Julfrid?

Snart fjärde advent och om en vecka har julen sin absoluta peak. Jag minns när jag var liten och paketen var öppnade, att jag ofta kände tomhet och undrade varför jag hade väntat på just julen så länge. Som vuxen har julen ofta känts som ett maratonlopp som man bara måste klara av, och när man gjort det kan man pusta ut och säga bra gjort till sig själv. Innan man ställer sig och diskar.

Det finns en förväntan på julen som visar sig vara mer en boja än en välsignelse. Och det är väl inte jul-pressen vi väntar på, och tänder ljus för? Så nu sitter jag här och funderar på vad som är en bra jul för mig egentligen, eftersom jag inser att det inte är detsamma som den jul media visar upp.

Det jag längtar efter mest är att kunna sitta ner och uppleva friden. Och tacksamheten. Närheten till Gud och min familj. Och att se barnen lyckliga, för att vi är tillsammans och de vet att vi älskar dem. Så okej, Ulrika. Hembakat knäckebröd är gott, men ingen väg till julfrid. Och ett välputsat hus är skönt att ha, men jag kan lika gärna släcka lampan och tända ljus. Och storstäda färdigt i januari.

I år ska det bli! I år stryker jag Kraven från inbjudningslistan och bjuder in Friden istället. Och Maybe This Christmas får påminna mig när jag glömmer.