Skolliv

Här i England börjar barnen i skolan vid fyra till fem års ålder. Vår pojke hade precis fyllt fyra när han började, och han kunde inte ett ord engelska. Det var en chock, naturligtvis mest för honom men även för oss andra som bara skulle stötta. Första året fick han läsläxa varje dag - en bok om dagen i ett år - men så kan han också både läsa och skriva på engelska nu. I år har de utökat med "spellings" som de ska lära sig utantill - ingen rast och ingen ro, alltså.

Bra eller dåligt? Ja, det beror nog på en rad faktorer: om barnen gillar skola och läsning och om det finns föräldrar hemma som stöttar, men också på vilken skola man går till. Det finns skrämmande många i det här landet som aldrig lär sig läsa. Vår delivery man sade häromsistens att analfabetismen här är den näst högsta i hela Europa, och skolorna har naturligtvis en del med det att göra.

En annan sak med skollivet här, är att föräldrarna förväntas engagera sig förhållandevis mycket i barnens skolgång. Många mammor är hemmafruar (ett resultat av att inte ha haft en socialdemokratisk regering i flera decennier, som ser till att alla jobbar heltid och subventionerar barnomsorgen så att barnen får växa upp på förskolan). Det är quiz-kvällar och non-school-uniform days och insamlingar och massor med tillfällen att hjälpa till i klassen. DET är jag säker på att jag gillar. För det är ju mina barn som växer upp. Och det vill inte jag missa!