Bönor!

Naturen står för den vackraste konsten tycker jag, och till och med vanliga torra bönor i en skål gör mig lycklig. Ännu lyckligare blir jag förstås när jag får äta dem (tänk om jag hade hört mitt äldre jag säga det när jag fortfarande var en kämpande, bönhatande vegetarian på åttio- och nittiotalen?).

En god bönsallad gör jag så här. Jag blandar:

1 burk salladsbönor (väl sköljda)
några salladslökar, fint skurna
en kaffekopp majskorn eller så
1 avocado i bitar
en handfull hackade oliver eller en hackad krispig paprika

med:

någon matsked rapsolja (eller det man har)
lite citronsaft
svartpeppar
salt
en krossad vitlöksklyfta
chilipeppar efter smak

Sedan har jag bönsallad som räcker till ett par luncher. Minst.

Morgonstund

Idag råkade jag vakna en hel timme innan morgonreveljen egentligen skulle gå, så nu sitter jag på mitt "kontor" och klockan är bara strax efter sju på morgonen. Jag kämpar fortfarande med att hinna med allt jag har tagit på mig - läser religionshistoria C på heltid och ska färdigöversätta boken innan månaden är slut - så den extra tiden kommer väl till pass.

Annars tänker jag en hel del på att bli hemma i en främmande kultur just nu. När händer det egentligen? När familjen slutar titta på den svenska melodifestivalen och börjar heja på Storbritannien i stället? När falukorv inte längre känns som det enda vettiga korvalternativet och man börjar se fram emot en riktig engelsk banger? När man tänker på engelska, drömmer på engelska, klär sig som en engelsman och har slutat bylsa på sig som en norrlänning i exil? I så fall är jag inte hemma här än.

Jag hoppas egentligen att assimileringen är klar när man hellre väljer te än kaffe när man har möjlighet. För det har alltid varit min cup of tea, så att säga. Och i så fall har jag alltid varit lite engelsman innerst inne. Och det känns ju bra.

Vintersöndag

Och så kom snön och allting blev annorlunda. Allt blev lite hipp som happ i kyrkan när vi fick samlas på ett annat ställe och folk som skulle hjälpa till var "insnöade". Men bra blev det.

Sedan lånade vi ihop några pulkor till barnen och gick iväg till lekparken. Nu är alla blöta och kalla om tårna. Men varma om kinderna är vi. Imorgon kanske barnen får en extra dag ledigt från skolan, vem vet. Jag gissar att de inte blir alltför besvikna om de får sovmorgon en vanlig måndag.

Vinter vid Bodiam Castle

The National Trust är verkligen toppen. De har en massa medlemmar över hela Storbritannien, och för medlemsavgifterna köper de in, rustar upp och står värdar för allsköns sevärda strövområden, trädgårdar och byggnadsminnen. Som Skansen, fast utspritt över hela ön. Och på engelska förstås. 

Idag tog vi vår själ i vår hand och firade att det var jättekallt (kring nollan, burr). Vi tog en tur till Bodiam Castle nära Hastings, mitt i 1066 Country. 1066, det är nog det enda historiska årtal jag minns. Om man inte räknar med sin egen personliga historia, men det gör man väl inte.

Bodiam har i alla fall en medeltida borg från slutet av  1300-talet, med riktiga riddarvibbar.
Det såg verkligen stramt och kallt ut där i kylan.

Barnen är fortfarande så små att jag tycker det är en bra utflykt när ingen trillar i vattnet. Fast det tycker kanske min mamma fortfarande när hon går ut med mig.

Ingen riddarborg utan korp.Fast tyvärr måste jag erkänna att det är en kråka
som vikarierar för honom idag.

 

Och inte riddarborg utan änder heller. De var som snälla tanter, fast de mest gåpåiga snälla tanter jag har träffat. Hungriga, envisa, gapiga, snattrande, och inte ett dugg blyga för nya bekantskaper. Barnen fick bröd att ge dem och Benjamin blev biten i handen när han inte bjöd snabbt nog på brödet. Men det var bara roligt tyckte servitören. Som tur var.

I wish...

Sjuksköterskan som samlade in döendes tankar om vad de ångrade mest i livet fick mycket intressanta svar. Här kommer deras vanligaste regrets, i rangordning:

1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me. (Hm, jag jobbar på det, när jag är 40 måste jag vara fullärd. Hoppas jag.)
2. I wish I hadn't worked so hard. (Kanske skulle avsluta översättningen tidigt ändå och gå på den där promenaden innan barnen kommer från skolan?)
3. I wish I'd had the courage to express my feelings. (Det kan jag i alla fall. Jag kanske är lite väl bra på det om jag ska vara ärlig.)
4. I wish I had stayed in touch with my friends. (Det svåra är  - med hundratals vänner på facebook och en massa flyttar till nya platser och nya vänner - hur ska man få till det?)
5. I wish that I had let myself be happier. (Den här sista punkten kanske jag återkommer till. Men lycklig, det är jag.)

De sade ingenting om mera pengar, bröstimplantat, kändisfester eller karriär. Intressant. Kanske skulle tipsa kvällstidningarna om vad som verkligen är viktigt för folk.

Trampolining

Familjens bästa julklapp var nog studsmattan ändå. Nu har Natan och jag varit ute i vinterkylan och hoppat tillsammans i några dagar, och vi försöker slå våra personliga rekord från dagen innan. Vi tävlar också, men Natan uppmuntrar alltid den som kommer tvåa. Det är skönt för mig. Men mest pratar och skrattar vi. Natan sjunger också när han hoppar. Och jag pustar, tur man inte har tappat flåset helt och hållet.

För några år sedan hade jag alldeles för mycket att tänka på, och ofta var det uppmärksamheten mot barnen som tröt när dagen närmade sig sitt slut. Jag är tacksam för vardagarna här, de är sällan eller aldrig proppfulla nuförtiden och det enda vi har mer av nu är närvaro. Och kul förstås. Vi har mera kul nu.

Hej igen

Det har varit tyst härifrån i några dagar nu - nyttigt att påminna sig själv om att man finns fast man inte syns. Jag har varit upptagen med översättning och ny kurs, och så försöker jag äta lite bättre också, och så har dagarna runnit iväg.

Men idag blev jag trött på att sitta vid datorn så vi åkte ut på en snabbutflykt till en liten by utanför staden. Kylan nöp i kinder och tår, men det växte snödroppar mellan gravarna på kyrkogården och fåren såg varma ut i sina egentillverkade koftor.