Vad är det här egentligen?

Ja, vad är det här för blogg egentligen? När den startade för tre år sedan hade familjen Stenlund - ursvensk - ganska nyss flyttat till England. Jag behövde få utlopp för allt det nya som omgav mig och alla vackra vyer som fullkomligt åt upp mig inifrån - eller så kändes det i alla fall. Det var så vackert att man gick sönder en smula, och jag behövde bearbeta bilderna genom en kameralins. Idag har tre år gått och livet har gått vidare.Vi är gävlebor och trivs med det, livet har förändrats totalt förutom familjen som fortfarande är någorlunda densamma. Bostadsort och plats, jobb, vänner, engagemang, språk, utmaningar, preferenser, förutsättningar, i prinicp allt ser annorlunda ut. Så nu står jag inför frågan vilken blogg jag vill ha egentligen, eftersom jag verkligen vill ge den en chans till. Och jag tror det blir så här: lite småfunderingar, lite bilder från vardagen och vackra vyer, en del kristet - ja, jag är kristen, och stolt över det, det - och kanske något mer. Ja, så får det bli. Från och med nu är den här bloggen min personliga vykortslåda med lite allt möjligt. Men jag lovar att det inte blir några selfies. Och inga sminktips, för det har jag inga.

Vilodag

Det finns en gammal judisk tradition som går ut på att en dag i veckan är speciell, och avskild för vila. Judarna firar den på lördagar och kallar det sabbat, kristna brukar fira den på söndagar. När jag var barn så var alla affärer stängda på söndagen, eftersom vilodag fortfarande var ett begrepp som märktes i den svenska kulturen och samhällsstrukturen. Idag vet vi ju hur det ser ut - man kan gå och handla i Tokyo fast man sitter hemma i soffan i Flen, och det kan man göra dygnets alla timmar, veckans alla dagar och årets alla veckor. Och fler och fler av dagens svenskar kämpar med stressrelaterade problem. Bland annat jag. Finns det då något samband mellan stressen och det faktum att att vilan inte är schemalagd i samhället längre, att vi själva tvingas ta ansvar för att vilan blir av? Jag tror förstås det.

För några år sedan försökte vi få till det där med vilodag i familjen, bland annat eftersom jag är  beroende av vila och återhämtning för att må bra. Det slutade med att vi fick avbryta vårt lilla vilodagsexperiment för att jag blev för stressad. Ska man ha vilodag så måste man ju ha riktig söndagmiddag tänkte jag, och välstädat hemma så att man kan slappna av, och förmodligen gäster och så vidare. Ja, ni fattar nog. Jag blev tröttare av att ha vilodag än av att bara strunta i det och jobba på som vanligt. Och mera ilsken blev jag också. Det var mina egna krav som spökade förstås. Ingen hade sagt till mig att jag måste leka lyckliga familjen varje söndag, det hade jag kommit på själv.

För några dagar sedan pratade jag med min syster som är väldigt klok, och hon berättade om att hon vilar en dag i veckan och att det känns som att hon får en present varje gång. Jag blev förvånad eftersom jag bara hade upplevt vilodagen som kravfylld, och berättade för henne om mina erfarenheter. Hon skrattade! Jag frågade om hon hade några regler för vad hon skulle göra på sina vilodagar, för det har jag läst om folk som har - ingen skärmtid, inte gå på affären och så vidare - för att ta vara på vilodagen på rätt sätt. Det visade sig att min syster bara har en regel - att bara göra det hon verkligen vill den dagen, och ingenting annat. "För vilodagen är ju till för människan", sade hon,  "inte tvärtom. Det sade Jesus."

Så. Idag firar jag alltså vilodag. Jag har inte städat sönder mig innan, inte planerat in en massa, jag låter bara dagen gå som den vill och gör vad jag har lust med. Vi har ätit rester till lunch. Jag har virkat i solen. Jag har gått en liten sväng til affären. Och jag har vilat. På riktigt vilat, inte som man "borde", utan med det jag behövde just idag. Och faktiskt, det känns som en present, kanske för första gången i mitt liv! Och det bästa är att det kommer en ny vilodag om en vecka igen. Då ska jag kanske göra ingenting!

Körsbär

Här moffas det körsbär så kärnorna flyger. Tack till den lokala livsmedelsbutiken som ställer upp som vikarie för vår trädgård som inte finns. Än. Men kanske sen.

Sommarfeeling

Jag njuter så av sommaren i år: de varma vindarna, solen som tittar fram för det mesta, och naturen som försöker bräcka sig själv med blommor och blad. En vanlig dag åker jag till jobbet på morgonen och är hemma lagom till lunchen med barnen. Sedan brukar vi öva simning med kidsen innan middag, i en liten pool i närheten, och då är ändå hela kvällen kvar sedan. Förra sommaren var jag sönderstressad och hann inte ens varva ner under semestern. Jag visste ju inte då att hjärnan skulle lägga av några månader senare, och att leva konstant på högvarv var normaltillståndet. Men det var då. I år är jag nöjd när jag städat lite hemma, eller efter några timmar med ofarliga uppgifter på arbetsträningen. Och det finns krafter kvar. Nyfikenheten på livet är tillbaka, och längtan efter att hitta på saker igen. Så enkla saker, och viktiga.

Lyckan

Tänker en del på lyckan, den där känslan av eufori och tacksamhet över livet som kommer över en när man minst anar det. Så flyktig, och så viktig att få drabbas av emellanåt, som ett vaccin mot tristess och hopplöshet. Igår gick lyckan förbi, hälsade och lyfte på hatten när jag stod och fotade vid badplatsen. Är tacksam för de ögonblicken av nåd.

Acceptansen

I år fyller jag och mr Stenlund 20 år som gifta, och eftersom det råkar sammanfalla med att jag har en massa tid över har jag börjat virka igen. 20 färger för 20 år, så jag kan väl säga att det blev en del mindre lyckade färger som kom med på slutet. Som väl är tyckte tioåringen att min absoluta fulaste färg var finast, så då är man ju nöjd ändå. Och i förra inlägget skrev jag så klokt om att alla är mer än sina skavanker och epitet, så då är det klart att ljuslila och grisskärt ändå ska vara med. Jag måste bara öva på att få in den rätta schvungen i acceptansen.

Med blogg

Vad kul, det känns som att jag har blivit med blogg igen. Ringrostig men sugen! Idag har jag börjat arbetsträna på mitt gamla jobb, efter mer än ett halvår på avbytarbänken. Det känns bara roligt, även om det blir en utmaning att hitta en nivå som jag orkar med utifrån mina nya förutsättningar. I höstas drabbades jag - nästan som en blixt från en klar himmel - av hjärntrötthet, och tänkte först sjukskriva mig i ett par dagar. Men i och med att jag sjukskrev mig stängde hjärnan av, och 8 månader senare blir jag fortfarande lätt trött och överväldigad av för många intryck. Men jag mår bättre. Mycket bättre. Och jag har faktiskt lärt mig mycket om mig själv efter vägen.

Under den här tiden har jag blivit påmind om hur lätt det är att bilda sig en uppfattning om andra utifrån vad de går igenom, och om hur förminskande det kan vara. En kompis drabbades av sorg en gång, och hon störde sig på hur folk lade huvudet på sned och inte kunde prata om vanliga saker längre, bara för att hon sörjde. Hon var fortfarande samma människa, men folk runtomkring förändrades och började behandla henne annorlunda. Jag tänker att vi alltid är så mycket mer än våra omständigheter och begränsningar. En psykiskt sjuk människa är en gåva till sin omgivning och bör tas på allvar som människa först och främst, inte som sjuk. En fotomodell är mer än en kropp och ett hårsvall, och en invandrare är så mycket mer än språksvårigheter och brist på erfarenhet av det svenska systemet. Ett barn med ADHD har massor att ge, inte trots sin neuropsykiatriska diagnos utan på grund av den! En bankdirektör är mer än sin titel. Vi behöver se på varandra som en helhet, och utgå mindre från de epitet vi så gärna klistrar på varann. Gud give att jag ger folk en chans när jag vill placera andra i fack.