Återvändandets våndor

Det är alltid speciellt tycker jag, att återvända till en plats som en gång varit hemma. Den här gången njuter jag av att återse platserna, göra bekantskap med våra vänners nya barn som vi aldrig träffat förut, lyssna på duvorna som alltid tycks ha något att prata om, äta toast och marmelad.

Idag tog vi min favoritpromenad till Buxted Park, en överväxt gammal herrgårdspark med damm, änder och ädelträd från fornstora da'r. Och skogsvägen dit var precis som jag minns den. Lummig. Ogenomtränglig på sina ställen. Nästan lite sagolik.

Den ungerska eken stod stolt vid vattnet och tog emot som vanligt, och hade den vuxit sedan sist var det ingen som såg det. Notera mr Stenlund som sitter vid trädets fot.

Men fåren som brukade beta på ängarna fanns inte kvar, och när de försvann började djungeln ta över. Ormbunkar höga som vuxna män, balsamin som breder ut sig över vidderna. Murgröna, björnbärssnår, högt bångstyrigt gräs. Brännässlor. Överallt, brännässlor. Först blev jag ledsen när jag såg hur den redan changerade parken ätits upp av vild natur. Det är lätt att säga men svårt i praktiken, att acceptera hur allt förändras och att vi inte återvänder till samma plats som vi lämnar. Som väl var fanns skogspromenaden hem kvar, den med allt som stod kvar. Som vanligt.