Storslagna vyer är fantastiska, men att stanna upp och gå nära, nära naturens små detaljer är minst lika hisnande. Jag tänker på lavan på ett träd till exempel, eller gultörne som blommar under fel årstid.
Om någon frågar hur jag kan tro på en Gud i den här galna världen, så vill jag kontra med just det. Se på lavan på grenen. På gultörnet i full blom. En ljuvlig liten bebishand. Eller ett leende. Hur skulle jag kunna låta bli att tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar