West Beach

Vi åkte en sväng till havet för att fira att vi fått sommarlov, både för att sonen ville dit och för att jag hade läst på Eva Trillians blogg om att se ut mot horisonten vid havet och längta... Men det där med längtan kom liksom av sig idag. Det var så många bilder som ropade på att bli tagna.

Vad är det med naturen som vidgar sinnet och gör en så barnsligt glad och fri? Är det dofterna, ljudet av vågorna som krasar in mot land, det flödande ljuset som fullkomligt sköljer över en, eller är det något annat? 

Alla i familjen upplever i alla fall samma sak. Det är som att hjärtat stannar upp och bara njuter av det som är just då, ungefär som måsarna ovanför huvudena, som leker tafatt på vindarna och inte ser ut att oroa sig för någonting. Glädjen tar sig uttryck på olika sätt - någon samlar stenar, någon spatserar på stranden, någon fotograferar (undrar vem?) och någon springer omkring och försöker överrösta vågor och måsar.

Så här efteråt förundras jag över att eftermiddagen blev så härlig, fast vi "bara" strosade omkring lite, fikade i en backe och åkte hem. Men det är nog så, att så länge vi har naturen omkring oss, har ben att ta oss ut med och ögon och öron att ta in allt med, så är vi rika. Gränslöst, omåttligt rika.