Den här världen har inte tid för drömmare. Det här landet har inte plats för tårar. Det står allt mer klart för mig. Sorgen som tidigare varit en del av livet, ett kvitto på att vi levt, är ännu en pervers defekt som vi lär oss att inte visa, att gömma undan, att förtränga i mörka vrår där den växer och växer och växer när vi har blicken riktad åt ett annat håll, åt det håll våra mot och medmänniskor kräver att vi ska rikta blicken, så rasar allting till slut i befrielse och i förbannelse.
Marcus Birro skulle jag gärna vilja läsa. Varje dag.
Det skulle även jag, läsa Birro varje dag.
SvaraRadera