Ibland när Erik jobbar tolvtimmarspass - som han gör idag - så frestas jag att fylla hela dagen med en enda lång väntan. På att han ska komma hem. Det är som att det är det enda som är viktigt den dagen, att klockan blir halv nio på kvällen och dörren öppnas och han äntligen står där.
Men idag tänker jag annorlunda. Kommer ni ihåg den där urgamla filmen Dead Poets Society med Robin Williams och en massa dufflar? Den filmen var en uppenbarelse för mig, jag var kanske 18 när jag såg den. Carpe Diem, Seize the Day, Fånga dagen var sensmoralen. Livet är för viktigt för att bara låta gå. Livet finns till för att det ska levas.
Så idag tänker jag leva lite mer. Fånga den där dagen och låta den gå mina vägar. Hm, hur gör jag det då? Då måste jag ju veta vad jag vill.
Jo. Jag ska ringa min mamma i Sverige, dricka té i fina koppar, ta en lång promenad med mina barn - eller kanske utan förresten. De har visst också sett filmen med dufflarna och har lärt sig det där med att fånga dagen verkar det som. Och för varje dag handlar det mindre och mindre om att följa i mina fotspår har jag märkt.
Men lite ska jag vänta. Och klockan halv nio, prick, ska tekannan stå rykande varm på köksbordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar