Idag tog vi min favoritpromenad till Buxted Park, en överväxt gammal herrgårdspark med damm, änder och ädelträd från fornstora da'r. Och skogsvägen dit var precis som jag minns den. Lummig. Ogenomtränglig på sina ställen. Nästan lite sagolik.
Den ungerska eken stod stolt vid vattnet och tog emot som vanligt, och hade den vuxit sedan sist var det ingen som såg det. Notera mr Stenlund som sitter vid trädets fot.
Men fåren som brukade beta på ängarna fanns inte kvar, och när de försvann började djungeln ta över. Ormbunkar höga som vuxna män, balsamin som breder ut sig över vidderna. Murgröna, björnbärssnår, högt bångstyrigt gräs. Brännässlor. Överallt, brännässlor. Först blev jag ledsen när jag såg hur den redan changerade parken ätits upp av vild natur. Det är lätt att säga men svårt i praktiken, att acceptera hur allt förändras och att vi inte återvänder till samma plats som vi lämnar. Som väl var fanns skogspromenaden hem kvar, den med allt som stod kvar. Som vanligt.
Tänk vad annorlunda men ändå lika det kan vara att komma tillbaka till något som varit vardag förr.
SvaraRaderaHej Tolmia, kul att du skriver här! Allt gott!
RaderaDet svåraste är när man kommer tillbaka till en plats som varit hemma, men människorna inte längre finns kvar. Det gör så ont.
SvaraRaderaJag kan bara ana hur det känns <3
RaderaVälkommen hem - efter att ha varit hemma ... nästan!
SvaraRaderaVist blir man nostalgisk och funderar på allt som ändrat sig när man kommer tillbaka så där - någonstans tog man kanske för givet att allt skulle ha stannat upp medan man var iväg ... underligt!