Skitstress!

Idag är det söndag och tanken var att jag skulle ta det lugnt och fira vilodag, som jag tror benhårt på och som jag så väl behöver. Men. Jag har dragit på mig en skada som gör att jag blir extra mottaglig för stress, och när den väl sätter sig i kroppen spelar det ingen roll att det är söndag och att jag har tänkt vila hela dagen.

Som en av alla dem som gått in i den berömda utmattningsväggen, skulle jag vilja vända mig till den som inte är där, men som tror att den kanske är i riskzonen: Stanna upp! Nu. Det är inte värt det. Vem ska tycka bättre om dig för att du sliter ihjäl dig? Vad har du tänkt uppnå med alla dina fina insatser? Tror du egentligen på att det kommer "lugna ner sig" snart eller vet du innerst inne att det inte stämmer? Att ekorrhjulet snurrar för fort för att du springer för fort?

I den här världen och tiden verkar mottot vara hos många: "Jag gör, alltså är jag". Och vi svenskar verkar vara duktiga på att identifiera oss med det vi ägnar oss åt, läs producerar. Men tanken att man kan bevisa sitt värde med gärningar fanns redan för många år sedan, och med kristna ord brukade det kallas gärningslära. Tänk att i denna supersekulariserade tid har vi alltså fortfarande ett behov av att visa att vi duger. Inför någon, odefinierad, tänkande varelse som ska godkänna oss. Det är faktiskt lite lustigt mitt i allt det bedrövliga.

Jag tror på en Gud som älskar mig, även om jag ligger under en filt och inte rör en fena under resten av mitt liv. Jag tror att mitt värde sitter i något annat än vad jag lyckas med och inte, bara därför att Gud älskar mig och ville mitt liv. Och ändå är det så svårt.

Idag är det söndag. Vilodag. Jag önskar dig vila. I hjärtat.