Mer om vila, eller den tysta revolutionen

Idag är det söndag igen, och för en vecka sedan testade jag för första gången att göra bara det jag ville under en hel dag, att praktisera vilodag helt enkelt. Det blev en succé, inte på diskbänken kanske, men väl i hjärta och hjärna. Idag är det söndag igen och jag vilar glatt vidare.

Nu när jag är utmattad möter jag många som lider av stress och höga förväntningar på sig själva. Och jag upphör aldrig att förundras över att vi är många om inte orkar med dagens tempo och alla stimuli som sköljer över oss hela tiden. Och ändå kämpar jag med känslan av att jag är ensam i hela världen om att gå och lägga mig tidigt, vilja dra täcket över huvudet och inte träffa en kotte ibland, och att normaltillståndet för alla är att alltid vara på språng. Det är dumt, jag vet, men jag tror det finns en förklaring. Vi skapar till stor del vår bild av världen utifrån hur andra presenterar den. Och samhällsdiskursen går ofta ut på aktivitet. Man behöver bara kolla in sociala medier för att se vad som har status hos medelsvensson - att jobba, laga god mat, resa, åka skidor i fjällen, träffa nära och kära, renovera... Och då är det lätt att sätta likhetstecken mellan det man ser andra presentera av sin vardag och "hur det borde vara". Jag borde jobba heltid, för det är så lyckade människor gör, fast jag kanske inte mår bra av det. Jag borde vara på språng och utnyttja all ledig tid till att hitta på saker, jag borde vara som alla andra. Men faktum är att många av oss inte är som "alla andra". Högkänsliga till exempel. Eller introverta. Listan kan göras lång.

Knepet för mig har blivit att börja lyssna mer inåt. Och det är ju vansinnigt att man ska lära sig det när man är över 40, men så är det i mitt fall. Jag skyller på att jag är kvinna, högkänslig och introvert, och uppväxt med att ta ansvar för alla andras känslor och behov. För att kunna navigera bland alla normer och rollförväntningar har jag börjat fråga mig själv: Vad behöver jag? Vad vill jag egentligen? Vad tycker jag om det här? Och det är skönt, jag borde ha fyllt 40 för länge sedan. Äntligen bygger jag så sakta mitt eget liv, efter mina egna förutsättningar och behov. Åtminstone är det målet. Men, tänker kanske vän av ordning, det är väl onödigt själviskt att sätta sitt eget först. Ja, om det är det enda man gör. Men för många av oss har alla andras eventuella behov räknats alldeles för mycket, alldeles för länge och till alldeles för hög kostnad för oss själva. Jesus, som är min förebild, sade att vi ska älska vår nästa som oss själva. Och för en del av oss handlar det om att ställa ner andra från pidestalen och börja behandla oss själva lika vänligt som vi behandlat andra i alla år.

Så, alla högkänsliga, utmattade, introverta, alla med neuropsykiatriska funktionshinder, alla ni som njuter av att gå och lägga er tidigt en fredagkväll - tillsammans kan vi revolutionera världen! Vi kan, med våra liv visa att det finns andra sätt att leva, våra sätt att leva. Stillsammare, tystare, lugnare, med utrymme att tänka en tanke färdigt, att inte behöva producera hela tiden. Vi kan vända upp och ner på bilden av det lyckade livet. Under en filt, alldels ensamma och utan att facebooka om det. Den tysta revolutionen.