Äntligen!

Just nu sitter min lillasyster nere i vårt kök och dricker te och pratar med den övriga familjen. Det händer inte så ofta kan jag säga, efterom alla utom jag bor vid den vackra norrlandskusten långt härifrån. Om några timmar åker hon och jag och hämtar två av mina andra systrar plus den kära familjemodern, för några dagar vid den engelska sydkusten. Det här har jag drömt om och längtat efter sedan i höstas.

Det känns smått overkligt att vi som bott på olika håll i nästan 20 år ska få några dagar alldeles för oss själva, och prata, vandra, skratta och bara ha det härligt. Det här är en riktig välsignelse - jag känner igen dem när jag ser dem. (Ibland i alla fall.) Och Loulo, om du läser det här, jag saknar dig redan.