Idag har vi varit på "Buppen" och fått den slutgiltiga diagnosen på ett av våra barn. Det betyder att alla i familjen har egna diagnoser nu, och tre av fem har neuropsykiatriska variationer.
För vår familj har varje diagnos, och kanske särskilt de neuropsykiatriska, varit en tröst och en hjälp för att kunna hantera livet och hur just vi tickar. En del är skeptiska till diagnoser eftersom det kan bli en typ av "labelling" och ett sätt att förenkla den komplexa verkligheten. Men för oss har det alltså varit en tröst: "Aha, det finns fler som har det så här? Okej, våra specifika problem beror alltså inte på ointresse/ovilja/något annat ospecificerat utan på en funktionsvariation?"
Sedan är det ju förstås ofrånkomligt att man måste bearbeta varje diagnos som blir aktuell, kanske sörja eller vara arg ett tag för att sedan acceptera hur det nu är istället för vad man förväntade sig av livet. Den här gången trodde jag att jag skulle slippa det, eftersom vi redan hade ADD i familjen och bearbetningen redan var avklarad. Jag var säker på att det bara handlade om ADD. Men så sade psykologen att det kunde vara Asperger också.
Typiskt.
En dag sade jag till mr Stenlund att jag nog inte orkar en diagnos till i familjen och antydde att jag nog var lite sugen på att ge upp. Då tittade han på mig med sina mandelformade ögon och sade: "Men, du behöver inte bry dig om någon diagnos, du känner ju vår son och vet vad han behöver. Tänk inte på Asperger, tänk på vår pojke." Så det har jag gjort sedan dess. Och idag fick vi veta att vår lille gosse lever med en mix av Asperger och ADD. Och det är helt ok. Jag känner ju min pojke och vet vad han behöver. Och vi vill inte ha det på något annat sätt, för funktionsvariationerna är ju en del av alla de faktorer som gör vår pojke till det lilla knippe av ljuvlighet som han är.
Så försiktigt, försiktigt ställer jag så Asperger på översta hyllan i tankens medicinskåp. Där står den bra, bredvid ADD, kronisk migrän, utmattning/hjärntrötthet, astma, IBS, födoämnesallergier och kanske något mer. Sedan stänger jag dörren, går ut i kökskaoset och lagar mat vid mr Stenlunds sida, och så äter vi tillsammans med barnen och försöker hålla kaoset på en lagom nivå. Vårat kaos. Vårat underbara välsignade kaos. Vårat underbara välsignade liv.
I ett välkomnande hem. Fortsätt med en dag i taget, och tänk på att ni har fått kvitto på insatsen so far. Vi älskar lillen och hela högen <3
SvaraRaderaDetsamma Rakel <3
RaderaDetsamma Rakel <3
RaderaGillar verkligen att läsa dina tankar! Och så gillar jag diagnoser, men det är väl nästan som att svära när man är lärare... Och visst har det ibland gått till överdrift. Men just som lärare upplever jag det lite som att spara lite tid när jag försöker lära känna varje individ i klassrummet och på vilket sätt alla lär sig bäst och funkar bäst socialt. Inte för att alla med en viss diagnos är som alla andra med samma diagnos, men det kan ge en hel del tips på vägen! Hoppas verkligen ni ska få en mer fridfull tillvaro i er fina familj! Ni verkar ha fått kämpa mycket mer än ni borde behöva... <3
SvaraRaderaTack Gella. Jag tänker att det lär vara en stor hjälp med diagnoser i skolvärlden, det är så många ni måste ta hand om på de sätt de behöver. Kram
RaderaSå fint du skriver! Och vad glad jag var att träffa dina mysiga killar i juni!
SvaraRaderaTack Jörel! Och jag håller förstås med om att de är mysiga :)
RaderaTack Jörel! Och jag håller förstås med om att de är mysiga :)
RaderaIbland funderar jag på alla dessa diagnoser. Visst hjälper de - men oftast, faktiskt, i förhållande till andras idé om varför man är som man är. Tänk om vi alla bara kunde låta varandra vara som vi är utan att behöva en förklaring ... men det är ju i en helt annan värld det skulle funka, inte i vår... tror jag ... och så landar jag ändå i att det är bra att vi kan förklara för folk att vi är som vi är - när de nu behöver det ;) Låter jag knasig?
SvaraRaderaNej, inte alls! Det är ju viktigt att man får känna att man kan vara som man är utan att någon måste sätta etiketter på en. Men i vårt fall har det inte känts som en onödig etikett, mer som en hjälp att förstå vad det är som gör att vi är som vi är. Igenkännandets glädje liksom. Och så fick vi en del nya verktyg med diagnoserna, som vi kanske inte hade kommit på själva.
RaderaJo, verktygen - de uppskattas. Själv har jag, bland annat, fått läsa på om depression för att hjälpa närstående (och därmed lärt mig en hel del om mig själv - ja, se där) - och det jag lärt mig mest på är att andra med depression som berättat hur de vill bli bemötta.
RaderaStort tack till alla, inklusive dig, som orkar berätta om sina erfarenheter i olika konstellationer av diagnoser och bokstavskombinationer!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaHaha, ja man lär sig mycket om sig själv :)
Radera