På väg hem genom sta'n slogs jag av hur vacker månen är, och hur den lyser upp allt det svarta. Stannade och tog en bild, och då kom en man och ställde sig bredvid mig, även han med näsan i vädret. Han berättade om månen hemma i Bangladesh och om hur den förändras hela tiden. Jag tyckte jag kände igen den där hemlängtan som kan hugga till emellanåt, i hans röst.
Det är fascinerande att var man än är på jorden, så finns månen där. Det är samma måne i Uckfield som i Västerbotten, eller Georgien. Och nu lyser den både här på oss och i södra Indien, precis som i den unge mannens älskade Bangladesh. Den lyser också på flygplanet som färdas mellan Skavsta och Gatwick, just precis i det här ögonblicket. Där sitter Eriks föräldrar och bror, mina svärföräldrar och min svåger, barnens farföräldrar och farbror. Å, vad vi längtar...
Åh, jag brukar tänka precis det då jag tittar på månen och stjärnorna.
SvaraRaderaFörsta gången det slog mig var under vår semester till Turkiet för en så där 100 år sen. Sen har känslan funnits kvar. Nu när jag tittar på månen tänker jag på er! Så nära men ändå så långt borta...