Tankar från en sjukbädd

 
Idag har jag varit sjuk, vilket känns lite som en lyx när man bara blir påmind om det så där klädsamt mycket. Har suttit i morgonrocken och studerat, och druckit te, och funderat lite på lycka (igen). Risken är ju nämligen att man går genom livet och väntar på ett lyckorus som aldrig kommer, medan förutsättningarna för att vara lycklig finns där hela tiden.


I bibeln står det om att alltid glädja sig: "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: Gläd er!" Men är det så lätt då, att alltid vara glad och happy clappy?! Nej, inte i alla lägen, men om vi kan få iväg rymdfarkoster till månen och transplantera hjärtan och utforska utdöda kulturer och språk, så måste det i alla fall vara värt ett försök att styra våra sinnen litegrann. Inte för att vi ska bli så där irriterande präktiga, utan för att glädje och tacksamhet är som en regnjacka för själen. Jag ska förklara hur jag menar: Glädje föder glädje, och ilska föder ilska, precis som kärleksfulla handlingar föder kärleksfulla känslor. Att erkänna och ge utrymme för det goda i livet innebär också att det negativa inte får oproportionerligt stort fokus och grepp om oss. Det negativa rinner lättare av oss om vi håller det i sitt rätta perspektiv: glädjen blir regnjackan som skyddar oss från att översköljas av negativa känslor.


Men då blir man väl en hycklare, om man slutar lyssna till sig själv och låtsas vara gladare än man är!? Ja och nej, skulle jag vilja säga. Jag tror på ärlighet, att säga som det är och inte hymla med hur man egentligen känner. På det sättet kan man inte gå omkring och låtsas att allt är bra när det helt uppenbart inte är det. Men den som ständigt lever med slagsida mot motgångarna i livet är knappast ärlig - varken mot sig själv eller mot andra. Och besvikelse är väldigt lätt att fastna i. Säg att det är ens födelsedag och tio vänner kommer på kalaset, medan en glömmer bort det. Att då slänga bort de tio vännernas välsignelse och låta besvikelsen ta över för den enda som inte kom, det är faktiskt ganska barnsligt. Den barnsligheten vill jag utmana, främst i mig själv men också i vår ganska bortskämda kultur.

Jag är tacksam idag. För livet först och främst, men också för en Gud som ger mig handfasta råd om hur jag ska segla torrskodd genom livet. För familjen och vänner, för att jag får studera, har mat och kläder (en del till och med nya), och tak över huvudet. Och om den dagen kommer då allt tas ifrån mig vill jag ändå vara tacksam. Och glad. Trots allt.