Kan själv!?

Idag är det många tankar som slåss om utrymmet i mitt huvud, och om det är för att jag knappt tänkte nå't igår eller för att kaffekonsumtionen plötsligt skjutit i höjden vet jag inte. Kanske är det bara de där oroande svenska tidningstexterna om barn som inte lämnar mig ifred. Först var det Anna Wahlgrens familjehemligheter som skulle luftas offentligt, sedan den 10-årige pojken som skulle gå ensam flera mil i mörkret för att hans pappa var besviken på honom. Och nu sitter jag här, skakad i mitt inre. Och tänker.

Det största förtroende vi som människor någonsin har fått gäller barnen. Barn är helt beroende av att vi vuxna ser dem, bekräftar dem, stöttar och hjälper, att vi sätter gränser och visar vägen. Och ofta, ofta krävs det av oss vuxna att vi lägger våra egna känslor och behov åt sidan för deras skull. Vi har fått ett uppdrag att hjälpa barnen att växa upp till hela, vuxna individer som själva kan axla ett föräldraskap. Det är ett heligt uppdrag skulle jag vilja säga, men också ett omöjligt uppdrag på många sätt.

Jag tror inte att någon ärlig förälder kan slå sig för bröstet och säga att "Jag kan det här med barnuppfostran". För det finns inga universallösningar, utan vi måste hela tiden känna oss fram. Situationen kompliceras också av att vuxna själva är svaga människor, med egna behov och problem. Och rädslor och skavanker. Och hur gärna vi än vill det så kan vi inte alltid ge barnen allt det de behöver i det ögonblick de behöver det. Vi gör fel. Ofta till och med. Någon uttryckte det som att "Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag".

Vad vill jag säga med det här? Att det händer mycket bakom stängda radhusdörrar och att en familj som ser lyckad ut på ytan kan ha stora, stora problem. Den familj vi minst anar kan vara i desperat behov av hjälp utifrån, och ibland är det vi som behöver hjälpen. Även vi som är trygga medelklassfamiljer med utbildning och jobb och Volvo och hund. Även den professionella "supermorsan" som skriver böcker om hur man gör egentligen.

Att ha familj är aldrig en privat angelägenhet. Det är för svårt för det. Vi behöver släppa fasaderna som visar det perfekta svenssonlivet och bjuda in varandra i kampen som det faktiskt är att fostra barn på ett bra sätt. Vi behöver dela med oss av våra problem och tillsammans med andra hitta vägar framåt när vi kör fast. Vi behöver erkänna att fast vi är vuxna har vi mycket kvar att lära, och att föräldraskap är en utmaning såväl som en nåd. Och ibland behöver vi be om - och ta emot - hjälp. För barnens skull.