Lycklig?

Vi har köpt bil nu, och efter 15 månader utan fordon i familjen är det minst sagt en lättnad. Utan bil har Erik cyklat 1,7 mil till jobbet och lika långt hem igen (han har rutor på magen nu, kan jag säga), jag har lärt mig att handla precis så mycket att jag orkar släpa hem det på egen hand, och vi har sight-sett de delar av Sussex som man tar sig till med buss och tåg. Men nu kan alltså Erik ta bilen i mörkret till jobbet, jag kan handla utan att tänka på hur jag ska få hem sakerna, och vi kan ta oss ut på utflykt mycket lättare än vi gjorde förut. Det känns skönt! Men blir vi lyckligare?

 Vacker? Nja... Lyckofix? Tja...

Någon sade att lycka hänger ihop med de relationer man lever i, och om man känner mening med sitt liv. Det förklarar att BNP inte verkar ha något samband med den uppmätta lyckan i ett land. Och faktum är ju att vi inte bara får mer att göra ju mer vi konsumerar, för nu ska det betalas skatt och tankas och städas bil och fixas och jobbas in pengar till att köra bilen. Det riktigt läskiga är att vi får mindre tid till det verkligt, verkligt viktiga. Åtminstone funkar det så i vår familj.

Om finanskrisen kan lära oss nå't, så skulle jag önska att det var att saker aldrig kan göra oss lyckliga! Och att det finns mycket gott vi kan göra med de tillgångar vi har. Hjälpa varann. Göra livet drägligare för någon som verkligen behöver. Och känna att när vi gör det, så gör det gott även i oss. Det var där med relationer. Och känslan av mening med livet.