Som socialpsykolog tycker jag att det är olidligt spännande med livets skiften och vad de gör med en. Vad betyder till exempel ens yrkesroll för hur man uppfattar sig själv och hur andra uppfattar en? Vad händer när man blir arbetslös eller sjuk och inte kan jobba? Eller när man flyttar utomlands och måste byta språk; när man plötsligt förväntas kommunicera och vara rolig och smart på sitt andra, tredje eller fjärde språk? Är man likadan som alltid eller förändras man, socialt och mentalt?
Jag tror att vi alltid förändras och att den sociala situationen påverkar oss mycket, socialpsykologin har övertygat mig på den punkten. Vi är inte statiska robotar som reagerar likadant i alla lägen. Vi är mer komplexa än så. Tack och lov, skulle jag vilja säga.
Jag beundrar invandrare på ett nytt sätt nu, när jag själv har smakat lite av att bli avklädd min egen kultur och därmed en del av den jag är. Jag tänker på "våra" invandrarfamiljer hemma i Södra Ryd, som ofta kom flyttande till Sverige i mogen ålder, med barn att lotsa igenom två vitt skilda kulturer. Det pris de får betala för en ny plats att kalla sin är större än någon kan ana, om man inte har gått igenom det själv.
Vad är då en människa? Ovärderlig, i sitt eget hemland eller inte, på hemmaplan eller borta. Men också sårbar, och i ständigt behov av andra. Jag blir stolt när jag tänker på Bibelns budskap, som lyfter fram änkan, den faderlöse och främlingen som särskilt viktiga människor för oss att värna. Den ensamstående föräldern, det ensamma barnet och invandraren. De utsatta. De tänker Gud på och vill att vi ska se. Vilken Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar