Kan hon så kan jag

Att två totala främlingar blir kära och väljer att slå sina påsar ihop med tanken att det ska vara för livet - det är för mig ett mysterium. Eller det är väl inte att folk lever ihop som förundrar mig, för någonstans tror jag att de allra flesta när en stark dröm om livslång kärlek. Det är snarare att det är möjligt för så många att få kärleksrelationen att överleva som är fascinerande för mig. För trots ständigt växande skilsmässostatistik så är det många som fortfarande lever sina liv tillsammans, dag efter dag och år efter år. Vi formas av varandra och växer ihop mer och mer. Vi bråkar och blir sams och sårar och plåstrar om varandra. Och någonstans genom allt - trots allt ibland - så fortsätter vi att älska.

I Bibeln står det att de äldre kvinnorna ska lära de yngre att älska man och barn, och den versen älskar jag! Jag suger på den ibland när jag tycker att just min kärlek till andra är ynklig. För det är svårt att alltid älska och vara kärleksfull mot sina närmaste, trots att det är dem man verkligen vill ge sitt allra bästa. Men med kärleken och närheten man vill ge följer också trötthet, PMS, förväntningar och besvikelser, och allt annat elände som man önskar att folk slapp.

Nåväl, bibelversen talar om tre saker för mig. Det första är att kärlek inte är enkelt, och att Paulus och grabbarna förstod sig på det och var ärliga och öppna med det. Det är alltså inte bara i mitt liv som det är kämpigt emellanåt. Jag är inte ensam. Det andra är att man kan lära sig. Det blir bättre. Dalarna blir mindre djupa med åren, och höjderna blir nog till och med högre. Lita inte på det sista dock, för det är så länge sedan jag gifte mig så jag kanske har glömt hur ljuvligt det var för femton år sedan. Det tredje är att den äldre generationen är jätteviktig för dem som har familj idag, och som kämpar med man och barn och karriär och amorteringar och vattenläckor och utseendehets och barnuppfostran just nu. Om man alldeles tappar hoppet kan man se på dem som har några fler år på nacken och har tagit sig igenom det man själv är mitt inne i. Man kan be om råd, berätta för någon och dela bördan lite, och framför allt se på att de har tagit sig igenom. Då borde det finnas hopp även för oss.

Min egen svärmor är en förebild för mig och jag är så tacksam att hon finns i mitt liv. Jag ser på henne och på hur hon relaterar till sin man - min egen mans pappa - och hur hennes kärlek till maken är lika vacker som den var åratal innan jag föddes. Hon är en gåva, till sin man och sina barn. Och till mig.