla högt över gummikonsistensen. Jag har precis upptäckt gnocchin och försöker övertyga familjen om att det är fantastiskt. Det går så där. Men jag blir i alla fall proppmätt.

Gnocchi. Från Lidl.

Neuropsykiatriska diagnoser

Idag har vi varit på "Buppen" och fått den slutgiltiga diagnosen på ett av våra barn. Det betyder att alla i familjen har egna diagnoser nu, och tre av fem har neuropsykiatriska variationer.

För vår familj har varje diagnos, och kanske särskilt de neuropsykiatriska, varit en tröst och en hjälp för att kunna hantera livet och hur just vi tickar. En del är skeptiska till diagnoser eftersom det kan bli en typ av "labelling" och ett sätt att förenkla den komplexa verkligheten. Men för oss har det alltså varit en tröst: "Aha, det finns fler som har det så här? Okej, våra specifika problem beror alltså inte på ointresse/ovilja/något annat ospecificerat utan på en funktionsvariation?"

Sedan är det ju förstås ofrånkomligt att man måste bearbeta varje diagnos som blir aktuell, kanske sörja eller vara arg ett tag för att sedan acceptera hur det nu är istället för vad man förväntade sig av livet. Den här gången trodde jag att jag skulle slippa det, eftersom vi redan hade ADD i familjen och bearbetningen redan var avklarad. Jag var säker på att det bara handlade om ADD. Men så sade psykologen att det kunde vara Asperger också.

Typiskt.

En dag sade jag till mr Stenlund att jag nog inte orkar en diagnos till i familjen och antydde att jag nog var lite sugen på att ge upp. Då tittade han på mig med sina mandelformade ögon och sade: "Men, du behöver inte bry dig om någon diagnos, du känner ju vår son och vet vad han behöver. Tänk inte på Asperger, tänk på vår pojke." Så det har jag gjort sedan dess. Och idag fick vi veta att vår lille gosse lever med en mix av Asperger och ADD. Och det är helt ok. Jag känner ju min pojke och vet vad han behöver. Och vi vill inte ha det på något annat sätt, för funktionsvariationerna är ju en del av alla de faktorer som gör vår pojke till det lilla knippe av ljuvlighet som han är.

Så försiktigt, försiktigt ställer jag så Asperger på översta hyllan i tankens medicinskåp. Där står den bra, bredvid ADD, kronisk migrän, utmattning/hjärntrötthet, astma, IBS, födoämnesallergier och kanske något mer. Sedan stänger jag dörren, går ut i kökskaoset och lagar mat vid mr Stenlunds sida, och så äter vi tillsammans med barnen och försöker hålla kaoset på en lagom nivå. Vårat kaos. Vårat underbara välsignade kaos. Vårat underbara välsignade liv.

Natans supergranola to die for

Om man varken tål gluten, vetestärkelse eller majs finns det inte så många flingsorter att välja på när man köper sin frukostmat. Och sonen går inte på att det skulle vara gott att äta bovetecornflakes eller något annat substitut som kostar som drottningens juveler. Då återstår alltså att göra något själv.

Med inspiration från Start-paketen kom så detta recept till. Och den här bullmamman är inte intresserad av komplicerade grejer i köket - det är så mycket annat som är krångligt - jag vill hellre att det där med bakning till barnen faktiskt ska bli av. Så here goes, min enkla granola för födoämnesöverkänsliga. Sockerkänsliga göre sig icke besvär:

I en bakplåtspappersklädd långpanna blandas:

500 g rent havregryn
2 dl havrekli (om man klarar rester av gluten, annars blir t. ex. mandelmjöl jättegott)
2 dl socker
1 msk vaniljsocker
1 dl rapsolja
1 dl ljus sirap
1 dl vatten, eller så mycket att det blir smulor när man blandar ihop. Det går lättast för hand.

Baka i ca 30 - 40 min på 175 grader. Vänd granolan emellanåt, ca var tionde minut. Låt torka färdigt på eftervärmen. Man kan gärna blanda i russin i efterhand. Men sedan är det klart.

Ingen disk (nästan). Inga ledsna magar. Inga utpumpade föräldrar. Bara glada mätta barn. Win. Win.

Första måndagen

Idag har jag återgått till mitt jobb så smått efter månader av sjukskrivning, och jag inser att jag är en annan människa idag än jag var för ett år sedan. Och tur är väl det, för jag vill inte gå in i väggen fler gånger. Några saker jag har lärt mig på vägen:

Man ska vila när man är trött, även om tröttheten kommer olägligt. Få saker är så viktiga att de inte kan vänta.

Det går utmärkt att handla med öronproppar om man blir trött av för mycket intryck. Och att äta familjemiddag, och sitta på kontoret med öronproppar också för den delen. Missar man något viktigt så kommer det nog upp fler gånger. 

Små segrar är också segrar.

Även om någon är sjuk kan det finnas mycket som fungerar. Ingen människa är sin sjukdom, man har en sjukdom eller ett funktionshinder. Och man kan vara både sjuk och frisk samtidigt, som min son säger.

Man kan skjuta upp. Eller boka av om man inte orkar. Man kanske till och med måste ibland.

Solen lyser varje dag, även molniga dagar. Det finns alltid saker att tacka för, och ett lugnare tempo gör det lättare att se dem.

Just nu tackar jag för min blogg, att jag skriver igen och känner glädje i det. Tänk att det är så kul att få skapa något, om så bara med några ord.