Den sista klockan fick vi av en marockansk pizzabagare i Västerbotten. Jag råkade säga att den var fin där den stod på disken när vi skulle betala, och han insisterade på att vi skulle ha den. Dagen efter åkte Erik och jag tillbaka till pizzerian med en ny klocka från Lövångers antikaffär. Och fortfarande över 10 år senare, ler jag av minnet när jag ser vår marockanska koskälla. Från Robertsfors.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar