Vilse i pannkakan

Ibland undrar jag vad vi håller på med. Att flytta utomlands är nämligen allt annat än romantiskt, enligt min erfarenhet i alla fall. Det handlar mer om hårt jobb, inte bara med att förstå och kunna navigera i en helt ny kultur, nåja, nästan helt ny i alla fall, de har både Idol och Draknästet på TV och till och med gravlax i delikatessdisken. Men man måste byta bostad, jobb, kollegor, språk, morgontidning, grannar, barnvakter och vänner också, och det där med vännerna är nog det svåraste. Vänskap och förtroende tar ju tid att bygga upp, och ibland känns det som att det tar lite för lång tid. Jag behöver ju nära vänner här. Och nu. Inte om tre år, för vem vet var vi bor då? Inte vi i alla fall.

Innan vi flyttade hit fanns det några rader i Bibeln som jag tänkte på nästan varje dag: "Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." (Det står i Johannes evangelium, kapitel 3 och vers 8.) Jag drömde om att vara just så fri och obunden och bara blåsa iväg någonstans, bildligt talat alltså. Så gjorde vi det - blåste ändå bort till södra England, och nu tycker jag vissa dagar att det bara är läskigt att "blåsa omkring", att inte vara stadigt rotad någonstans men ständigt på väg.

Nu är det inte synd om oss. Det tycker inte ens jag. Vi har valt det här, och det vore onaturligt om inte sådana här tankar skulle dyka upp någon gång ibland. Allt har ju baksidor, i den här världen i alla fall, och vi kommer nog aldrig riktigt att känna oss helt hemma någonstans förrän vi kommer hem på riktigt. "Vårt hemland är himlen" står det också i Bibeln, och när man känner sig bortblåst och bortkommen och vilse i pannkakan är det en tröst. En stor tröst.